Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artedi, Peter - Artilleriet - Arvidsberg - Arvidsjaur - Arvid, Smålänning - Arvidsson, Adolf Ivar - Arvidsson, Truls - Arvid Westgöthe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1735. Med honom nedgick en fixstjerna på
naturhistoriens horizont.
Artilleriet. Enligt de äldsta anteckningar fanns
redan år 1431 i Stockholm ett styckgjuteri, och en
Helmich uppgifves som Byssemästare. Carl VIII
medförde på sitt fälttåg till Skåne 1452, då hans
här uppgifves till 60,000 man, åtskilliga kanoner,
hvilkas bruk således tidigt varit kändt i Sverige.
Sten Sture d. ä. skall på Brunkeberg hafva haft
ett tyghus, hvarförutan artilleriet förvarades på
Stockholms slott. Regenterne egnade mycken
omsorg åt detta vapens förbättring. Generalen
Friherre C. Cronstedt kan likväl anses såsom dess
egentlige reformator (se Cronstedt, Carl) och i
senare tider har det under Helwig och Cardell
ytterligare fullkomnats. Det har länge varit ansedt
såsom ett bland de första i verlden. Det består
för närvarande af tre regementer: Svea med
station i Stockholm, Götha i Götheborg och Wendes
i Christianstad, hvarförutan en liten del är förlagd
i Jönköping och hvarje fästning har en viss
artilleristyrka till garnison. Hela artilleriets numerär
är 2700 man. Dess tyghus i Stockholm, den s. k.
Artillerigården, anlades omkring år 1670 på
Ladugårdslandet. Här finnas, utom den egentliga
artilleriparken, åtskilliga märkliga kanoner och
mörsare, troféer, tagna från rikets fiender.
Artilleriet har ett särskildt läroverk på Marieberg, som
stiftades år 1818 af d. v. Generalfälttygmästaren
m. m. Cardell. Ändamålet dermed är att bibringa
Officerare både af artilleriet och den öfriga
arméen högre militära kunskaper och praktisk
tillämpning deraf. Hvart tredje års höst antagas nya
elever, till ett antal af 47, neml. 22 vid
artilleriet, 2 af Ingeniörkorpsen samt 23 af den öfriga
arméen och flottan.
Arvidsberg, en koppargrufva, belägen i Rönö
socken, Björkekinds härad af Östergöthland, i ett
tolf famnar öfver Saltsjön åt alla sidor sluttande
berg; lärer i urminnes tider varit bearbetad och
är inköpt af ägaren till Gottenviks grufva.
Trenne stora dagöppningar som af ålder funnits, och
af hvilka en har 20 famnars djup, hafva blifvit
afsänkte genom bränning och ej med sprängning;
malmgången sänker sig åt djupet, som år 1827
var 50 famnar; under hela afsänkningen har
ingen anledning förekommit till dess utvidgande på
bredden; malmen är temligen rik och af god
beskaffenhet, ehuru mer än vanligt jernhaltig. Här
brytas årligen 5 à 600 skeppund.
Arvidsjaur, Lappmarks pastorat, beläget i
Westerbottens andra kontrakt af Hernösands stift,
Westerbottens län och Lappmarkens fögderi, 1200
fot öfver hafvet och 14 mil N.V. från Piteå. Dess
areal utgör, jemte Arjeploug, 4,903,023 tunnland,
af hvilka 440,000 äro kärr och sjöar. Det
innefattar 14 5/6 mtl och har 1556 innev. Adr. Piteå.
Arvid, Smålänning, en trogen tjenare hos
Konung Birger, som, vid Håtunaleken, räddade hans
äldste son, Prins Magnus, och förde honom i
säkerhet till Danmark.
Arvidsson, Adolf Ivar, född i Padasjoki i
Finland d. 7 Aug. 1791, studerade i Borgå, tog
studentexamen i Åbo år 1810, promoverades 1815
till Magister och ingick 1817, såsom Docens i
Historien vid Universitetet, i den förening, som
utgaf tidskriften Aura. Försedd med behörig
tillåtelse af Universitetets Rektor, reste han till
Sverige samma år och anlände, efter en öfverstånden
svår storm, som dref fartyget ned mot Gottland,
slutligen till Upsala. Hans vistande på Svensk
botten lärer likväl i Finland hafva ådragit honom
misstankar, och han fick i Febr. 1818 befallning
att återvända. Då sådant ej kunde ske genast,
utan han dröjde i Sverige till hösten, ökades den
misstänksamma uppmärksamheten på honom,
isynnerhet då han år 1821 började utgifva Åbo
Morgonblad. Litterära artiklar underlades en dold
politisk mening och tidningen indrogs. Följande året
hade han skrifvit en uppsats med titel:
Betraktelser till tidskriften Mnemosyne, hvilken i hög grad
misshagade och A. blef d. 20 Maj 1822, utan
föregången ransakning och dom, för alltid förvist från
Åbo Universitet, en stränghet, som icke ens
mildrades då han några år senare begärde få komma
tillbaka för ett arfskifte efter sin aflidne fader.
Förbudet har dock sedermera blifvit upphäfvet.
År 1823 öfverflyttade A. till Sverige, blef Svensk
undersåte, ingick vid Kongl. Bibliotheket i
Stockholm, der han efter hand befordrats till Verkets
Chef år 1843 och Ordens-historiegraf år 1844.
Han började göra sig känd som litteratör genom
smärre poemer i Poetisk Kalender, och har sedan
både i Finland och Sverige utgifvit åtskilliga
arbeten, dels originaler, dels öfversättningar,
särdeles rörande Finland. Deribland må nämnas:
Lärobok i Finlands Historia och Geografi,
Ungdoms-rimfrost af sonen i Örnskog, en samling
skaldestycken, Svenska Fornsånger, Calonii Opera, Svensk
Bibliografi, texten till Anckarsvärds Svenska och
Norrska utsigter, till Trettioåriga krigets
märkvärdigaste personer, Svenske Konungar och deras
Samtida, Stockholm Förr och Nu m. m.
Arvidsson, Truls, en skicklig Kopparstickare
vid Antiqvitets-Archivum och ovanligt språkkunnig,
hemmastadd ej blott i de flesta Europeiska, utan
äfven i flera Orientaliska språk. Man omtalar om
honom tvenne egenheter, den ena att han i
Nederländerna, der han vistades för att utbilda sig i sin
konst, blef kär i en nunna, hvilken han
förmådde, icke utan stor fara, att med sig fly ur
klostret, förde henne till Stockholm och gifte sig med
henne, men hvilken döden beröfvade honom inom
årets slut; den andra att denne romaneske älskare
blef så liknöjd om sitt yttre, att han vanligen
gick klädd i en fårskinnspels med en Ebreisk bibel
under armen. Han gjorde ett försök att utgifva
musiken till Davids psalmer, men hvaremot
kritiken haft mycket att anmärka. Född på 1660-talet
och död 1711.
Arvid Westgöthe, en bland Gustaf Wasas
skickligaste och tillgifnaste höfdingar och den
utmärktaste af de ädlingar och mera betydande män,
som, efter träffningen vid Westerås, förenade sig
med honom. Han förmådde Östergöthlands
allmoge att svärja Gustaf trohet, intog Stegeborg och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
