Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banck, Lars - Band - Banda-ting - Bandholtz, Abraham - Bandpil, Holländsk - Bandtång - Bane - Banér - Banér, Gustaf och Sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Banck, Lars, en lärd Svensk, informator för
tvenne grefvar Sparre, som vid hans afresa
utrikes, derom författade en Latinsk skrift. Han
blef, hvilket sällan händer Svenskar, anställd som
professor vid ett utländskt universitet, Franecker
i Holland, der han befordrades till professor i
lagfarenheten. Född 1611, död 1661. Har utgifvit
åtskilliga skrifter, mest i politiken och rättsläran.
Ännu mera bekant är han genom sina
besynnerligheter, hvilka ådrogo honom misstanken för
trolleri.
Band kallas ett slags väfnader, som äro
utmärkta genom sin ringa bredd, från 1/4 tum och
derunder till högst 6 à 8 tum; men för öfrigt så väl
till råämne som väfnadssätt olika. Sålunda finnas
bomulls-, linne-, ylle- och silkesband, släta,
kyprade, fasonerade, äfvensom sammetsband af alla
färger och mönster. De utgöra en ganska betydlig
handelsartikel och tillverkas i stora qvantiteter vid
egna väfverier, kallade: band-fabriker, af hvilka
1843 funnos i Sverige 12, som tillverkade sidenband
28,063 st. och 1,758 alnar, bomullsband 23,583 st.
och 960 alnar, samt ylleband 100 st. och 960 alnar,
hvarjemte importerades, hufvudsakligen sidenband,
till ett värde af 101,704 R:dr, samt exporterades,
hufvudsakligen linneband, för 2,534 R:dr.
Banda-ting på Gottland, innefattar socknarne
Eskilheim med Tofta, samt Sanda med Westergarn
och Mästerby.
Bandholtz, Abraham, en af Carl XII:s
kämpar, som följde honom från landstigningen på
Seland till slaget vid Pultava, der han blef fången
och qvarhållen i Ryssland till år 1722. Bland
hans bedrifter omtalas, att han i slaget vid
Posen kommenderade Dückers dragonregemente, vid
hvilket han var major, och som dervid inlade
mycken ära; att han, vid Warta-floden, med sin
sqvadron allena slog på flykten 2000 Polackar och 16
(?) sqvadroner Sachsare; att han med endast 100
hästar framträngde 15 mil ifrån hären in i Lithauen
och uppehöll sig der i tre veckor; att han, tre
mil från Ramna, med 300 man slog några tusen
Kossacker och Ryssar, o. s. v. Under
fångenskapen i Ryssland anmodade han en enkefru
Baumhauer, med hvilken han blifvit bekant, år 1712,
att komma till sig i Galitsch, der deras bröllop
firades. Han adlades år 1727, blef tio år senare
öfverste och kommendant på Warberg. Född 1678,
död 1742.
Bandpil, Holländsk, (Salix lanceolata), ett
mindre buskartadt träd, som växer på några
ställen i Halland och Skåne; ursprungligen
förvildadt.
Bandtång, gräsja, käfve, sjögräs (Zostera marina),
en mångårig växt, som förekommer af tvenne
varieteter, simmande uti hafvet, den ena vid kusterne af
Nordsjön och Östersjön (i den senare dock ej
längre upp än till Öland och Gottland, samt äfven vid
de nordligare kusterna af Nordsjön sparsammare
och ej fruktbärande), den andra i öppna oceanen.
Den torkade växten begagnas med fördel till
stoppning i madrasser, och förekommer som handelsvara,
under namn af prepareradt hafsgräs.
Bane, af Isländska ordet: bani, betyder död,
framför allt en våldsam. Deraf baneman, den som
vållar en annans död.
Banér. Denna ätt, som anses hafva till
stamfader en vid namn Tymo från Seland, hvilken år
1020 af konung Knut i Danmark skall hafva blifvit
adlad med namnet Banér, till belöning för hans
tapperhet i ett fältslag mot Engelsmännen, är
egentligen af Danskt ursprung. Af dess ätteläggar
nämnas några i Svenska historien på 1200-talet.
Lagerbring och Schering Rosenhane anse Eskil
Isaksson till Wenngarn, riksråd och höfvitsman på
Raseborg och Stäkeholm, hvilken lefde i
senare hälften af 15:de seklet, som denna ätts
stamfader i Sverige. Hans son, Knut Esskilsson,
höfvitsman på Stockholms slott, var en bland offren
vid Stockholms blodbad. Namnet Banér
förekommer sedan öfverallt i Sveriges häfder. Af dem
nämna vi följande, såsom de hufvudsakligaste:
Banér, Gustaf och Sten, söner af riksrådet
Axel Banér, begge isynnerhet namnkunniga genom
det blodiga skådespelet å Linköpings torg år 1600.
Deras öden voro så i lifvet som vid dess slut
ungefär desamma. Tillhörande en af rikets
förnämsta slägter, och som sådana ägande ett då för
tiden obestridt anspråk på dess högsta värdigheter
och förmåner, kommo de tidigt i tjenst och
intogos i rådet. Begge öfvergingo till hertigarne
Johan och Carl, vid deras uppresning mot Erik, och
båda föllo, mot slutet af Johans regering, i hans
onåd och sakfördes för en skrift, innehållande en
skildring af rikets nödställda belägenhet; men
rättegången mot dem slöts utan något egentligt
resultat, emedan man ej kunde få dem fällda, och
först under det hertig Carl förde styrelsen
skedde med dem en förlikning. De öfvergingo sedan
till Sigismund, och blefvo, efter slaget vid
Stångebro, utlemnade till hertigen, jemte Erik Sparre,
Thure Bjelke och Göran Posse. Hertigen hade
fordrat detta såsom vilkor för fiendtligheternas
upphörande; men derjemte lofvat, att de fem
riksråden skulle dömmas efter Sveriges lag, på en fri
riksdag, i kejserlige, konglige och furstlige
sändebuds närvaro. Efter halftannat års fångenskap,
hvarunder de behandlades ganska strängt, skiljdes
från allt umgänge, äfven med sina hustrur och
barn, och icke heller tillätos skrifva, fördes de, i
Mars månad år 1600, till Linköping, der en
riksdag var sammankallad och en domstol af 153
personer tillsatt, bestående af de fyra ståndens
ledamöter, krigsbefäl och fogdar. Inga andra
fremmande sändebud voro närvarande, än från Carls
svåger, hertigen af Holstein. Inför denna
domstol framställdes de i flere förhör, hvilka började
d. 3 Mars och fortsattes till d. 17, då dom
ändtligen föll. Den innehöll dödsstraff. Man hade emot
dem hufvudsakligen anfört deras i bref yttrade
otillbörliga utlåtelser om hertigen, hvarförutan
dem lades till last, att de burit afvog sköld mot
sitt fädernesland och eggat konungen att med
fremmande krigsfolk infalla i riket. Hertigen hade,
under rättegången, ofta uppträdt som anklagare
och dervid, med sin vanliga häftighet, utfarit i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
