Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Banér, Gustaf och Sten - Banér, Pehr - Banér, Johan - Banér, Gustaf Adam - Banér, Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hårda ord. Många af domarena ångrade sin
medgörlighet, och presterne isynnerhet klagade deröfver
att man förhastat sig. De fleste hade i alla fall
varit så medgörlige; emedan de hoppats, att
hertigen skulle benåda de sakfällde. Detta skedde
likväl icke, och alla förböner voro fruktlösa, äfven
af deras fruar och anförvandter. De rörande
uppträden, som föregingo domens verkställighet, öka
ännu mer de dystra skuggorna i denna sida af
Carls historia. De sista stunder Gustaf Banér
tillbragte med sin familj, äro beskrifna af hans enka
Christina Sture, och det är omöjligt att utan djup
rörelse läsa den enkla skildringen deraf. Den 20
Mars, skärthorsdagen, försiggick afrättningen på
Linköpings torg. Göran Posse var den ende, af
de fem vid Stångebro utlemnade, som benådades;
de öfrige fyra afrättades ofvannämnde dag. De
dogo med lugnt och värdigt mod. Sten var då
54 år; Gustafs ålder är icke uppgifven. (Se
vidare Falk, Bengt; Posse, Göran; Stålarm.) — Om
deras förra lefnadshändelser förtjenar anmärkas,
att Gustaf först blef känd genom en ordvexling,
som han hade med den fångne konung Erik, i det
s. k. Eskils gemak, och att han anförde Sigismunds
rytteri under dess tåg från Calmar till
Stegeborg; samt om Sten, att han var en bland de
herrar Erik tog till fånga i Upsala, men undslapp
Sturarnes öde, emedan Erik befallt, att man
skulle skona herr Sten, men vakten visste icke om
han menat honom eller Sten Lejonhufvud, hvarför
begge skonades. År 1597 förde han befälet på
den flotta, hvilken Sigismund hyrt i Danzig.
Banér, Pehr, en af Gustaf Banérs fjorton barn,
blef, vid knappt 23 år, kammarjunkare hos Gustaf
Adolf, använd vid ett par diplomatiska
beskickningar och vid 27 års ålder intagen i rådet. Det
märkligaste man om honom vet, är hans
bemödande, att, i träffningen vid Wittsjö, rädda Gustaf
Adolf, som fallit under isen; men hvarvid han sjelf
föll i vattnet, der hans broder, Nils Banér,
lyckligen kom till hans hjelp. Född 1588, död 1644.
Banér, Johan, den ryktbaraste af hela ätten,
en af trettioåriga krigets hjeltar och en bland
Sveriges störste härförare, son till Gustaf
Banér och den föregåendes broder. Om hans
barndom berättas tvenne drag. I sin späda ålder föll
han ned från fönstret i andra våningen på
Hörningsholm, och då hans anhörige skyndade ned för att,
såsom de fruktade, upptaga hans lik, funno de
barnet sittande på en hög klippa under fönstret.
Detta ansågs som ett förebud till de stora ting,
gossen var bestämd att en gång som man utföra. —
Carl IX säges vid ett tillfälle hafva tagit honom
på sitt knä och frågat honom, om han ville
komma till dess hof och tjena honom, hvartill han
svarat: ”Hin håle må tjena dig; du har slagit ihjäl
min far!” Konungen skall hafva blifvit öfverraskad;
men icke vredgad af svaret. Vid 18 år gick
Banér i krigstjenst, blef ungdomsvän till Gustaf Adolf,
med hvilken han hade mycken yttre likhet, följde
honom i nästan alla hans fälttåg, intog Kockenhusen
år 1625, räddade konungen i träffningen vid Mewe
och var vid Strassburgs eröfring generalmajor. I
slaget vid Leipzig bidrog han betydligt till segern,
såsom befälhafvare för högra flygeln; intog det
förstörda Magdeburg, blef illa sårad vid Nürnberg och
försänktes i sådan sorg, genom underrättelsen om
Gustaf Adolfs död, att han ville draga sig ur
krigstjensten, hvarifrån Oxenstjerna likväl afhöll
honom. År 1634 utnämndes han till Svenska härens
fältmarskalk. Det var isynnerhet efter olyckan
vid Nördlingen, som Banérs lysande bana började
och fortfor ända till hans död. Bland hans
förnämsta bragder äro segrarne vid Dömitz,
Wittstock, Meissen, Kemnitz och återtåget genom
Böhmen till Sachsen. Han afled alltför tidigt, d. 10
Maj 1641, endast 45 år gammal, såsom några
trott af gift, hvilket en Fransysk munk skulle,
vid en festmåltid i Hildesheim, hafva gifvit honom,
och hvaraf tvenne gäster aflidit. Men den
sannolikare orsaken torde få sökas i ett alltför
oförsigtigt öfverlemnande åt bordets nöjen. — I hans
träffningar skola 80,000 fiender hafva stupat och 600
fanor blifvit eröfrade. Icke boklärd understöddes likväl
hans naturligen sunda förstånd af en för hans yrke
tillräcklig bildning. Han var glad och jovialisk i
umgänget, allvarlig i tjensten, mon om soldaten
och af denne nästan förgudad. Hans lik förde
hären ännu en gång till seger; ty det ställdes
bakom lederna vid Wolfenbüttel, der de kejserlige
anfallit den, såsom de trodde, modlösa Svenska
hären, och fienden blef slagen. Vän af njutning
och kärlek hindrade denna hans böjelse honom
likväl intet ögonblick från hans pligt. Då han
skulle fira sitt bröllop med sin tredje gemål, den
17-åriga prinsessan af Baden-Durlach, fick han
underrättelse, att Österrikarne angripit hans läger.
Genast afbröt han vigseln och skyndade till sina
trupper.
Banér, Gustaf Adam, den store fältherren
Banérs son, blef, för sin faders förtjenster,
upphöjd i grefligt stånd tio år efter faderns död.
Gustaf Adam berättas då hafva varit rector
illustris i Padua och Venetiansk riddare, befordrades
till öfverkammarherre, riksstallmästare och
general-guvernör öfver Ingermanland. Född 1623, död
1686. Den grefliga Banérska ätten utgick med
honom.
Banér, Johan, son till riksjägmästaren Clas
Banér, hvars fader, jemte sina tre bröder, år 1651,
blifvit upphöjde till friherrar, gick vid 17 års
ålder i krigstjenst, och bidrog, vid en af
mordbrännare föranstaltad eldsvåda i Riga,
hufvudsakligen till räddningen af krutförrådet, hvarpå hela
stadens berodde; gick sedan i fremmande krigstjenst,
än i Österrikisk, än i Holländsk, än i Sachsisk,
utmärkte sig på alla ställen och blef i den
sistnämnda generalmajor. Hemkallad till Sverige, jemte
alla andra utomlands vistande Svenske officerare,
år 1700, kunde han, af flere omständigheter
qvarhållen i Sachsen, ej åtlyda kallelsen förr än år
1704. Detta vållade, att han ansågs såsom
misstänkt och ställd till ansvar inför hofrätten. Här
bevisade han likväl sin oskuld och blef frikänd;
men Carl XII hade fattat något misstroende emot
honom, så att han, oaktadt Banérs flerfaldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
