Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hårdh ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Illlgfori.
HögineaiB^
219
HSgfors, jernbruk i Karbennings socken, med
Pehrsbo i Norbergs socken af Westmanland.
Redan 1615 bade grefve Magnus Brahe blifvit ägare
till Högfors; ty samma år har Elisabeth Grip till
honom försäldt detta bruk med, underliggande
hemman, hammare och hytta. Bruket uppbyggdes år
1633 af riksrådet och riksmarsken grefve Jakob
Pontusson De la Gardie, uppå dess egna
frälseägor. Är 1641 beslöt riks-bergs-amlet, att han
skalle få behålla tiondejernet af detta och af
Skär-viks bruk i Skinnskattebergs socken, som han
äfven ägde, och i stället derföre årligen gifva 300
daler silfvermynt. Hans enkegrefvinna Ebba Brabe
fick är 1656 kronans tiondejern af alla bruk i
Karbennings socken; denna tionde blef år 1685
återtagen, och förordnadt alt tionde af
stångjerns-smidet borde bär som af alla andra bruk årligen
erläggas till kronan. År 1689 blef bruket
stad-fästadt. Det bar sedermera tillhört slägterne
Königsmark, Posse, Wittfoth och Hebbe samt äges
numera af S. v. Stockenström. Bruket bar 4
härdar och 2,079 skepp:d 15lisp:d privil. årligt
smide af eget tackjern. Frälsesmidet är 153 skepp:d.
Derjemte idkas stål- och
manufaktursmides-till-verkning. Hammarskaften utgör 19 skepp:d 5 lisp:d
7 skålp:d. Afsältningsorten är Stockholm.
Smi-desstämplarne är ett sammanbundet HF inom en
cirkel af punkter, samt P B, begge med en
stjerna ofvanför.
Hilggvaekn, anfallsvapen, med hvilket, enligt
lag, hvarje fri man under hednatiden skulle vid
aderton års ålder vara beväpnad.
Hriguiessn är den förnämsta tiden af vår
offentliga gudstjenst, dä Herrans nattvard vanligtvis
utdelas. Under påfviska tiden i Sverige utgjorde
sängen nästan bela gudstjensten, hvaraf vi ännu
hafva i behåll namnen ott t sång och aftonsång. Att
tre samlingstider på helgedagar äfven då varit i
brnk, ses af ett rum i våra gamla lagar, som
lyder sålunda: "Nu är tbetta Klticknrä skuld ringa
til Ottusang oc Mässu oc Aptunsang." Men man
hade ock utomdess flere andra tider i kyrkan,
som uppräknas i ett tryckt bref af år 1500,
utgifvet af abboten i Gudsbergs kloster i Husaby
socken af Dalarne. 1 början af reformationen var
icke antaget, att tre predikningar nödvändigt
skulle hållas hvar söndag och stor beigedag, hvilket
tydligt synes af vår äldsta kyrko-ordning. Den
första lag härom torde vara den, då hertig Carl
d. 6 Juni 1573 lät påbjuda uti hela sitt
furstendöme, alt tre predikningar skulle hållas i
städerna, hvar sön- och beigedag, men endast en på
landet. År 1686 stadfäslades såsom allmän lag,
att i städerna skulle hållas ottesång, högpredikan
och aftonsång, pä söndagar, de tre stora
årshögtiderna, allmänna stora bönedagar, samt äfven
andra högtidsdagar. Tiden till dessa sammankomsters
början är genom lag och författningar bestämd.
Till högpredikan har man fordom uti alla städer
ringt klockan 7, och tillsamman kl. 8. Men vid
1747 års riksdag funno rikets ständer nödigt, att
utsätta tiden en timma senare. Härifrån
undanto-gos likväl kongl, hofvet, Finska nationella försam-
lingen i Stockholm, samt de bus, hvarest
berrska-perna, enligt förordningarne, äga frihet att hälla
egna prester, så att gudstjensten får på dessa
ställen hållas något senare, än i de öfriga
kyrkorna. År 1746 d. 3 April, eller påskdagen, tog
detta bruk första gången sin början i
hufvudstaden. Men vid landsförsamlingarnes kyrkor i
städerna, så väl som på landsbygden, förhålles ined
gudstjenstens begynnande efter kyrkolagen.
Genom kongl, brefvet d. 1 Okt. 1805 stadgades att
från d. 1 Sept. till d. 1 Maj skulle bögmessorna i
Stockholm börja kl. 10, hvilken tid genom kongl,
brefvet d. 10 Mars 1813 blef fastställd för hela
året. På flere andra ställen i städerna och på
landet bar man långt tillförene från d. 1 Okt. till
d. 1 Maj börjat högmessan först kl. 10. På ett
och annat ställe på landet ringes mellan ottesång
och bögmessa tre gånger, med några minuters
mellantid mellan hvar ringning. I mindre städer
hålles, liksom pä landet, blott bögmessa, men på
stora högtidsdagar och böndagar äfven ottesång och
långfredagen aftonsång. Genom kongl, brefvet d.
3 Dec. 1823 stadgades, alt gudstjenst, utan
hinder af kyrkolagen, får börjas enligt
öfverenskommelse mellan kyi koherdarne och församlingarne,
grundade på lokala förhållanden; men böra dessa
öfverenskommelser pröfvas, fastställas och
regleras af konsistorierna, hvilka äfven äga att afgöra
om skiljaktighet uppstår. — Den första Svenska
evangeliska mess-ordningen utkom år 1531,
hvarefter den med förbättringar från trjcket utgafs år
1537, 1548, 1557, 1576 och 1588. Den
förbättrades ånyo 1614, då den förenades med
handboken, och ytterligare 1693, samt slutligen 1809.
(Dä del blefve för vidlyftigt att här intaga alla
de tid efter annan gjorda förändringar, hänvisas till
Sven Bælters Historiska anmärkningar om
Kyrkoceremonierna, m. m. tredje upplagan, Örebro 1838,
jemförde med första kapitlets andra afdelning i
1809 års bandbok.) År 1531 nämndes om ingen
predikan i messan. Konung Gustaf besvarade sig
ock deröfver uti ett bref till erkebiskopen år 1539,
att man ville hafva messor, skriftermål, m. m., men
ingen predikan, hvaraf folkets okunnighet
underhölls, som ledde till förargelse och uppror. Men
år 1548 finnes förordnadt, att predikan skulle ske
straxt efter evangelii uppläsande, och att tron
skulle läsas efter predikan, antingen på Svenska
eller Latin. Uti 1614 års bandbok förmärkes
härvid fvra ändringar. Först tillades Luthers
trosbekännelse: "Vi tro uppå en allsmäktig Gud, som all
ting i sino orde skapat hafver" lic.; så alt man
nu fick bruka antingen den, eller den apostoliska,
eller Nicenska, efter bebag. Dernäst tilläts, att
tron fick antingen läsas eller sjungas, ehuru den
äfven år 1571 blef sjungen. Vidare skulle
trosbekännelsen ske på Svenska, och ändtligen borde
den hållas före predikan. Dervid förblef det
jemväl år 1693. Då uteslöts likväl den apostoliska
tron utur handboken, och man förordnade alt tron
skulle nödvändigt sjungas, samt alt Symbolum
Ni-cænum skulle brukas på högtids- och slora
bönedagar. Härvid kan anmärkas, att den Nicenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
