Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlösen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
294
Jorden*
Jordloppa.
fläsk, | tjog ägg, o. s. v. De skatte-persedlar,
hvilka inga i jordeboks-räntan, äro af olika slag,
•j blott i serskildta län, utan ock i härader och
socknar, troligen derföre att landets indelning
undergått förändring sedan skatterna tillkommit. Hvad
som allmänt förekommer i jordeboks-räntan äro
dagsverken och fodringen, hvilken sistnämnde
likväl upptages mycket olika både i kronovärdi och
förvandling till andra persedlar. Å vissa orter
utsättas nu för tiden jordeboks-räntan under allenast
få ränte-titlar. Så, efter Uplands-methoden,
bestämmes numera vid skattläggningar
jordeboks-räntan under allenast 4 titlar, nemligen:
fodringen med 6 årliga och 2 kungshästar; 6 st.
jordeboks-dagsverken; hufvudräntan, uti spannmål, samt
årliga penningar. På andra orter åter, t. ex.
West-manland, utsättes ännu en myckenhet persedlar på
hvarje öresland till ganska brutna tal, såsom i
Westerås län får, £ gås, 1 \ ägg, o. s. v.,
bvilka sedan hopsummeras efter hemmanets hela
öretal.
Jorden är alltid frusen för lata svin, ett
gammalt Svenskt bondespråk, som Gustaf II Adolf,
hans farbröder och farfar, begagnade mot lata och
beqväma personers invändningar.
Jordfallet kallas det nordöstra hörnet af ön
Hisingen, förmodligen med anledning af något der
fordom timadt jordras. Under den så kallade
üalse-fejden 1643 —1645 hade Norrmännen, för alt
hindra Svenskarnes infall, härstädes uppfördt och
bestyckat en skans, hvilken öfverrumplades natten
till d. 13 Aug. 1615, och, såsom det då troddes,
intogs genom förräderi af Svenskarne, hvilka der
nedhöggo 70 man.
Jordriistuiug. Förr än begrafning (se detta ord)
skedde under püfvedömet i Sverige, borde presten
med hvarjehanda ceremonier viga liket, hvilken
akt var så strängt påbuden, att intet lik fick stå
ovigt en natt. Det stadgades väl straxt vid
reformationen år 1528, att ovigt lik kunde saklöst
föras till kyrkan; men, för att undvika
förargelse, infördes uti handboken 1529 något, som
skulle likna den vanliga likvigningen. Innan den döde
bars ur huset, skulle presten göra en förmaning,
med bifogad tröst till den dödes vänner. Derefter
tillade han en bön, hvaruti ban ock bad för den
döde. Detta kallades all viga lik (se: Likvigning),
och föregick sjelfva jordfästningen; men redan
1557 uteslöts denna akt alldeles ur bandboken.
Ceremonierna vid jordfästningen, såsom de först
infördes uti vår evangeliska Svenska handbok år
1529, med derefter skedda förändringar, voro: när
liket kom till grafven, lades det straxt deri och
presten tog en skofvel och kastade tre gängor jord
på liket, och sade: "Af jord äst du kommen, och
jord skall du blifva igen, Jesus Christus, dm
frälsare, skall dig uppväcka på den yttersta dagen."
I 1809 års handbok: "Jord skall du åter varda",
i stället för "jord skall du blifva igen." Derefter
läste presten en bön, som, med några få tid efter
annan gjorda förändringar, bibehölls i 1809 års
handbok. Medan jord kastades på liket, sjöng
man någon psalm och derefter uppläste presten
Panli ord om de dödas uppståndelse, hvilka äfven
finnas i vår nuvarande bandbok. Om presten så
ville, och nog folk var tillstädes, kunde ban hålla
en förmaning till folket, hvarefter ban skulle låta
det åtskiljas. I stället för de bestämdt uppgifna
psalmerna, Pauli ord och förmaningen stadgar 1809
års baudbok: "tjenliga böner, psalmer eller verser
ur psalmboken väljer presten efter tillfället, såsom
ock något skriftens språk. Derefter läses Fader
vår och Välsignelsen." På landet sjunges efteråt
en eller flere verser. I städerna börjas merendels
genast ringningen, då jordfästning sker i kyrkan.
Den förmaning, som i bandboken omtalas, och
skulle bällas i anledning af något skriftens språk, var
icke annat, än en likpredikan (se vidare härom
under detta ord). Exempel, att Kongl. Maj:t
beviljat enskildte personer att på sina gårdar inrätta
och nyttja serskildta grafställen, äro i senare tider
ej så alldeles sällsynta. Dock böra sådana tillåtne
platser alltid förut ordentligen af presterskapet
invigas och är tillika förordnadt, att jordfästningen
ändå bör ske i kyrkan, eller å del rum, soin af
församlingen begagnas lill begrafningar.
Jordliuuila (Rombus lerreslris), en till
humle-slägtet burande insekt, af £ lill £ tums längd;
sammetssvart med suöhvit gunip och trenne
svafvel- eller citrongula tvärband, det ena öfver
framryggen, det andra nedanför basen af underlifvet;
vingarne mot spetsen dunkla, liksom soliga;
hannen har stundom äfven hjessan och ansigtet gula.
Förekommer ända frän Skåne till upp emot
polcirkeln oi.h är en af våra allmännaste humlor i
kryddgårdar, på ängar och i lundar. Ilon bygger sitt
bo djupt under jordytan, med länga krokiga
gångar och innefattande ett temligen stort antal
individer, vanligen emellan 60 och 150, stundom ända
till 200 à 300.
Jordkrüfta, mullvadssyrsa (Gryllolalpa vulgaris),
en insekt af rätvingarnes ordning, af 1 £ till 2
tums längd, till formen ej olik en kräfta; grågul
med svart hufvud och mörkbrun silkesluden
ryggsköld, hvars ludd ganska mycket liknar mullvadens
pels. Framfötternes skapnad är ganska egen, och
har, i förening med djurets lefnadssätt, förorsakat
benämningen mullvadssyrsa. Han lefver neml. under
jorden och gräfver der gångar, hvarigenom
väx-ternes rötter skadas, så att, der den är allmän,
såsom i södra Europa, ban ofta anställer stora
förödelser, llos oss är ban ganska sällsynt.
Jordloppa (llaltica), ett insektslägte af
skalbag-garnes ordning, med liten, äggrund, kullrig och
glatt kropp, trådlika antenner fästade nära
hvarandra emellan ögonen; baklåren ovanligt tjocka,
på undre sidan refflade för att upptaga bakbenen
i denna riinna. Hos oss förekomma 56 arter
deraf; alla äro växtätare och skadedjur. De
allmännaste äro: Allmanna Jordloppan (H. oleracea), af
något öfver en linjes längd, aflångt äggrund;
inunder svartblå, ofvan blågrön och metallglänsande
med en intryckt tvärlinje baköfver bela
ryggskölden; skalvingarnes yta punkterad och finstrimmig.
De finnas i flere generationer från våren til]
efter-höslen på öppna ängar och i trädgårdar, på alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
