Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karleby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
364
Kenlcln*.
Kernell.
med stämpeln K*. Dessa begge bruk äro förenade
ander namn af Kengis-verken och hafva nu
tillsammans 2 härdar och endast 350 skepp:d privil.
årligt smide af eget tackjern, i stället för de
fordna 2,000 skepp.d. Hammarskatten utgöres med 3
skepp:d 10 lisp:d. Jernmanufaktur-tillverkning och
spiksmide finnes äfven vid dessa verk; men
tillverkningen vägföres icke. Masugnar under dessa
verk äro Junosuvando, 7 mil ofvan om Kengis,
anlagd 1646 och ombyggd 1723 så nära vid
grufvorna, att malmen ifrån handvind, med bäror,
beqvämt lägges i rostmurar, samt Tornefors, 54 mil
derifrån, uppbyggd 1715 vid Torneå elf; men på
1740-talet flyttad längre ned £ mil. Malm
hemtas från Junosuvando grufvor, samt till någon del
från Svappavaara och Luossavara malmberg.
Malmen föres med ahkior (se: Ahkia) och renar till
masugnarne, likaså tackjernet ifrån Junosuvando
på samma sätt om vintern till Kengis.
Sommartiden hemtas tackjernet först från Tornefors, med
båt till Kengis, och sedan efter behof derifrån
sjöledes utför elfven till Svanstein, med stora båtar
om 25 skepp:d drägt. Tillverkningarne föras ifrån
begge bruken, dels vintertiden till
brukslastage-platsen Hollola, ^ mil nedom Torneå stad, dels
om sommaren med smärre båtar, hvilka gå emellan
Kengis och staden igenom 29 större och mindre
forsar. Ägare till Kengis-verken äro: J. A.
Wallenberg och O. Öhlund, m. fl. Smidesstämpeln
visar K* inom en cirkel.
Henicius, Petrus. Denne mans lefnad är ett
bevis på huru mycket det stundom kan blifva af
en ringa början, och huru lyckan, så ofta
bedräglig i sina löften, likväl, såsom något enda
sällsynt undantag, ibland håller mer än hon lofvat.
Han var född år 1555 i Umeå (der hans fader var
birkckarl eller bandiande), studerade till prest och
sträckte ej sin ärelystnad längre, än att blifva
kapellan i sin födelseort; men hade dervid det
missödet, att allmogen förkastade honom för hans
svaga uttal. Nu reste han till flere Tyska
akademier, hvarifrån ban, sex år senare, återkom
utrustad med en sådan skatt af lärdom, att ban år
1585 blef logices professor i Upsala, och sedan
theol. professor derstädes. Hans motstånd emot
Johan III:s lithurgi ådrog väl honom konungens
misshag; men tillika den uppmärksamhet både af
hertig Carl och presterskapet, att han vid mötet
1593 utsågs till en bland presidis bisittare och
två år senare valdes till biskop i Skara. Härifrån
kallades han år 1609 till erkebiskopsstoleo,
hvilken ban innehade till sin död, d. 3 Febr. år 1636.
Han är, näst Laurentius Petri, den som längst
innehaft detta embete. Sådant var likväl icke hans
enda utmärkelse. Han hade andra och mera
redbara, den af presteståndets taleman vid alla
riksdagar från 1617 till 1633, att hafva varit den
förste theol. doktor i Sverige; men framför allt
att hafva tillstyrkt många författningar till
kyrkans bästa, medverkat till stiftandet af Dorpts
akademi, till Svenska bibelns förbättring, o. s. v.
Han skänkte till Upsala domkvrka en ljuskrona,
inköpt för den då betydliga summan af 376 R:dr.
Anmärkningsvärd är hans sällsynta blygsamhet, ty
sedan ban i åtta år innehaft Skara biskopsstol,
ansåg ban sina krafter alltför ringa för ett så högt
embete, och begärde derföre af hertig Carl, att
bli flyttad till Gefle pastorat, en önskan, som
hertigen dock icke fann skal att bifalla. Genom sina
tolf barn blef han stamfader för flera adeliga
ätter, såsom Clo, Lagerskiöld, Gripenhjelm,
Odel-stjerna, Odelström, Benzelstjerna, o. s. v.
Herkliului, slaget vid. Det är en af de
bedrövligaste tilldragelser i Svenska krigshistorien,
emedan det förlorades emot en vida underlägsen fiende,
blott genom Carl lX:s oförsigtighet och envishet.
Hans här bestod af 16,000 man; Polackarne under
Kodkewitz utgjorde knappt 5,000. Dessas undergång
skulle hafva varit oundviklig, om Carl lydt Anders
Lennartsons råd att ej angripa med del
uttröttade, till en del illa beväpnade folket, hvars
amuni-tion var förderfvad af regnvädret, samt att icke
öfvergifva sin fördelaktiga ställning på höjderna.
Härtill lät han likväl narra sig af Polackarnes
förställda flygt, och Svenska bären led ett fullständigt
nederlag, förlorade 9,000 döda, hvaribland hertig
Fredrik af Liineburg och den tappre fält-öfversten
Lennartson, bela lägret, 500 fångar, 60 fanor
och 11 kanoner. Carl sjelf råkade i den största
fara, emedan ban omringades af fienden och bans
häst var skjuten, då Henrik Wrede (se detta ord)
kom honom till hjelp. Denna olycka tilldrog sig
d. 17 Sept. år 1605.
Hern, Filip, var konung Johan HI:s bofbarberare
och kammartjenare. Såsom ledamot af
bårdskärare-(barberare-) embetet, var ban en af dem, hvilkas
namn finnes graveradt på silfverkupan å embete|s
privilegii-bref. Mest och olyckligast namnkunnig
är ban likväl derigenom, att han, på konungens
befallning, tillagade den förgiftade dryck, hvarmed
Erik XIV togs afdaga. Då hertig Carl, efter Claes
Flemings död, intagit Åbo slott, var äfven Kern
en af dem, som föllo i hertigens bänder. Kern
var nu en gammal man, med gråa bår. Carl, som
ständigt hatat honom, säges hafva framkallat,
bannat och slutligen slagit honom, så att blodet
sprang ut genom både näsa och munn.
lleriiell, Pelir Ulrik, en ung, förhoppningsfull
man, son till kyrkoherden i Hellestads pastorat af
Linköpings stift, Pehr K., var född d. 9 April
1797 och dog under en utländsk resa i Erlangen
d. 30 Mars 1824, innan förhoppningarnes blomma
ännu hunnit bära någon mogen frukt. Han
beskrifves såsom af ett sällsynt älskvärdt väsende,
utrustad med många lyckliga natursgåfvor, ett
fördelaktigt yttre, hvilket afspeglade ett ännu vackrare
inre, en skön sångröst och ovanliga mimiska
anlag, så att han med särdeles framgång föredrog
Bellmans sånger och derigenom vid akademien blef
själen i alla glada sällskapskretsar. Derunder
försummade han likväl icke sina studier, utan gjorde
i dem ganska goda framsteg. En svag helsa
förmådde honom att företaga en resa till Portugal,
Spanien, Frankrike, Italien och Tyskland,
hvarunder han afled i Erlangen. Öfverallt der han
vistades förvärfvade han så mycken vänskap och till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
