Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Knippelskär ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Koch.
Iiol.
407
jemte Skånska adeln, och nn blefvo de upproriske
belt och hållet slagne, och Kock nära att falla i
sina fienders händer. Kock bade af Fredrik I
blifvit benådad med adelskap och slagen till riddare,
lian hade äfven fått llorreby, och såsom förläning
innehade han Tomerups stad och kloster nära
Cimbrishamn. Ehuru upprorsstiftare under Christian
III, bibehöll han dock konungens nåd, och, hvad
mera är, förtjente den genom verkliga tjenster,
lian var dock en förslagen man, som kunde
"vända kappan efter vinden" och det med ett öfver all
förmodan orubbadt förtroende. — Då konungen, den
It April 1536, höll sitt intåg i Malmö,
föranstaltade Kock om en stor middag på rådhuset och
inrättade åt konungen vid bordet ett högsäte, hvars
fyra fötter bestodo af fyra ihåliga pelare,
liknande fjerdingar, fyllda med Danskt silfvermynt, samt
bad Christian sedan vara nådig och taga med sig
den stol ban sutit på. lians dödsår är icke kändt.
Kock, Markus, myntmästare och bruksdirektör
i Avesta, var född Tysk och hade förtjensten af
många förbättringar i det Svenska myntväsendet;
dog derstädes 1657, i en ålder af 72 år. Fem
af hans efterkommande, son och sonsöner, adlades
år 1667 under namn af Cionström, och en af dem
blef fader till Holländske generalen Cronström. (Se
detta ord.) En son, hvilken denna utmärkelse
likväl icke vederfors, var
Kock, Abel, öfver-bofpredikant och ordförande
i bofkonsistorium samt kyrkoherde i Solna, afled
d. 21 Febr. år 1668, vid endast il års ålder. Var
en utmärkt predikant; men sä blygsam, att han
icke ville Iàta trycka sina predikningar, utan
lemnade dem i koncept till enkedrottningen Hedvig
Eleonora, hvilken merendels begärde att få dem
afskrifna.
Kock, I^ars, pastor i Karreby socken af Bohus
län, död 1731, erhöll survivance på pastoratet
under svärfaderns lifstid. Då ban en gång som
bäst dundrade emot trolldom, fick ban slag i
tungan och lefde sedan ett sorgligt lif till sin död.
Om honom har man antecknat: att "ban hvilar uti
sin graf, intet såsom en Guds nåds krämare, then
tber prutar til halföret, utan soin en skickelig,
företänksam, sedig prästman och gästgifvare, tben
aldrig kan lemna rikedomar efter sig, utan fast
belre bortgår ban ifrån fattiga barn, hvilket är
långt bättre, än utskifta ibland them the dalrar
man trugat sig til af sina åhörare."
Kofna, i Fornsvenskan detsamma som qväfvas.
Kogg, fordom ett slags fartyg. Kimkrönikan
omtalar:
vKogga stora och breda."
Kohvete, kovall, mjölkvall, orregräs, ekört,
bol-temjälla, nyckelgräs, skenling (Melampyrura
pra-tense), en ettårig växt, hvilken förekommer
allmänt uti torra skogsängar, öfverallt i riket, med
undanlag af de Lappska fjällen. Ätes af
hornboskapen; men ej af hästar och svin. Gör smöret
godt och gult.
Koitlax, Iräffning vid. År 1711 angrep Carl
Gustaf Armfelt härstädes Ryssarnes förskansade
magasiner, dem ban eröfrade, nedgjorde belt och hål-
let ett kossack-regemente, och tog en stor mängd
fångar, jemte ett antal hästar.
Kokhus till sjöfarandes behof, att der under
vistandet i land, laga sin mat, torde vara en
gammal inrättning; ty redan i 1552 och 1553 årens
räkenskaper för Stockholm nämnas
kokliuspennin-gar bland stadens inkomster. Kokningen lärer då
hafva skett uppe i en gränd vid Skeppsbron,
hvilken år 1557 ännu kallades Kokhusgränden. De
nuvarande kokbusen vid Skeppsbron anlades likväl först
1754. Redan 1554 pålades ankommande fartyg en
kokhusafgift.
Kol, en enkel kropp, tillhörande klassen
metalloi-der, hvilken förekommer ganska ymnigt uti naturen,
särdeles såsom hufvudbeståndsdel uti dess
organiska bildningar, men äfven uti en mängd
oorganiska, likväl sällan rent eller i fritt tillstånd, utan
i den organiska naturen företrädesvis i förening
med väte eller qväfve, i den oorganiska deremot
med syre i form af kolsyra. Det i de organiska
kropparne förekommande kolet afviker dock, i sina
förhållanden till andra kroppar, märkbart från det
som förekommer uti de oorganiska, och man gör
derföre skillnad emellan organiskt och oorganiskt
kol, såsom tvenne s. k. allotropiska modifikationer
af samma ämne. Det oorganiska kolet
förekommer, ehuru temligen sparsamt, i fritt tillstånd uti
naturen, d. v. s. såsom rent kol, och detta i tvenne
olika former, nemligen såsom diamant, då det är
genomskinligt och kristalliseradt, utmärkt för sin
höga grad af hårdhet och ljusbrytningsförniåga,
och såsom blyerts eller grafit fse detta ord), samt
utgör radikalen uti tvenne af kolets föreningar med
syret, nemligen koloxid och kolsyra (se dessa ord),
ingående för öfrigt äfven föreningar med svafvel,
fosfor, saltbildare och metaller. Det organiska
kolet förekommer deremot aldrig fritt i naturen, och
vinnes såsom återstod efter organiska kroppars
förstöring, hvarvid det likväl, vanligen genom
inverkan af en högre temperatur, öfvergår till
oorganiskt, i följd hvaraf de flesta s. k. kolslag, så
väl naturliga, såsom anthracit, stenkol och
brunkol, som de, med konst framställda eller kolade,
utgöras af oorganiskt kol, ofta till större delen i
fritt tillstånd, men förorenadt genom intim
blandning med fremmande ämnen, särdeles
kolväteföreningar och kolmetaller, bildade af de ämnen som
jemte kolet ingått uti den organiska kroppen,
genom hvilkens förstöring de blifvit frambragte. Rent
organiskt kol kan likväl erhållas genom
sönderdelning af vissa organiska ämnen, hvilka vid en föga
upphöjd temperatur förkolas, t. ex. rent socker,
vissa flygtiga oljor, o. dyl.; men genom
upphettning öfvergår äfven detta till oorganiskt, och
frambringar derföre vid sin förbränning koloxid eller
kolsyra. Vid denna förbränning, och särdeles då
tillgång på syre eller atmosferisk luft är fullt
tillräcklig, för alt förvandla kolet till kolsyra,
uppkommer en ganska stark värme-utveckling, och
kolet utgör derföre det ämne, som nästan
uteslutande, och i stort alltid, begagnas såsom
brännmaterial för frambringande af högre värmegrader, och
detta då, antingen oförändradt förenadt med andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
