Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturföreningar - Litteraturhistorien - Liturgi - Liturgiska striden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lördag föredrag, i så väl vetenskapliga, som litterära
ämnen, äfven af personer utom föreningen.
Afgiften är 10 R:dr B:ko för året, för hvilken
föreningen lemnar tillgång till de förnämsta in- och
och utländska tidskrifter och tidningar. Lokalen
är i Petersénska huset vid Munkbron. Då föredrag
hållas, erlägges serskildt 12 sk. B:ko såsom
inträdesafgift. Den andra är
militär-litteraturföreningen, stiftad 1847, hvarest äfven hållas föredrag i
ämnen hörande till militärväsendet.
Litteraturhistorien har i Sverige blifvit
föga bearbetad. De nyare verken af Wieselgren i
hans Sveriges Sköna Litteratur och Lénströms
litteratur- och konsthistoria lemna mången önskan
ouppfylld. Det senare arbetet är mera ett register
än en historisk bearbetning. Det förra,
oberäknadt hvad sakkännare haft att invända emot
enskildbeter, lider af mycken grumlighet i
framställningen. Begge sakna noggrann tillförlitlighet i
uppgifterna, hvilka öfver allt bära spår af
hastande brådska och slarf. Äldre arbeten äga vi knappt,
annat än samlingar och bidrag till vissa delar af
det hela. Sådana äro Hammarskölds försök i den
Svenska filosofiens och vitterhetens historia,
Sackléns läkarehistoria, Wikströms Latinska afhandling
öfver Sveriges botaniska litteratur, o. s. v. För
öfrigt har forskaren att uppsöka källorna i den
akademiska disputations-litteraturen och i de
strödda underrättelser, som här och hvar kunna
upptäckas. Litteraturhistorien är nära förenad med
statens historia, och har ej heller blifvit alldeles
förbisedd af den politiska historiens skriftställare.
Så t. ex. nämner Lagerbring, ehuru i förbigående,
ett och annat om medeltidens litteratur.
Warmholz stora register öfver skrifter i Sveriges
historia, upptager många sådana som höra till
litteraturen mera än den politiska historien, och
den lärde samlaren v. Stiernman har icke heller
lemnat detta fält obevandradt. De lärda och
vittra akademiernas handlingar utgöra ännu en källa,
hvilken är temligen rik och af mycket värde.
Tillgångar saknas således icke, hvilka vänta på
skickliga arbetare. För en sådan fordras dock en
outtröttlig flit; ty arbetet är vidsträckt. Den Svenska
litteraturens häfder kunna icke föras längre
tillbaka, än senare hälften af medeltiden. Före denna
tid fanns uti de Isländska sagorna och sångerna
väl en Skandinavisk, men icke en Svensk
litteratur, och äfven sedan Svenskan utbildat sig till
eget språk, begagnades det föga; emedan folket
var obildadt och de lärde skrefvo på Latin.
Innehållet hör dock till Svenska litteraturen, ehuru
bundet af ett fremmande språk. Några arbeten på
Svenska språket anträffas likväl äfven från denna
tid, och blifva efter reformationen allt mera
talrika. En rätt sjelfständig Svensk litteratur fanns
dock ej före 18:de århundradet.
Liturgi kallas ordningen för ceremonierna i en
kyrka. Ordet härleder sig af det Grekiska: λιται,
böner. Vanligen menar man i Sverige med liturgi
den kyrko-ordning, som konung Johan III
anbefallde till efterlefnad år 1577, och hvilken
innehöll en förmedling af protestantiska och katholska
kyrkobruk. Konungens afsigt dermed var, icke så
mycket att rent af återföra den Svenska kyrkan
till katholicismen, som icke mera att bilda en egen
kyrka, oberoende af både påfven och den
Augsburgiska bekännelsen.
Liturgiska striden kallas i historien det
oväsende, som uppkom genom konung Johan III:s
försök, att, med vissa förbehåll, återinföra katholska
religionen i Sverige, och närmast med anledning
af den kyrko-ordning af år 1575 och
nattvardsliturgi (Liturgia Svecanæ Ecclesiæ, Catholicæ &
Orthodoxæ Conformis), hvilka till allmänt
antagande påbjödos och betraktades såsom förberedelser
till nämnda återgång. Liturgien, eller såsom den
också kallades, röda boken, utarbetades af
konungen biträdd af tvenne halfjesuiter, P. Fecht och
J. Herbst, samt öfverflödade af papistiska
ceremonier och satser, och ett fullkomligt motstycke till
berörde kyrko-ordning, hvilken återgaf presterne
deras domsrätt, anbefallde helgonens tillbedjande
och återställde en stor del af de katholska
kyrkobruken. På ett möte i Stockholm med rikets
presterskap, d. 18 Juni 1575, blef den allmänt
antagen, hufvudsakligast på den nye erkebiskopens
Laurentii Petri Gothi förord, och sedan konungen sjelf
sökt bevisa, att de i densamma påbjudna
kyrkobruk och ceremonier öfverensstämde med den
äldsta apostoliska kyrkans. Emellertid begynte en
och annan prest att yttra betänkligheter mot den
nya liturgien, isynnerhet en rektor Abraham
Andreæ i Stockholm, och knotet blef särdeles
högljudt, då konungen, på ett möte i Stockholm 1577,
förelade riksens råd och presterne till underskrift
den med nya satser och ceremonier tillökta
messeboken, och ett slags inqvisitionsdomstol nedsattes
att döma dem som klandrat densamma. Nu
började sjelfva oväsendet. Rektor Abraham Andreæ
kastades i fängelse, en hop andra prester, hvilka
delade hans åsigter, dels afsattes, dels häktades;
men de förföljde funno en försvarare uti den
Lutherskt sinnade hertig Carl, som gaf dem
fristad och underhåll i sitt furstendöme. Härifrån
förde de en häftig ordstrid med liturgiens
försvarare, hvilka å sin sida, med konungen i spetsen,
öfverskredo alla förnuftels, billighetens och
anständighetens gränser. Anti-liturgisternas ifrigaste
kämpar voro den fördrifne biskop Martinus i
Linköping, biskop Petrus Jonæ i Strengnäs, O. Luth,
Henrik Gadolæn på Fogdön, Gudmund Petrejus i
Ytter-Sela, m. fl.; men isynnerhet förutnämnde
Abraham Andreæ. Äfven sedan konung Johan,
efter sin gemål Catharina Jagellonicas död, svalnat
i sin katholska ifver, fortfor likväl hans kärlek
för liturgien, och försvaret för densamma fick en
ursinnig anstrykning, då han 1588 lät fängsla så
många af dess motståndare han kunde åtkomma,
samt till och med misshandlade dem, såsom t. ex.
presten David Ratt, hvilken han slog omkull på
golfvet och trampade med fötterna, under
yttrande: ”på lejon och huggormar skall du gå.” Mot
det motsträfviga presterskapet i hertig Carls
furstendöme utfärdades det häftigaste påbud, som en
Svensk konung ännu underskrifvit. De förklarades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
