Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naaldvyck ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till en vän att genomse. Efter hans död kunde
arbetet likväl icke återfinnas, utan har gått
förloradt, till stor saknad för de många, som väntat
derpå, emedan just ett sådant verk behöfdes.
Nenzelius, Segericus, var född år 1600 i
Nedansjö i Gudmundrå socken af Ångermanland, utaf
bondeföräldrar, kallade sig först Gunrodus, sedan
Nenzelius, men var allmännast känd under namnet
Mäster Seger, blef filos. magister och prest.
Förrattade 1630 hofpredikants- och
fältpredikantstjensten hos Gustaf II Adolf. Blef 1635 kyrkoherde i
Stora Tuna i Dalarne, men dog redan d. 16 Juli 1638.
Var en lärd man, hvilken författat åtskilliga
disputationer och ett Latinskt poem, samt har
efterlemnat åtskilliga handskrifter och anteckningar.
Nerés, Joakim von, son till apothekaren i
Götheborg Neresius, ingick i riksarkivet och Svea
hofrätt, blef kommissions-sekreterare vid Svenska
legationen hos Generalstaterna, 1723
polisborgmästare i Götheborg och 1728 handelsborgmästare
i Stockholm, med kansli-råds titel. Adlad 1730,
då han antog namnet von Nerés. Dog 1748, vid
59 års ålder. Ätten utgick med hans son,
löjtnanten Peter Jakob von N., som dog ogift.
Nerike, ett landskap, som, jemte 5 härader af
Westmanland och 2 socknar af Wermland, bildar
Nerikes eller Örebro län, hvilket sträcker sig från
norr till söder emellan Dalarne och
Westergöthland, i en längd af vid pass 15 mil, med en
medelbredd emellan Södermanland och Wermland af
7 mil, samt innehåller i vidd 83,2 qv.-mil,
hvaraf den egentliga landvidden utgör något öfver 72
qv.-mil eller 1,673,214 tunnl., af hvilka 809,500
höra till Nerike, 733,454 till Westmanland och
130,290 till Wermland. I fordna tider har Nerike
haft sin egen konung, och förmodar man att det
lydt ander Westgötha lagsaga, hvilket bestyrkes
af dess i samma lag utsatta råmärke; men att det
sedermera fått sin egen lagman, ehuru icke
serskildta lag. Landets namn skall antingen betyda ett
nedre rike, i anseende till dess belägenhet emot
Upland, eller ock ett Neris rike, af Neri Jarl.
Nerikes vapen är tvenne i kors lagda pilar, med
fyra rosor rundt omkring, i rödt fält; skölden är
betäckt med hertiglig krona. — I hela sin längd,
från Dalarne till Westergötland, är länet
genomskuret af en bergssträckning, hvilken inkommer
ifrån Norska fjällryggen, vid norra gränsen af
Hellefors socken, och framgår såsom landtrygg eller
vattuledare mellan de dalar, hvilkas
vattenförgreningar utfalla på vestra sidan om landtryggen till
Wenern och Kattegatt, samt på östra sidan till
Mälaren och Östersjön. Ända från östra gränsen
och längs de begge stora flikar, som omgifva
vestra och större delen af Hjelmaren, fram inåt
medlersta delen är Nerike slättbygd och snarlikt en
vidsträckt däld, till större delen omgifven af sjöar,
skogar och berg. Denna slättbygd sammanhänger
ock med Westmanlands och Södermanlands slätter.
Mot de andra gränstrakterna, synnerligast den
nordvestra, blir landet småningom högländt,
skogbevuxet och bergigt. De rika tillgångar på
jernmalm, som gifvit upphofvet åt denna ortens
hufvudnäringar, grufvebrytning och
tackjernstillverkning, förekomma alla uti glimmerskifler och
hornstensarter; företrädesvis i de förstnämnde. Malmen
bildar flere genomlöpande gångformiga streck,
hvilka i glimmerskiffern äro sammanhängande på
sträckor af flera mils längd; men som i
hornstensarterna bestå af åtskiljda körtlar eller stockar, hvilka
dock vanligen, genom läge och likartad
beskaffenhet, utvisa spåren till den afbrutna kedjan.
Nerike har tvenne malmtrakter, nemligen i den
nordvestra och i den sydöstra delen, af hvilka den
förra hufvudsakligen har jernmalmstreck och den
senare koboltmalm. Bergsrörelsen, eller egentligen
jernhandteringen inom detta län, är en af de
betydligaste i riket. Grundad på ymniga och
välartade malmtillgångar har den, under en mängd af
år, varit i ständig tillväxt, spridt bergning och
välmåga bland sina idkare, och i väsendtlig mån
bidragit till åkerbrukets och öfriga näringars
förkofran. Jernmalmsbrytningen har, under de 10 åren
1832—1842 i medeltal uppgått till 243,750 skepp:d
om året, och utgjorde 1841 öfver 290,200 skepp:d.
Ensamt inom Nora bergslag, som för sina rika och
välartade malmtillgångar, intager främsta rummet
bland de öfriga, har medelbeloppet af årliga
malmuppfordringen uppgått till 136,077 skepp:d, eller
mer än i de öfriga bergslagerne tillsammantagna.
Lindes eller Ramsbergs bergslager hafva ej så rika
och goda malmer som Nora; men malmfångsten är
tillräcklig och har i medeltal uppgått till 49,540
skepp:d. Nya Kopparbergs bergslag har äfven
betydliga malmfält, hvarå malmuppfordringen utgjort
22,200 skepp.d. Hjulsjö bergslag saknar ej heller
malmförande trakter, hvarå malmfångsten i
medeltal utgjort 11,120 skepp:d; på Hellefors och
Grythytte bergslagers malmfält har den varit 8,870
skepp:d om året. Lekebergslag, der årliga
malmfångsten i medeltal varit 13,500 skepp:d,
aflemnar äfven malm till Lerbäcks bergslag och till
åtskilliga bruks masugnar utom bergslagen.
Carlskoga har ej något lönande malmbrott. I Lerbäcks
bergslag, hvars årliga malmfångst icke gått till
mer än 1,200 skepp:d, har, genom upptäckten af
flera betydliga malmstockar, jernmalmsbrytningen
nu tilltagit och uppgick 1842 till 8,470 skepp:d.
Af de i bergslagerne och bruksdistrikten belägna
hyttor och masugnar hafva 57 till 60 varit i gång,
och lemnat en årlig tackjernstillgång, som i
medeltal för 10 år uppskattas till 152,367 skepp:d.
Under loppet af åren 1833—1842 har
tackjernstillverkningen ökat sig med omkring 20,000 skepp:d,
eller 2,000 skepp:d om året; en följd ej mindre af
en ökad malmuppfordring än af en förbättrad
smältningsprocess, hvarigenom en större tillverkning på
kortare blåsningstid, med mindre malm- och
koltillgång kunnat vinnas. De s. k. ädlare bergverken
löna, oaktadt dem medgifna stora privilegier, dels
icke, dels i ringa mån, det arbete och de medel
som å dem blifvit använde, hvarom tillräckligt
vittna de många grufarbeten på silfver- och
kopparmalmsanledningar, hvilka nu finnas nedlagde.
Hellefors fordom betydliga silfvergrufva har i flera år
varit bearbetad, hufvudsakligen i afsigt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
