Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Remedium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Reverberugnar.
Revolutioner.
Reverberugnnr kallas hvälfda dragugnar, som
eldas med flamman af stenkol och så inrättade,
att flamman icke allenast, genom en ganska hög
skorsten eller dome, får elt häftigt drag, utan
ock genom reverberation emot hvalfvet
koncentreras till ett visst rum i ugnen, der de mest
sträng-fl\lande metaller, säsom jernet, kan ganska
hastigt smältas för hvarjehanda gjutningar. Af
sådant slag äro de Engelska kupolugnarna. Med
reverberugnar förslås dock egentligen de, som äro
inrättade med trånga och långa hvalf för alt
gifva den starkaste hettan.
Revier eller Rivier betyder egentligen hvarje
segelbar flod eller ström. I inskränktare
bemärkelse förstår man med rivier endast en viss del af
en segelbar flod eller ström, hvilken är af den
beskaffenhet, att man å densamma kan ligga till
ankars.
Revisionv-Kliillins. Så kalla9 den summa af
200 d:lr s:mt (66 R:dr 32 sk. B ko), hvilka
måste deponeras för att kunna draga en rättegång
ifrån hofrätten under konungens, d. v. s. högsta
domstolens, pröfning. Härifrån befrias den,
hvilken är så fattig, att han icke äger i löst och fast
500 d:lr s:mt, som ej häfta för gäld, hvilket
måste undersökas och med ed styrkas. Den med
hof-rättens beslut missnöjde måste hos samma rätt
söka tillåtelse att begära sakens pröfning i högsta
domstolen innan kl. 12 å sjunde dagen, den
oräknad, dä utslaget föll, och denna tillåtelse får ej
vägras ulan laga skäl. Hofrätten behåller
revi-sions-skillingen antingen parterna förlikas eller
konungen gillar hofrättens dom. Upphäfves den,
återfås penningarna.
Hevolat. Här slog Adlercreutz d. 27 Apr. tS08
Ryssarne, som sjelfva uppgifva sin förlust till 800
man, \ kanoner och 9 ammunitionsvagnar. A.
angrep Ryssarne med en ganska ringa styrka, endast
150 man, emedan Cronstedts march blifvit
uppehållen af den djupa snön, och var nära att blifva
tillbakadrifven, då C. omsider i rät tan tid anlände
till baDs bistånd. Hela Svenska styrkan var dock
icke mer än 1,600 man med 4 trepundiga
kanoner. Svenskarne togo 2 fanslänger, emedan
fienden fått tid att från dem bortrifva duken, och 400
fångar, hvaribland den sårade generalen Bulatow.
Revolutioner i Sveriges statsskick hafva varit
mänga, men ej särdeles blodiga, åtminstone ej i
senare tider. Den första revolution, som Sveriges
historia känner, — för att icke tala om den dunkla
sagoåldern — är den då folket var på väg att
afsätta Olof Skötkonung och han blott kunde
rädda sin krona genom att erkänna sin son för sin
medregent. Genom konungens eftergifvenhet blef
denna revolution blott till bälften utförd. Men
efter Olof Skötkonungs söners död inträffade det som
under hans tid varit förntsagdt, nemligen att
konungadömet skulle gä ifrån Upsvearnes
konungaätt till en Westgötha-slägt, och med detsamma
upplågade en lång strid emellan de begge folken,
Svearne och Götberne. Denna kamp emellan två
nationaliteter förenade sig med kampen emellan
hedendom och kristendom, och dessa tvenne orsa-
ker föranledde na en långvarig, brinnande oro i
samhället, likasom ett fortfarande
revolutionstill-stånd. Först med Folkunga-ättens uppstigande pä
thronen kan den nya ordningen anses stadgad; en
annan period vidtager då, Sverige är elt kristligt
land, den Romerska hierarkien är erkänd,
motsatsen emellan Svear och Göther är mindre tydlig,
adeln, såsom elt privilegieradt stånd uppkommer,
och, i förening med den äfven privilegierade
kyrkan, tränger den gamla odalmannafriheten i
skuggan. De föregående tidernas revolutioner slutade
således med aristokratiens öfvervigt, så val den
verldsliga, som den kyrkliga. Folkunga-ättens
regeringstid var äfven rik på revolutionära
tilldragelser, konungars afsättning, inbördes krig och
mord inom konungahuset, men statsförfatlningen
utbildade sig derunder i den en gång gifna
riktningen. Aristokratien omgärdade sig med allt
större rättigheter och inkräktade all magt i
samhället, dock så att den gamla folkfriheten stundom
framträdde under form af nationella uppresningar.
Aldra mest visar sig detta under Kalmare-unionen,
som var aristokratiens älsklingsidé, men som just
bekämpades och slut ligen besegrades af
folkmassorna. Dessa vis» sig i de nu uppkommande
riksdagarne, hvaremot aristokratiens väldighet
uppenbarar sig i de jemte riksdagarne fortfarande
herredagarne, hvilka åter just uppkommit genom de
högre ståndens öfvervigt öfver den urgamla
folkfriheten. Under hela denna senare tid af
medeltiden kan man snarare beräkna — likasom i den
föregående tiden — ett oupphörligt revolutionslif
än särskildta hvälfningar med mellanliggande tider
af ordning och lugn. Nästan detsamma gäller om
den Gustavianska perioden. Dess karakter var elt
arbete att komma till ordning och skick, sojn dock
aldrig fullkomligt lyckades förr än under Gustaf
II Adolf. Gustaf Wasa var en sträng diktator,
som skref lagar för alla de öfvermodiga krafter,
hvilka före bonoin upprört samhället. Men hans
söners oenighet och oförstånd lemnade åter fritt
spelrum åt dessa orons andar. Den ordning
Gustaf I upprätthållit föll sönder under Erik XIV.
Denne konung störtades från thronen; konung
Sigismund likaså och tvenne särskildta revolutioner
kunna således urskiljas under 16:de seklet. Men
dessa rörde mera thronens besittning än sjelfva
statsförfattningen. Denna senare visar sig omsider
temligen ordnad under Gustaf II Adolf och det är
ifrån denna tid, som man förnämligast kan räkna
dessa tidtals återkommande omkastningar i
statsskicket, som bilda perioderne i den Svenska
samhällsordningens historia. Alla dessa förändringar
voro revolutioner, ty de kastade om
statsförfattningen från den ena grundsatsen till den andra,
men de voro ej förenade med mycken
blodsutgjutelse. Statsförändringen under konung Carl XI var
en sådan revolution, en kastning från eD
aristokratisk monarki till en monarki utan någon
inskränkning, någon motvigt. Den var föranledd af
aristokratiens för det öfriga folket farliga
öfvervigt och den protest, som de andra stånden
uppställde emot densamma. Den blef möjlig genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
