Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runamo ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
424 R&änga backe.
Räf.
nas. Liksom gråsparfven flyttar hon med den
jordbrakande menniskan. Hon är för väl bekant, för
att bär behöfva beskrifvas till sitt utseende. Det
bör dock anmärkas, att man bär i norden äger af
henne tvä varieteter, den ena med gulgrå och den
andra med hvit färg pä kroppens undre delar, och
af hvilka den senare träffas mest i södra
provinserna. Man bar äfven af henne en varietet, som
är helt hvit, och en annan som är hvitspräcklig,
men hvilka båda äro ganska sällsynta.
Skåpråttan håller sig större delen af året i husen, der
hon orsakar icke ringa skada; endast sommartiden
träfTas bon på åkerfälten, särdeles då säden
mognar. Hennes födoämnen bestå af alla möjliga
ämnen, isynnerhet sådana som förtäras af menniskor,
nennes fina lukt sätter benne i stånd att vädra
dessa genom väggar och andra fasta föremål,
hvilka hon för att åtkomma de förstnämnda
genomskär eller undergräfver. Hon fortplantar sig
ganska starkt, nästan hela året om.
R&Knga backe. Vid vägen mellan Ljang och
Qvänum i Skaraborgs län, tros ba varit lemningar
efter en borg eller kungsgård, byggd af en
konung Råde eller Röde. llär är en källa, som
folket i orten fordom tillskrifvit mänga undergörande
krafter, och hvarvid mycken vidskepelse bedrifvits
of tvagningar, offer, o. s. v.
Räcka kallas vid stångjernsbruken jernets
ntsmi-dande till stänger, till skillnad från släta, då
stången befrias från alla ojemnheter och får sin
behöriga form. — Häckhaiuinare är en
knip-hammare, hvilken benämnes så, emedan den
användes till jernets uträckning i smala tenar att
begagnas af klensmeder, vid manufakturier,
jern-trädsdragerier, spiksmide, o. s. v.
Rädda liundar skälla mest, ett gammalt
ordspråk, antydande den vanliga företeelsen, att
ju mindre mod någon bar, desto mer skryter ban
deraf. Våra förfäder hade många ordspråk,
röjande deras förakt för fegheten och deras
öfvertygelse, att det sanna modet är förenadt med lugn
och blygsamhet.
Blideken, Carl Gustaf von, son af kaptenen
Carl Fredrik R., var född 1697 och ingick vid
endast 16 års ålder som volontär vid gardet, der
ban 1716 blef fänrik och 17IS löjtnant.
Bevistade begge årens Norska fälttåg och
Fredrikshalls belägring; adlades 1751 som major och R.
af S. O., men dog redan 1753 barnlös, då ätten
åtgick.
Räf. Med detta namn ba på Svenska riddarhuset
funnits tvenne adliga ätter, en i Finland och en i
Småland, hvaraf blott den senare fortlefver. Den
förstnämnde skref sig till Sjölax och upphöjdes
1592 i adligt stånd af Johan III med Henrik
R., ’för den villiga tjenst, som ban bonom och
Riket bevist hafver." Ätten utgick likväl med hans
sonson, Arvid Arvidsson R., som dog ogift.
— Ätten Räf i Smaland säges i matrikeln ha
varit namnkunnig redan genom mord Jlonsson
Här, som blef känd 1397 och lefde ännu år 1417,
men var redan långt förut ansedd, ty i början af
1300-talet eller slutet af föregående sekel, anfö-
res en Ragvald Räf i Rådslängden. En Bengt
Räf till Utö var 1567 ståthållare på Kalmar slott
och fick då befallning att bäkta superintendenten
Petras Caroli; men då den sistnämnde, efter
Johan III.-s uppträdande på thronen, återvunnit sitt
inflytande, blef R. 1569 i Stockholm anfallen och
dödligt sårad af konungens drabanter. En JSni
R. följde Carl IX och Gustaf Adolf i fält och
bade förut deltagit i domen öfver riksräderne i
Linköping såsom ledamot i domstolen. Ätten
introducerades på riddarhuset 1653 med
öfverstlöjt-nanten vid adelsfanan Axel R.
Räf, Krlk, var i folktron ett balftroll, som
bade sin boning i Långaryds socken i Jönköpings
län, och bebodde en bergsgrotta som ännu visas
på kaptensbostället Mogårds skog. Han umgicks
med ortens invånare, åt och drack med dem och
hjelpte dem vid åtskilliga förrättningar. Då de
en gång klagade öfver svårigheten att stänga en
stor mosse mellan Mjälaryd och Nissaryd, begärde
Erik en smörgås, gick med den ntåt mossen och
så långt ban hann, innan smörgåsen var uppäten,
behöfs än i dag intet stängsel att afbålla
kreaturen, som instinktlikt respektera den osynliga
gàr-desgàrden.
Räf (Canis Vulpes). Räfven är ett rofdjur,
tillhörigt hundslägtet, och igenkänligt på sin smala
spetsiga nos, vertikalt aflånga pupill, långa
yfvi-ga svans, tillspetsade öron och rödbruna färg,
är på samma gång ett af de slugaste och
rofgi-rigaste, som för Svenska landtbon förderfligaste
skadedjur. Den finnes otbredd öfver större delen
af jorden och öfver hela Skandinavien, der ban
är allmännare än något nnnat rofdjur. Tusende
berättelser vitsorda bans utomordentliga slughet,
hvilken ban ådagalägger äfven i sitt fångna
tillstånd. Hans planer att nalkas och bemägtiga sig
sitt rof, att undgå sina förföljare o. s. v., röja
en verkligt studerad beräkning. Sålunda kan maa
t. ex. få se bonom, då ban såsom tam hålles
bunden, kringsparka sina födoämnen, för att
derigenom locka fjäderfän inom håll, samt derefter
låtsa sofva, för att betaga dessa all fruktan, och i
ögonblicket, då de hunnit i håll för bans tänder,
störta sig på och gripa dem. Ett bevis på bans
beräknande slughet är äfven, att ban aldrig gör
skada i närheten af det ställe, der ban bar sitt bo,
för att icke derigenom låta upptäcka sig.
Äfvenledes bar man haft exempel på, att ban nedgräft
det rof ban ej hunnit förtära och lagt sina
exkre-menter derpå, för att hindra andra räfvar att
bemägtiga sig detsamma. Räfven bebor mest
bergiga trakter, utan afseende derpå om de äro
skogbevuxna eller icke. Der tar ban sitt bo antingen
uti en bergsklyfta eller nti en kula, som han sjelf
gräfver, och hvilket bo han alltid förser med flera
utgångar, för att i händelse af behof kunna
rädda sig. Dessa utgångar leda vanligtvis till flera
mindre hålor, hvilka sålunda stå i gemenskap med
hufvudboningen, som är ganska rymlig. Räfvens
vanliga födoämnen äro lefvande djur, från och med
fåret till råttan, grodan, fisken och daggmasken.
Af fjäderfän är ban särdeles älskare. Igelkotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
