Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
576
Skrif (er mål.
Skriftermål.
tan efter syndernas förlåtelse för Christi skall." En
sådan bigt bar i kristendomens första tider, och så
väl inom Grekiska som Romersk-katholska
församlingen, dels offentligen, dels enskildt, varit bruklig
före nattvardens begående, i ändamål att efter gjord
sjelfpröfning och meddelande till presten af dess
resultater, af denne bekomma aflösning eller
försäkran och tillsägelse om syndernas förlåtelse.
Fastän detta bruk i bibeln ingenstädes finnes anbefaldt,
blef dock på fjerde Lateranska mötet i Rom år
1215 påbudet, att hvar och en trogen skalle
åtminstone en gäng om året kommunicera och
bekänna alla sina synder för deras egna prester i
hemlighet; ett påbud, som sedermera på mötet i
Florenz 1439 stadfästades. Derpå stödde sig
således den katbolska öronhigten. Den
evangelisk-lutherska lärans förste förkunnare ogillade väl
syndernas särskilda uppräknande för en skrifte- eller
bigtfader, men ansågo den enskilda
syndabekännelsen inför presterne såsom med Guds inrättning
öfverensstämmande: läraren sattes nemligen
derigenom i stånd att lämpa förmaningen efter hvars och
ens behof, samt meddela nödig undervisning vid
förekommande samvetsmål. Man bar dock dervid gjort
det kraftiga förbehåll, att vid en sådan
syndabekännelse icke göres det ringaste tvång. Det
gjorde tillfyllest att synderna i allmänhet bekändes.
Dock om samvetet fordrade att upptäcka någon
besynnerlig angelägenhet, skulle det stå fritt.
Denna enskilda syndabekännelse bar således så väl den
evangelisk-lutherska som äfven den reformerta
kyrkan egentligen bundit vid den heliga nattvardens
begående, för att erinra nattvardsgästerna om den
nödiga sjelfpröfningen. Emedan denna
församlingens inrättning dock ingalunda borde anses som
gudomlig och till saligbeten nödvändig, gick äfven
Luther sjelf, som eljest gillade och
rekommenderade skriftermålet, några gånger till Herrans
nattvard, utan föregången skrift och aflösning. Inom
Sverige hafva dock till och med böter af 50 d:lr
s:mt blifvit ålagda den, som oskriftad går lill
nattvarden. Skriftermål fore nattvardens begående
ansågs också af våra evangeliska förfäder vara af
mycken vigt. Intill vid pass år 1650 förrättades
(enl. Baiter) skriftermålet på följande sätt:
Predikanten gick upp i kyrkan om beigedagarna, en
eller åtminstone en half timma förr än högmessan
börjades, till att böra dem som ville .skritta sig.
Han satte sig på ett uppenbart rum i kyrkan för
allas ögon, att undvika förtal och misstanka. Så
framträdde den ena efter den andra, och talade med
honom enskildt om sin angelägenhet. Man bekände
en eller annan synd, som oroade samvetet. Men
om man ej hade någon besynnerlig förbrytelse att
upptäcka, läste man inför skriftefadren det
allmänneliga skriftermålet, såsom Barmhertige Gud,
kåre himmelske Fader m. m. Dervid frågade
skriftefadren honom, som gjorde sin bekännelse: Om
hau begärde blifva aflöst? Om han ville bättra
sig, öfvergifva synden och lefva uti gudsfruktan?
Om ban ville förlåta dem, som brutit honom emot,
och förlika sig med dem, som ban förtörnat?
Derjemte förmanade ban bonom, att taga sig tillvara
för sjelfva synden och äfven för allt, som dertill
kunde gifva tillfälle, bifogandes goda råd, hora
de syndiga retelserna och den onda vanan bäst
kunde öfvervinnas. Så lade ban banden pà
skriftebarnets hufvud och afkunnade aflösningen, icke
på Latin, som tillförene, utan på Svenska
sälao-da: "Såsom du tror, så sker dig. Och jag, utaf
vårs Herras Jesu Christi befallning, förlåter dig
dina synder, i namn Faders och Sons och den
Helga Andas, Amen. Gack i frid." Filer ock med
andra dylika ord. — Detta enskilda skriftningssätt
är i senare tider icke förbjudit, endast är
derbred-vid ett annat sätt antaget, i så måtto, alt flera
personer kunna tillika framkomma att bekänna sina
synder och bekomma aflösning. Kyrkolagen
stadgar härom följande: "Till det allmänna
Skriftermål, som uti alla våra Svenska Församlingar
brukas, kommer folket fram för Skriftefadren,
stundom fä, stundom många, som sina synder
bekänna och begära ifrån dem blifva aflöste, eller ock
en person särskildt och allena. Hvilka bägge satt
äro i sitt rätta bruk loflige. Ocb fördenskull bör
den särskilda aflösningen, der hon begäres eller i
vårt rike brukas, ingom förvägras." Det oaktadt
har det enskilda skriftermålet i vår tid alldeles
kommit ur bruk. Öfver hundrade personer inßnna
sig nu stundom på en gång i cboret eller
sakristian. De falla der på knä och predikanten
håller för dem ett kort tal om bot och bättring, och
värdiga nattvardsgästers egenskaper. Sedan
uppläser han på deras vägnar syndabekännelsen och
afkunnar aflösningen. Skriftermålet synes >åledes
nu mera hafva öfvergått till en prestens
förhandling, hvaruti ban genom ett för alla gemensamt
undervisande och väckande tal söker att bereda
dem, soin erna att begå den beliga nattvarden. Så
länge skriftermålet var enskild bigt, ägde ock
folket rättighet att välja den prestman till
skriftefader, med hvilken de dristigast och förtroligast
kunde tala. I vår tid är deremot ingen tillätet
att gå ifrån den församling, uti hvilken han bor
och till hvilken ban hörer, och låta skrifta sig
somt anamma herrans nattvard uti en annan, och
af hvad prest ban helst vill. Vid dessa àrender
skall man hålla sig till församlingens ordinarie
kyrkoherde eller kapellan. Endast nödfall kan
häruti vålla undantag. I afseende på ordningen,
hvarefter skriftningen skall tillgå, finnes i 1686 års
kyrkolag följande föreskrift: "De, som vilja låta
skrifta sig, skola något förut hos predikanten sig
anmäla. Ut i städerna, der som sä tillförene varit
brukligt, skall man till Skriftermål församlas i
kyrkan, om Lördagen, eller den dagen, som nast
.föregår andra Helge- och stora Bönedagar, och
efter föregående Guds äkallan, med säng och
böner, träda till någon af ordinarie presterna,
antingen Kyrkoherden eller Kapellanen, och låta
skrifta sig. Men på landet skall folket oin
Söndags-, Högtids- eller stor Böndags morgon
skrif-tas, sedan Catecbesförhör är förbi och förr än det
sammanringes till Högpredikan. Hvilket äfven val
dem, som i städerna boende äro, skall efterlåtas,
om de det åstunda."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
