Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strömner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
756
Hum holmén*
Sture.
tvifvelaktig. Sjelfve anförarne kastade sig in nti
handgemänget. Koniecpolsky blef en gång fången,
inen åter befriad. Gustal Adolf bade än mera
skiftande öden. Uti stridens hetta hade han okänd
kommit in midt ibland Kroaterne och af dem
blifvit tillfångatagen. En Svensk ryttare, som säg
detta, räckte honom obemärkt sin pistol, sägande:
"Se der kamrat!" Konungen fattade pistolen,
jagade en kula genom den ene kroaten, slog den
andre med Kolfven i ansigtet och gjorde sig med
den Svenske ryttarens tillhjelp fri; men blott för
ett ögonblick. En annan Gendtlig ryttare fattade
tag uti konungens bälte och drog honom med sig,
så att Gustaf Adolf icke hade någon annan utväg
än att vränga bältet öfver hufvudet, hvarvid ban
förlorade hatten, men lyckades dock att komma
lös. Ögonblicket derpå blef ban likväl angripen af
en tredje kroat, som var nära alt döda bonom.
Det var dä ban räddades af den tappre öfverste
Erik Soop. Träffningen räckte ända till dess
aftonen inbröt, då Gustaf Adolf fann för godt att
under nattens mörker draga sig lill baka inom
Marienburg* murar, lian medförde frän fienden
nitton fanor; men bade sjelf förlorat elfva och
dessutom tio kanoner, och fienden qvarstannade som
segrare på slagfältet. "Aldrig", sade Gustaf Adolf
sedan, "bar jag varit i ett hetare bad."
Stum- eller Stubbholmen, öster oin Carlskrona
stad, hvaraf den utgör en del. llär finnas
åtskilliga byggnader och inrättningar för llotlans behof.
Ilär ligger en 96 pundig kanon, hvilken aflossas
till elt tecken att någou af fästningsfångarne
kommit på flykten.
Stumma personer, hvilka ända från barndomen
saknat förmågan att tala, finnas i Sverige till elt
icke så ringa antal. Är 1840 utgjorde de
döfstummas belopp öfver bela riket 1,999 personer
af båda könen; dessutom räknades 90, hvilka voro
uti den olyckliga ställningen alt vara både blinda
och döfstumma.
Siunil betydde i forn-Svenskan äfven omsorg,
välvilja, åstundan, hvilket sistnämnda ord bärleder
sig derifrån.
Stuinmlorf, äfven benämnd Altmark, en by,
der i September månad 1629, under bar himmel,
afslöts ett stillestånd på sex är emellan Sverige
och Polen, hvilket stillestånd dock sedan tid efter
annau förlängdes och varade uti bela tjugufem år.
Utom några slott och fästningar kring Danzig,
dem Sverige återlemnade, behöll detta rike alla
de eröfrade Preussiska sjöstäderna, hvilka
isynnerhet voro af stor vigt för sina rika tullar, samt
Lifland och Estland, och grundlade derigenom sitt
välde kring en stor del af Östersjön. Gustaf
A-dolf blef nu ändtligen erkänd för Sveriges
rättmätige konung af Sigismund, ehuru denne senare
icke kunde förmås att för alltid uppgifva sina
anspråk på Sverige eller ingå fullkomlig fred.
ülupugrieivæn kallades i de gamla lagarne den
rättsbetjent, som verkställde kroppsstraffen. Hvad
dödsstraffen beträffade, så behöfdes icke någon
bödel under landskapsförfattningen, emedan
måls-äganden ägde alt sjelf verkställa sådana straff på
sin sakfällda motpart. Lagens åtgärd var blott
att reglera sjelfbämden och domen var en
förklaring att målsäganden ägde rätt att ulkräfva
bämden af den förolämpande parten. Det bände
dock att målsäganden öfverlemnade den brottslige
åt konungens länsman. Sedermera i landslagen
omtalas en offentlig bödel, hvars tillvaro
utmärker den förändrade synpunkt, hvarur straffet
betraktades, nemligen icke mera såsom en af
samhället erkänd sjelfbäind, utan såsom ett ådömdt
straff. I stadslagarna omtalas deremot bödeln
eller kanske rättare fångvaktaren tidigare. Då
nemligen stadslagarna i åtskilliga fall förbjödo
målsäganden alt taga lösen upphörde straffet att liafia
karakteren af hämd och blef deremot helt och
hållet en offentlig handling å samhällsordningens
vägnar. Dessutom fanns ock enligt stadslagarna
en person, som bade värd om stadens fängelser
och verkställde kroppsstraffet eller budstrykningen
på dem, som för bristande tillgång till böter
underkastades en sådan behandling. Denne
tjensteman kallades Slupugræwæn.
Sture. Detta namn, ett af de käraste bland våra
historiska minnen, lyser med oförvansklig glans
bland de förnämsta uti Sveriges häfder, och skall
alltid högaktas, inera än månget kononganamn, af
den, hvars hjerta klappar för Sveriges ära och
sjelfständighet. Man räknar egentligen fem
Sture-ätter i Sveriges och Danmarks historia med olika
ältmärken, och dessa slägter böra noga särskiljas.
1) Sturar med en "Stor" (fisk) i vapnet hafva i
Skandinavien det äldsta historiska datum. En
Eg-go von Sture och bans broder, båda på sin tid
ansedde Ilolsteinske adelsmän, försvarade
Segebergs slott mot Henrik Lejonet, som belägrade
detsamma. Den siste af denna ätt, hvilken bodde
på Gammelgård i Holstein, var Thomas Sture,
död 1563. Då denna Danska Stureslägt utdog,
väcktes arfsanspråk från den yngre Stureslägten i
Sverige. 2) Sturar med hufvudet af en vildoxe
(Stiur, tjur) uti vapnet, framstå i södra Sverige
mot slutet af trettonde seklet. En ltiirek
Sture af denna ätt var hertigligt råd och riddare
1300. En Muitniia Sture beseglade som
riddare förlikningen i Lund 1358, emellan
konungarne Magnus Smek och Erik XII. En riddare
.Magnus Sture nämnes i början af 1400-talet. Hans
son, llengt Sture, fick 1394, jemte sin
moder, af droltning Margaretha ett bytesbref, deri
hon tillägger dem ersättning för den mark, på
hvilken Oppensten blifvit uppbygdt. En Carl
Magnusson Sture var riddare och lagman i
Tio häraders lagsaga 1405. En Carl Sture
begrofs i Wadstena 1419, med sönerne Kiirek
Sture och Krik Sture. Namnkunnigast uti
denna vidt utbredda Stureslägt var Sven
Magnusson Sture, hvilken, jemte sin broder Sune
Sture, 1388 var borgensman för Algol
Mansson, slottsherren på Faxaholm i Helsingland och
på Sluresholm i konung Albrekts tid. Med samme
Sven Sture tros denna ätt hafva på manliga sidan
utgått, men en hans dotter Karin blef gift med
Bo Slensson, som på 1400-talet var riddare, riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
