Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wahlbom ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
212
Wallenstein.
Wallenstein.
rådet, då Wallenstedt någon tid derefter
förordnades till kansliråd och statssekreterare. År 1689
nppböjdes ban till friherre, då han äfven
förordnades till landshöfding i Westmanland. Hans
verkligen stora förtjenster och den synnerliga gunst,
hvaruti ban alltid stod bos konung Carl XI,
förskaffade bonom 1693 grefvevärdigheten, på
samma gång som ban utnämndes till kongl, råd, och
honom uppdrogs presidentskapet i Svea hofrätt.
Efter sin konungslige gynnares död, blef ban 1697
en ibland de berrar, som skulle föra
förmyndareregeringen under dess sons, konung Carl XII:s
minderårighet. Han slöt sin berömliga lefnad 1703,
utan att efterlemna någon son, som kunde
fortplanta hans grelliga ätt.
Wallenstein, Albrekt von, hvars verkliga
namn dock egentligen var friherre Albrekt
VVen-ceslaus Eusebius von Wa]dstein, en bland de
Tysklands utmärktaste härförare, som under
trettioåriga krigets långvariga fejder stodo uli största
beröring med Sveriges arméer, föddes i Prag d. 14
Sept. 1583. Kedan i barndomen förrådde ban ett
vildt och obändigt lynne, och fåfängt sökte
föräldrarne genom enskilde lärare tygla bans
oupphörliga öfvermod. Do sände bonom då till skolan
i Goldberg, der ban öfverlemnades till en för
duglighet och kraft utmärkt lärare, vid namn
Fuch-ner. Sedan denue länge användt både godhet och
strängbet, men utan framgäog, skickade ban den
vanartige gossen åter till föräldrarne, hvilka vid
bans sextonde år sände bonom till högskolan i
Nürnberg. Der öfverlemnade ban sig genast med
den vildaste häftighet åt alla de utsväfningar och
våldsambeter, som vanligtvis gå i svang bland
dräggen af studenterne. Särdeles var ban en flitig
tillställare och deltagare uti så väl allmänna, som
enskilda slagsmål. Flera gånger blef ban af sina
lärare varnad, en gång insatt i proban, och erhöll
slutligen, då ingen förbättring visade sig,
uppmaning att lemna staden, hvilket ban också gjorde.
Allt detta bade tilldragit sig på föga mera än ett
halft år. Någon tid derefter anställdes ban såsom
page bos markgrefven von Burgau. Under denna
tjenstgöring hände sig en gång, att ban
insomnade, sittande uti ett öppet fönster af tredje
våningen på Insprucks slott. Oroad af en plågsam
dröm, kastade ban sig i sömnen fram och tillaaka,
och föll slutligen ut genom fönstret. Oaktadt det
förfärliga fallet, led ban alldeles ingen skada, och
det ovanliga i händelsen väckte bonom snart till
allvarsamma, stundom svärmande tankar. Han
började tro sig hafva blifvit af en bögre band
räddad till bögre öden, och en förändring föregick i
bela bans väsende. Den förra, Vilda och obändiga
anden stannade väl qvar, men tyst och sluten inom
sig sjelf, försänkt i dystra grubblerier öfver
verldens och menniskolifvets gåtor. Han öfvergick
till katholska läran, i den fasta öfvertygelse, att
det varit Jungfru Maria, som för sådant ändamål
räddat bans lif. Sedan begaf ban sig på resor,
för att fortsätta och fullända sina studier. Han
besökte Spanien, Frankrike, Nederländerna och
Italien, samt inhämtade öfverallt en noggrann kän-
nedom om dessa länder. Härunder råkade han
åtskilliga lärde, hvilka ingåfvo honom smak för
stjerntyderi, hvarför han sedan i all sin lid
behöll en brinnande tillgifvenhet. Sedan ban någon
tid gjort krigstjenst i Ungern, återvände ban 1606
till sitt fädernesland Böhmen, der han ingick
giftermål med en gammal, utomordentligt rik enka,
som dock snart dog, efterlemnande åt den unge
enklingen en nästan omätlig förmögenhet. Kort
derefter värfvade ban tvåhundra ryttare, och förde
dem till dåvarande erkehertig Ferdinand, hvilken
var invecklad i ett krig mot Venedig. Vid delta
tillfälle grundlade ban genom tapperbet och
fri-kostigbet den ovanliga gunst, hvari ban sedermera
stod, så väl bos Ferdinand som hos soldaterne.
Efter krigets slut blef ban först öfverste, saml
gift med den unga, sköna fröken von Harrach, en
dotter till Ferdinands förtrogne gunstling, sedan
utnämndes han till kejserlig kammarherre och
grefve, saml utmärkte sig i Wien genom sitt särdeles
lysande lefnadssätt. Vid upproret 1618 erbjödo
Böhmrarne åt Wallenstein befälet såsom
öfverfält-herre; men ban blef sin kejsare trogen, och
utförde lill dess tjenst mången bragd i spetsen för
ett af bonom sjelf värfvadt kyrassierregemeote,
hvaröfver Bübmarne blefvo så uppretade, alt de
indrogo alla bans gods, likasom flera andras af
bans slägt. Sedermera kämpade han med
framgång mot Betblen Gabor, och återfick, efter
kejsarens seger, icke allenast sina gods, utan erhöll
äfven såsom särskild belöning herrskapet
Fried-land, med värdighet först af riksgrefve, sedan af
riksfurste, och slutligen af hertig. lians ovanliga
lycka föranledde afund, och hans öfvermod en
anklagelse; men ban infann sig i Wien, utdelade
12,000 dukater bland sina domare, och blef så
icke allenast frikänd, utan äfven befordrad till
general-major. Efter att någon tid hafva legal
sysslolös i Böhmen, uppträdde ban dä kejsar
Ferdinand behöfde en krigsbär, men dertill saknade
nödiga medel. Wallenstein erbjöd sig att till
kejsarens tjenst, men på egen bekostnad, anskaffa och
utrusta icke mindre än 40,000 man. Man tog
detta i början för ett tomt skryt, och kejsaren
ansåg det vara nog om endast 20,000 man uppsattes;
men härpå vägrade Wallenstein att ingä, påstående
att en så liten bär ej skulle kunna förskalfa sig
födan. Öfver bela Tyskland spreds snart ryktet,"
att Wallenstein ämnade på egen bekostnad
uppsätta en krigshär; krigare strömmade till honom
från alla häll, och innan kort såg man med
forvåning bonom i spetsen för 60,000 man. Med
denna bär fördref han grefve Mansfeld ur Sachsen
och Schlesien, eröfrade Holstein och Jutland,
belägrade Stralsund, och höll hela norra Tyskland i
tygeln. Till belöning utnämnde kejsaren honom
1629 till hertig af Meklenburg. På riksdagen i
Regensburg 1630 föll den af lyckan så gynnade
Wallenstein ett offer för sina afundsmäns
stämplingar, och nedsteg lika hastigt från maktens böjd,
som han dit uppstigit. Men sedan Tilly blifvit
besegrad af den Svenske konungen Gustaf Adolf,
återkallades den afsalte Wallenstein i kejsarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
