Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Viga lik ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11’rangeh
Wrangel.
337
Knudzen vred de återstående bitarna nr Wrangels
band; men denne ryckte till sig vårjan från en
bredvid stående tjenare och tvisten hade måhända
fått en ännu blodigare utgång, derest icke Axel
Banér fattat Wrangel om lifvet och derigenom
förekommit allt ytterligare handgemäng. Saken
väckte ganska stort uppseende, och utan rådets
ifriga bemedling samt Danmarks fruktan för
Sveriges segrande vapen, hade ett öppet krig emellan
de båda grannrikena troligtvis blifvit följden af
ett sä oförsynt våldförande af folkrätten.
Fältmarskalken Herman Wrangels ännu vida
ryktbara re son,
Wrangel, Carl (»iistal", föddes på
fädernegodset Skokloster i Upland d. 13 December 1613,
och tillbragte der sin första ungdom, redan då
utmärkt för kraft och allvarlig verksamhet. Att
segla ut på den närbelägna Mälarens fjärdar var
ett bland hans käraste nöjen samt blef likasom ett
förebud till bans framtida sjöbragder. Från sitt
tionde till sitt trettonde år undervisades han vid
det berömda Skytteanska kollegiet i Upsala, men
åtföljde derpä redan 1627 fadern till det
Preussiska fälttåget. Han var ännu för ung till
ordentlig krigstjenst, men fadern ovetande deltog han
dock ofta i skärmytslingar och ströftåg. Konung
Gustaf Adolf, som fick veta detta, varnade fadern
och had honom efterse, det den hoppfulle gossen
icke genom otidig hetta måtte bringa sig i någon
olycka. Efter stilleståndet i Stumsdorf begaf ban
sig på utländska resor och stannade ett belt är
uti Holland, der han uppmärksamt studerade
skeppsbyggeriet och sjöfarten. Sedan for ban till Paris,
men blef, likasom flera andra resande Svenskar,
snart återkallad för att deltaga i Tyska kriget.
No blef han genast kammarjunkare och vid nitton
års ålder ryttmästare vid lifregementet. Såsom
sådan bade ban tillfälle att nära följa konungen
och blifva af bonom bemärkt. Vid öfvergången
af floden Lech 1632 var ban en af de förste, som
framstörtade öfver bryggan. Uti slaget vid
Lützen åtföljde ban konungen. Denne uppdrog åt
bonom att med en befallning rida öfver till venstra
flygeln, och ehuru Wrangel bönföll om tillåtelse
alt få stanna qvar, emedan konungen endast bade
få personer omkring sig, måste han dock på
förnyad befallning rida åstad. Vid hans återkomst var
konungen redan fallen. Sedermera tjente Wrangel
under Banér och utmärkte sig vid alla tillfällen,
särdeles vid Torgan 1637, då ban en gång blef
illa sårad, fångad, samt till hälften afklädd och
plundrad, innan han af de sina återtogs. Under
tiden befordrades ban 1635 till öfverstlöjtnant,
1636 till öfverste och 163S, d. v. s. vid 25 års
ålder, till generalmajor med Dalregementet såsom
sitt eget regemente. Sedermera deltog ban uti de
följande årens alla krigsrörelser. Bivistade slaget
vid Chemnitz och bidrog der i väsendtlig mån till
segern. Vid intagandet af det fasta slottet
Fel-scbaus brukade ban ett särdeles krigsputs. Som
ban fält kunskap om att besättningen derstädes
väntade en trupp, som skulle komma till
undsättning, delade ban sitt folk i tvenne hälfter, hvilka
han befallte att bålla en låtsad strid emot hvar-’
andra i åsyn af slottet, likasom det ena partiet
vore kejserligt och det andra Svenskt. När dessa
som bäst höllo på att kämpa, skulle det ena
partiet taga till flykten och retirera till fästningen,
der de borde begära att blifva insläppta, såsom
varande kejserliga. Delta svek lyckades, fienden
öppnade slottsporten, och Svenskarne bemäktigade
sig platsen utan motstånd. Efter Banérs död var
Wrangel en bland de trenne generaler, som
någon tid gemensamt anförde Svenska bären, samt
tillika den, som uti slaget vid Wolfenbütlel 1641
uthärdade och afslog Pirolominis anfall samt
förnämligast bidrog till segern. Ären 1642 och 1643
tjente hun under Torstensson, samt blef ofta och
alltid med framgång använd. De tvenne följande
åren fick ban tillfälle att äfven vinna ära till sjös.
Han sändes nemligen 1644 till amiralen Clas
Fleming, som då låg med Svenska flottan vid
Cbri-stianspris, och ankom dit just under en oupphörlig
kanonad från fienden, sedan ban, af de 25
personer som åtföljde honom i slupen, sett 14 falla för
de tätt på hvarandra följande kulorna. Straxt
derefter träffade en kanonkula sjelfva amiralen
Fleming, och då denna såg sin sista stund vara inne,
kallade ban till sig Wrangel uti kajutan, och bad
honom taga öfverbefälet öfver flottan, hvilken det
var högst angeläget att föra i säkerhet. Ilan
emottog detta ansvarsfulla uppdrag och förde
äfven flottan lyckligt till Stockholm, sedan ban
behändigt undvikit en tillämnad hufvudträffning med
Danska amiralen Peder Gält, hvilken för sin
godtrogenhet vid detta tillfälle sedan måste uti
Danmark plikta med hufvudets förlust. Mot hösten
samma år gick ban åter ut med flottan, för att
bjuda den Danska spetsen, och gjorde, sedan ban
förenat sig med Holländske amiralen Martin
Thies-sen, flera lyckliga expeditioner, hvilka bade den
följd, att fienderna förlorade sina bästa skepp och
att Svenskarne, isynnerhet efter det blodiga
sjöslaget vid Femern, blefvo herrar öfver bela
Östersjön, så att körningen i Danmark måste skyndsamt
begifva sig från Skåne till Seland, för att skydda
de Danska öarna, hvilka numera, såsom alldeles
obetäckta, sväfvade uti den största fara.
Drottning Christina hade en sådan beundran för
Svenska flottans tappra bedrifter detta år, att bon,
som då äfven sjelf tillträdde regeringen, lät slå
en präktig medalj, hvilken på ena sidan afbildade
bennes uppstigande pä Svenska thronen, och på den
andra föreställde ett sjöslag emellan de Svenske
och Danske. Efter sjösegern vid Femern bade
Wrangel med sin flotta, som bestod af 21 fartyg,
tagit vinterläge i Wismar, der ban iståndsatte
densamma. Ett tillämnad| försök att i sjelfva
hamnen förstöra alla skeppen nppläcktes och
misslyckades. I Maj inånad 1645 gick ban åter med
sina fartyg ut i Östersjön, i afsigt att förena sig
med hufvudfloden; men då denna efter långvarigt
sökande ej kunde finnas, angrep ban Bornholm,
dels för att icke vara sysslolös, dels ock för att
från denna närbelägna ö kunna lättare oroa
Danmark. Angreppet lyckades så, att inom åtta
da-Del. IV. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
