av nävetskor ska i första hand ses som allmogeslöjd men det finns exempel på skomakare som försörjde sig inom detta hantverk. I Sala rådhusrätt omtalas 1650 en näverskomakare som var bosatt på ett torp i Kila socken!'. I mellansverige nämns ibland en enklare form av skor eller sandaler. Träklampar med en läderrem över foten. Dessa stod innanför dörrarna till fähusen och användes som arbetssko vid arbetet. Funktionen var att skydda den bara foten eller läderskon från avföringen som täckte golvet. De är snarare att betrakta som skyddsskor då man kunde ta på sig dessa då man hade en klacklös sko på foten. Fynd av liknande skor har gjorts i Sala gruvort. Jäfvert? beskriver en så kallad hudsko som förekommer under medeltiden. Det var en sko med sula och ovanläder i ett stycke, tillverkad av ogarvad hud som smordes med fett eller tran. Dessa kan ha tillverkats i hemmen i de östra delarna av dåvarande Sverige (nuvarande Finland). Säkert har det lokalt eller för vissa typer av arbeten utvecklats enklare skotyper som på grund av sin enkla eller tillfälliga natur inte har bevarats. När väderlek och markbeskaffenhet tillät, gick däremot många barfota. Åtskilliga uppteckningar berättar om hur man sparade på skorna genom att inte använda dem vissa årstider. Ibland kunde en längre vandring genomföras barfota men då man närmade sig målet togs skorna på. Från Källbytorp i Västergötland berättas 1683 om Ingeborg Hansdotter som satt hemma hos sina föräldrar och spann lin. En soldat kom in och frågade vad hon gjorde. Hon svarade sig ”sitta och sinka för det hon hade inga skor””. Kanhända var resten av familjen i kyrkan. Till kyrkan gick få, eller kanske ingen, barfota. En yrkesman förekommer så gott som alltid då skor nämns i källorna men här och var förekommer uppgifter som gör det troligt att allmogen tidvis har tillverkat eller lagat skor. År 1548 får Olof Matsson i Näs i Möklinta socken böta för ”det han skar sönder ett par hyttebälgar för kon majtt och stack sig där av lappar till skor”". Lädret i hyttbälgarna var mjukt och färdigberett och därför lämpliga för skotillverkning, Denne Olof Matsson var kanske en fattig stackare som i brist på medel begick denna stöld. Kanske hade han ett par gamla uttjänta skor som förlaga. En begränsad skotillverkning kan vi nog ändå föreställa oss ha förekommit i hemmen. Om man hade ett nötkreatur och tillgång till lin eller hampa hade hushållet tillgång till både skinn och tråd. Verktygen som behövdes var få. Med hjälp av en förlaga kunde ett skoarbete kopieras. Däremot skedde detta aldrig med avsikt att sälja produkterna. Skomakeriyrket var tidigt reglerat, både på landsbygden och i städerna. Hantverkaren blev utsedd som sockenskomakare eller i städerna, upptagna i skrået. Det är först efter skrå- 67