systemets upphörande 1843 som man kan se en ökad spridning av skomakaryrket. Under den kraftiga befolkningsökning som skedde under 1800-talet blev ofta olika hantverk en räddning för den som var obesutten. Den ekonomiska insatsen vid skotillverkning var blygsam och verktygen som behövdes var få. Ofta startades enmansföretag där också några familjemedlemmar kunde vara involverade. I vissa områden, till exempel Örebro-Kumla, resulterade den spridda skotillverkningen i mindre företag med upp till tio anställda. Många av dessa utgjorde också grunden för de skofabriker som växte fram i början av 1900-talet. Fram till 1843 var alltså skotillverkningen reglerad. Städernas skomakare organiserade sig i skrån som fungerade som ett slags intresseförening med ett regelverk som både värnade om medlemmarnas inkomster och att de tillverkade skor med hög kvalitet. Det innebar bland annat att landsbygdens skomakare inte fick sälja sina skor i staden. Men inte heller fick skråskomakaren sälja sina skor utanför stadens gränser. I städerna verkade också de så kallade skoflickarna. Deras huvudsakliga arbetsområde var skolagning men det förekom också att de tillverkade skor. I huvudsak becksömsskor. På landsbygden bestämdes tillsättandet av skomakare på sockenstämman. Ett beslut som även skulle bekräftas av landshövdingen. Regleringarnas huvudsakliga syfte har varit att förhindra en överetablering där enskilda skomakare riskerade att utarmas på grund av bristande arbete. Det fanns ytterligare en kategori skomakare. Nämligen de som var verksamma vid kungs- gårdarna och järnbruken. Dessa skomakare rekryterades vid behov och uppgiften var framför allt att förse de anställda med de skor som ingick i deras legor. Utifrån uppgifter i källorna kan man se att de många gånger var deltidssysselsatta. Kanske ambulerade de mellan olika arbetsplatser. Trots regelverken har de olika grupperna av skomakare från tid till annan överträtt gränserna. Inte minst gäller detta skoflickarna. Deras huvudsakliga arbetsuppgift var skoreparationer men enligt Jäfvert” hade de tillåtelse att sälja skor på de återkommande marknaderna i uppstäderna. Kanske är det ett par sådana skor som ska inhandlas när en Ivar Hansson år 1613 beger sig till Larsmässomarknaden för att köpa skor för sina stulna pengar”. 68