Skråskomakaren De medeltida städerna hyste hantverkare inom de flesta områden. Sannolikt har man redan tidigt i stadsbildningarna på något sätt begränsat antalet hantverkare inom de olika yrkesgrupperna. Någon slags sammanslutning mellan de yrkesverksamma är rimlig att anta. Ytterst handlar det om att begränsa konkurrensen och att skapa ett ekonomiskt underlag för verksamheten. Vår äldsta stadslag, Bjärköarätten, från 1200-talet, innehåller inga stadganden som hindrade hantverkare att fritt utöva sin verksamhet i staden. Sådana kan ändå ha funnits och gått förlorade eller helt enkelt bestått i en sedvanerätt. I Visby stadslag från cirka 1350 nämns ett skrå för skomakarna första gången i Sverige. På kontinenten är skomakareskrån eller gillen kända sedan slutet av 1100-talet”. I och med att Sverige ingick i det handelsområde som omfattade länderna runt Östersjön är det sannolikt att sådana organisationer växte fram i det tidigmedeltida Sverige. En sammanslutning av hantverkare benämndes skrå. Ordets egentliga betydelse är ”bok vari något upptecknas””. I Sverige är skråordningen 1474 för skomakarna i Stockholm den äldst kända. Skråordningen beskriver inte bara skomakarens roll gentemot skrået utan även hur hantverket ska utföras och hur verkstaden ska organiseras. Men ärbarhet tycks också ha varit en viktig del vid antagandet av en ny skråmedlem. Den som var född i en utomäktenskaplig förbindelse var inte välkommen i skrået. Inte heller fick den blivande skomakaren ha varit straffad eller ens misstänkt för något olagligt. Detta i en tid då man kunde lagsökas för att ha kallat någon för en rackare eller slem hund. Lärgossar och gesäller från landsbygden som gick i lära i städerna var tvungna att medföra ett häradsbevis från sin hemsocken om sin börd och vandel. När en lärgosse hade antagits i verkstaden kunde han räkna med att få arbeta minst tre år innan han fick avlägga gesällprov. Därefter skulle gesällen förkovra och vidareutbilda sig. Ofta gav han sig ut på gesällvandring till olika städer i Sverige och ofta även utanför Sveriges gränser. Från Königsberg, nuvarande Kaliningrad, anlände 1689 ett brev till Möklinta socken i Västmanland. I brevet ber Daniel Andersson sin bror att skicka ett häradsbevis som berättar om hans härkomst eftersom han har lärt till skomakare i Königsberg och vill bli mästare där”. Tanken med gesällvandringarna var att den blivande skomakaren skulle lära sig nya tekniker och uppsnappa de senaste modetrenderna. Efter många år kunde gesällen, om han hade ekonomiska förutsättningar starta en egen verkstad. Lika vanligt var dock att han gifte sig med en skomakaränka och på så sätt kom i besittning av en verkstad. 70