För att bli skomakaremäster var gesällen tvungen att genomgå ett mästarprov. Detta bestod i tillverkning av ett par mansskor, ett par kvinnoskor med ”länka-laskar”'! och ett par ”innebottna”"! skor samt ett par höga stövlar. Allt detta skulle tillverkas av en (1) hud och i verkmästarens (åldermannens) hus. Den blivande mästaren skulle själv sköta tillskärningen men han fick i det övriga arbetet ha en lärgosse till hjälp. Om den blivande mästaren var inflyttad fick han, efter godkänt mästarprov, burskap i staden. Han skulle upptas som en av stadens borgare. I samband med detta skulle han hålla en frukost för sina skråbröder. Frukosten bestod av fera rätter. Skinkstek, grytstek, och kött kokat med salt vatten samt en tunna öl. Efter frukosten följdes skomakaren av verkmästaren till rådstugan där han upptogs som borgare i staden. Men det var inte nog med detta. Vid första kommande drickesstämma skulle han bjuda på mästare-tunnan. Arbetsfördelningen mellan mästare, gesäller och lärgossar är oklar. Vem sydde, vem sulade, vem beredde tråden? Detta berörs varken i den nämnda skråordningen eller andra äldre dokument. Utom i ett fall, skinnberedningen. I skråordningen nämns att lädret ska vara tillrett av mästaren själv. Han ansvarade också för att lädret höll en god kvalitet och det var också han som skar till ovanlädret ur hudarna. Lädret var vanligtvis av nöt men till enklare barnskor kunde han använda klippingskinn som var av get eller får, sälskinn eller hästskinn. Däremot var det inte tillåtet att använda laskar av sådana skinn i skor av nötskinn. Dessutom fick utländskt läder bara användas vid beställning av skor. Sådana skor fick alltså inte ligga ute till allmän försäljning. Sömnaden får också ett kapitel i skråordningen. Den som sömmade ett par skor så att stygnet syntes fick böta en fjärding öl. Om fer stygn syntes ficka han böta mer. Den söm som oftast användes kallas för köttkantstygn. Sömmen är inte genomgående utan döljs på utsidan inuti lädret. Det stadgades också att ”alla sömmar skola hålla så länge sulorna äro hela under foten”. Detta ställde inte enbart höga krav på sömnaden i sig. Framför allt var det viktigt att tråden var av bra kvalitet och utan skador. Oftast användes lintråd vid skosömnaden. Från senare tid” finns uppgifter om att skomakarehustrun tillverkade lintråden och sannolikt var detta även tidigare en produkt som har tillverkats i verkstaden eller köpts i närområdet. Beroende på vad som skulle sys, tvinnades sedan lintråden ihop med två, tre eller flera trådar som därefter smordes in med beck. Verkstäderna var en del av mästers bostad och man kan förmoda att verkstadsrummet ofta också fick fungera som sovrum åt gesäller och lärpojkar. Med ledning av äldre trä- snitt kan vi se att inredningen i stort har sett likadan ut genom tiderna. Man arbetade gemensamt runt ett lägre arbetsbord, sittande på trebenta pallar. Större bord och träskivor användes för tillskärning av lädret. Utåt gatan fanns en lucka eller ett fönster varigenom lämning eller hämtning av skoarbetena skedde. 71