Alc Alcåzar [-a'thar], sp. benämn, på palats och slott. Särskilt bekant är A. i Toledo, som 1936 förstördes under spanska inbördeskriget. AlchemilFa, växtsläkte av fam. Rosaceae. Daggkåpan (A. vulgaris) är vanlig på ängsmarker. Små, gulgröna blommor utan kronblad. AlcibFades, se Alkibiades. Alcock [å'lkåckl, J. W., 1892—1919, engelsk flygare, som tillsammans med A. W. Brown var den förste, som lyckades flyga över Atlanten 1919. A. förolyckades samma år. Alcott [å'lkått], L. M., 1832—88, amerikansk författarinna, mycket populär genom sina ungdomsböcker: Unga kvinnor, En krona bland flickor m.fl. Alcyo'ne, den ljusstarkaste stjärnan inom Pleja-derna. Jfr Stjärnhimmeln. AIdeba'ran, den starkaste stjärnan i Oxens stjärnbild. Jfr Stjärnhimmeln. Aldehy'der, en grupp organiska föreningar, som uppstår vid oxidation av alkoholer. Formaldehyd* användes som desinfektionsmedel. Alder, Kurt, f. 1902, tysk kemist, professor i kemi i Köln, erhöll 1950 nobelpriset i kemi tillsammans med Otto Diels för upptäckten och utvecklingen av diensyntesen, som har stor betydelse för kemin. Ålderman [å'1-1, bland angelsaxarna namn på förmän för skrån och sammanslutningar, vilka ägde beslutande och förvaltande myndighet. Numera benämning på myndighetspersoner i engelska och amerikanska städer. Den engelska adelstiteln earl kom sedermera att ersätta A. Alderney [åidöni], den nordligaste av de Normandiska öarna. 1319 inv. 1953. A. tillhör England Aldershot [å'ldösjåt], stad i England, sv. om London. 34 000 inv. I A. finns stora militära utbildnings-anstalter. Aldington [å'l-], Richard, f. 1892, engelsk författare, vilken skrivit romaner av intellektuell typ, där han belyser efterkrigstidens problem. Till hans mest kända arbeten hör ”En hjältes dö d”. AldobrandFni, Villa A., ett palats i Frascati nära Rom, uppfört åt kardinal A., 1598—1604, en av högrenässansens mest kända byggnader. AIdobrandi'nska bröllopet, en berömd freskomål-ning, som numera förvaras i Vatikanen. Den hittades i Rom 1606 och har uppkallats efter sin förste agare, kardinal Aldobrandini. Målningen, som återger förberedelserna till en bröllopshögtid, är en kopia av ett sengrekiskt verk, som ej finns bevarat. Ale [ejl], eng. beteckning på ett slags öl. Ale, svensk konung av Ynglingaätten. Omtalas i Beowulf och i Snorre Sturlassons Ynglingasaga och Edda. A'Iea jac'ta est, lat., ”tärningen är kastad”, utrop tillskrivet Caesar, då han övergick floden Rubicon för att bekriga Pompejus. Alechin, se Aljechin. Aleksej, se Alexej. Aleksejev, se Alexejev. Alemån Vaidés, Miguel, f. 1900, Mexikos president 1946—52. Tidigare medlem av Camachos regering. A. efterträddes av Ad. Ruiz Corti'nes (f. 1890). Alemann'er, ett germanskt folk, boende mellan Main och Donau, som på 200-t. från romarna erövrade ett område, ”Agri decumates”, i nuv. sv. Tyskland och senare utbredde sig i nuv. Schweiz och Elsass. Är 496 underkuvades de av Klodvig och tillhörde sedan det karolingiska riket. Av A. kommer franska allemand, tysk. d’Alembert [dälagbäT], J. le Rond, 1717—83, framstående fransk matematiker och författare. Utgav tillsammans med Diderot en encyklopedi. 30 AIepp'o, arabiska Haleb, handelsstad i n. Syrien. 381 000 inv. 1952. övervägande araber. Alepp'otall (Pinus halepensis) är vanlig i Grekland och lämnar bränsle, timmer och garvarbark. A. har därför stor ekonomisk betydelse. Alert', vaken, uppmärksam, livlig. Ale'sia, stad i det gamla Gallien, där Caesar besegrade Vercingetorix* 52 f.Kr. AIessan'dria, stad i nv. Italien. 83 000 inv. 1948. Handels- och industristad. A. har en av Italiens starkaste fästningar. AFetschglaciären sträcker sig från Jungfrau och Aletschhorn ned mot Rhönedalen och är Alpernas största jökel. 129 km2. Aleu'ronkorn består av äggviteämnen och kolhydrat och finns i växternas frön. I sädeskorn finns A. i ett ytligt lager, som ofta kallas glutenskiktet.^ AleuTerna, en kedja klippöar, sträckande sig från Alaska (nv. Nordamerika) mot Kamtjatka. De ursprungliga inv., aleuterna, är besläktade med Alaska-eskimåerna. Amerikanerna bedriver säl- och valfångst. A. hör politiskt till Alaska (USA). Alexander den store, 356—323 f.Kr., var konung av Makedonien från 336, då hans fader, Filip II, blev mördad. Han hade till lärare haft den store grekiske filosofen Aristoteles. Efter Filips död omintetgjorde A. en del upprorsförsök i Grekland. Sedan anföll A. Persien. Han besegrade först perserna vid floden Granikos i Mindre Asien och tågade därefter genom kustländerna mot Egypten. Vid Issos (333) vann han en lysande seger över den mångdubbelt starkare persiska hären. Därefter intog han Fenicien och Egypten, där han lät bygga staden Alexandria, vilken sedermera blev en centralpunkt för den sengrekiska (hellenistiska) kulturen. Från Egypten återvände A. till Asien, där han slog den persiske storkonungen Darius’ väldiga här vid Ar-bela (Gaugamela) år 331. Huvudstäderna Babylon, Susa och Persepolis intogs av A., som nu kunde anse sig som Persiens härskare. Efter Persiens erövring kom turen till Indien. År 327 bröt A. med sin segrande här in i landet, övergick floden Indus och slog vid Hydaspes den indiske konungen Porus, som blev en av A:s lydkonungar. Emellertid vägrade hans soldater att följa honom längre genom det otillgängliga landet, och A. tvingades till återtåg. Efter återkomsten till Persien tog A. itu med sitt väldiga rikes inre förvaltning. Han ville framför allt närma sina europeiska och asiatiska undersåtar till varandra, så att de skulle känna sig som ett folk med gemensam kultur. Han planerade vidare ett nytt erövrings-tåg, denna gång till Arabien, men insjuknade och dog i Babylon innan hans planer hunnit sättas i verket. Som härförare och som härskare räknas A. till mänsklighetens största genier. Alexander, namn på åtta påvar, bland vilka märks: — 1. A. III, som var påve under åren 1159—81, bekant för sina strider med Fredrik Barbarossa och Henrik II av England, vilka bägge tvingades till förödmjukande botgöringar. Under A. fick Sverige egen ärkebiskop i Uppsala år 1164. — 2. A. VI, påve 1492—1503, tillhörande den inflytelserika släkten Borgia, var typen för en renässansfurste, ränk-full och sedeslös. Han strävade mest att vinna land och rikedomar åt sin egen familj. A. lämnade även hjälp vid Karl VIILs fördrivande ur Italien och lät år 1498 bränna reformationskämpen Savonarola. Alexander, kejsare av Ryssland. — 1. A. I, 1777 —1825, intrigerade mot fadern, Paul I, vilket ledde till dennes mord 1801, varefter A. blev tsar. A. blev snart en av Napoleons ivrigaste motståndare och deltog 1805 i tredje koalitionen mot Frankrike. Efter att ha besegrats vid Austerlitz och Friedland ingick A. emellertid ett förbund med Napoleon i Tilsit 1807. F. å. erövrade han Finland från Sverige. För