Alk 34 Alkald', se Alcald. Alka'lier, oxiderna, hydraten och karbonaten av alkalimetallerna samt ammoniak. AFkalimetaller. Till denna grupp räknas litium, natrium, kalium, rubidium och cesium. A. utmärks bl.a. av att de häftigt sönderdelar vatten under bildning av hydrat och vätgas. Vid upphettning i en icke lysande låga färgar A. och deras föreningar lågan på ett karakteristiskt sätt (natrium gul, kalium violett färgning osv). Alkalireserv, beteckning för det alkali i blodet som bestämmer dess förmåga att binda kolsyra och som kan användas för att neutralisera andra syror. Alkaliska jordarter, sammanfattande namn på oxiderna till metallerna kalcium, strontium, barium, ibland även magnesium och beryllium. Dessa metah ler kallas också alkaliska jordartsmetaller el. jord-alkalimetaller. Alkalisk reaktion kännetecknar särskilt baser och en del basiska föreningar. Dessas egenskap att ha A. påvisas genom att de färgar lackmuspapper blått (el. fenolftalein rött). Alkaloi'der är organiska ämnen, som finns i en del växter. De kallas även växtbaser och ingår med syror saltartade föreningar. De är i allmänhet giftiga och verkar på nervsystemet, på körtlar och muskler m.m. Hit hör morfin och kodein, som verkar smärtstillande och lugnande och som har mycket stor användning inom medicinen. Andra mycket använda alkaloider är koffein och teobromin, som används för sin verkan på njurar och hjärta, kokain, som används för lokalbedövning, atropin, nikotin m.fl. Alka'menes, omkr. 460—400 f.Kr., grekisk bildhuggare, verksam i Aten samtidigt med Fidias. Alkan'na, en i medelhavsländerna och Ungern förekommande ört. Ur roten beredes ett rött färgämne, vilket bl.a. används inom skönhetsvården. Alkekung (Alle alle), en liten alkfågel, ovan svart, under vit, förekommer i massor på de nordliga havens fågelberg. Alkemi tjemi'1, de särskilt under medeltiden [-bedrivna försöken att på kemisk väg framställa guld ur andra ämnen. Man sökte i regel efter ett mystiskt ämne, ”de vises sten”, med vars tillhjälp oädla metaller skulle kunna förvandlas till guld. Alkemin bedrevs endast delvis som kemisk forskning i nutida bemärkelse, enär man oftast hoppades nå resultat med tillhjälp av besvärjelser och trollformler. Uppfattningen om grundämnenas odelbarhet, som länge behärskat den moderna kemin, har ansetts ådagalägga alkemins omöjlighet. Den senaste tidens forskningar, som visat att som odelbara ansedda grundämnen kan omvandlas, utesluter icke möjligheten, att alkemisternas dröm kan bli om icke ekonomiskt så dock i viss mån vetenskapligt förverkligad. Alkes'tis, i grek, mytologin dotter till Pelias och hustru till Admetos, kung i Tessalien, hos vilken Apollon en gång hade tjänat som herde. Guden hade åt Admetos utverkat tillstånd till förlängt liv, om någon ville dö i hans ställe. Då ingen annan ville detta, dog A. men räddades senare ur dödsriket av Herakles. A. är titeln på ett berömt skådespel av Euripides, översatt av Hjalmar G ullberg. AlkibFades, omkr. 450—-404 f.Kr., atensk fältherre och politiker. A. var en glänsande begåvning med stor ärelystnad. Han deltog i de politiska striderna såsom ledare för det s. k. demokratiska partiet. Han förmådde Aten att med sin flotta angripa Sicilien år 415. Emellertid hade man i Aten funnit flera gudabilder skymfligen sönderslagna, och A., som misstänktes ha medverkat till nidingsdådet, dömdes till döden. A. flydde till Sparta och ledde spartanernas krig mot Aten men råkade snart i onåd även hos dem. För att rädda sig flydde han till en persisk underkonung i Mindre Asien. Atenarna, som under tiden haft svåra motgångar i kriget mot de med Sparta förbundna peloponnesiska staterna, vände sig då till A. med begäran om hjälp. Han blev nu överbefälhavare för den atenska hären. Vid Kyzi-kos 410 besegrade han den peloponnesiska hären och flottan och höll två år därefter sitt intåg i Aten. Ett par år senare måste han likväl åter fly och mördades i Frygien av perser. Alkma'n, grekisk skald från Sardes, som levde på slutet av 600-t. f.Kr. Huvudsakligen verksam i Sparta som ledare för flickkörer, s.k. parthenier. Alkme'ne, i grek, mytologi maka till Amfitryon* och genom Zeus moder till Herakles. Alkoholmolekyl. Alkohol. I allmän kemisk betydelse organiska föreningar, härledda ur kolväten med öppen kolkedja, där väte [H] ersatts med hydroxylgrupp [OH1. Ex.: Metylalkohol 1CH3OH] träsprit; etylalkohol [C2H5OH] ”alkohol” eller ”sprit”; amylalkohol [C5H11OH], huvudbeståndsdelen i finkelolja. — I inskränkt betydelse betecknar A. ovannämnda etylalkohol, en vattenklar, lättantändlig vätska. Kokpunkt 78°, spec. vikt 0,79. Framställs fabriksmässigt vid lantbruksbrännerier och såsom biprodukt vid jästfabriker ur stärkelserika råmaterial (säd, potatis) genom en jäsningsprocess; på senare tid även ur sulfitlut (en avfallsprodukt vid framställning av sulfitcellulosa). Vid alkoholframställning ur stärkelserika råmaterial omvandlas först vid mäskningen stärkelsen till socker. Den erhållna sockerhaltiga blandningen, mäsken, försättes med jäst, varefter vid jäsningen sockret sönderdelas i etylalkohol och kolsyra. Efter avslutad jäsning innehåller mäsken ca 7—12 % alkohol. Genom fraktionerad destilla-tion i kolonnapparater utvinnes därefter ur mäsken råsprit, vilken före användningen måste renas el. rektificeras. Vid alkoholframställning ur sulfitlut tillvaratas de jäsbara sockerarter (ca 2 %), som finns i avfallsluten vid sulfitcellulosafabrikerna. Alkohol används dels till förtäring (jfr Brännvinstillverkning och Rusdrycksförsäljning), dels för tekniska ändamål (såsom lösningsmedel vid framställning av alkoholhaltiga preparat, såsom bränsle etc.). Den sprit, som tillhandahålles för sistnämnda ändamål, har i regel före försäljningen denaturerats, dvs gjorts obrukbar till förtäring genom tillsats av särskilda ämnen (denatureringsmedel). Utom som njutningsmedel används alkohol inom medicinen som lösningsmedel för talrika läkemedel samt vidare som desinfektionsmedel. Inom folkmedicinen har den större användning, då dess bedövande verkan något minskar sjukdomsbesvären. Dess nytta som läkemedel överdrivs därför. Jfr Alkoholism. Alkoholhalt. Enl. kungl. förordning räknas som alkoholhaltig dryck sådan som innehåller 2 14 vol.-proc. alkohol. Svagdricka (klass I) betraktas som alkoholfri dryck men ej pilsnerdricka (klass II). Exempel på A. är: