Arb Till skyddslagstiftningen hör också lagar angående anställningsskydd vid äktenskap, havandeskap och militärtjänstgöring, varigenom förbud mot avskedande vid de nämnda tillfällena stadgats under vissa villkor. En paragraf i handelsbalken ger vidare en arbetstagare s.k. förmånsrätt för hans lön om arbetsgivaren går i konkurs eller dör. Den nu berörda lagstiftningen har till främsta syfte att förhindra en alltför snabb förslitning av den mänskliga arbetskraften. Arbetsfredslagstift-ningen har till uppgift att bevara fredliga förhållanden på arbetsmarknaden och därigenom verka produktionsfräm j ande. Förenings- och förhandlingsrätt s-lagen blev giltig 1937 och genomgick 1945 viktiga kompletteringar. Den garanterar anställda såväl som arbetsgivare rätt att tillhöra och arbeta för sina fackorganisationer. Vidare stadgas plikt att infinna sig till förhandlingar med motparten om arbetsvillkoren. Särskilda bestämmelser gäller om förhandlingsrätt för stats- och kommunaltjänstemän. Kollektivavtalslagen tillkom 1928 men har en mycket lång förhistoria, som sträcker sig ett 50-tal år längre tillbaka i tiden. Detsamma gäller även medlingslagarna och lagen om arbetsdomstol, vilka liksom kollektivavtalslagen var föremål för mycket delade meningar och mötte starkt motstånd från arbetarhåll — ett motstånd som senare försvunnit. Kollektivavtalslagen ger bestämmelser om hur ett kollektivavtal formellt skall slutas och uppsägas samt förbjuder stridsåtgärder (andra än s.k. sympatiåtgärder) under avtalets giltighetstid. Brott mot denna fredsförpliktelse medför skadeståndsskyldig-het. Efter en s.k. vild strejk kan varje deltagare dömas till skadestånd, dock högst 200 kr. Medlingslagen antogs redan 1920. Inom vart och ett av åtta distrikt i landet skall finnas en förlikningsman för att medla i arbetstvister, om parterna ej kan komma överens vid direkta överläggningar med varandra. Numera tillkallar parterna ofta själva en opartisk ordförande — t.ex. en di-striktsförlikningsman — och söker genom egna förhandlingar lösa tvistefrågorna innan gällande kollektivavtal uppsägs. Om en konflikt (strejk, lockout) brutit ut eller syns hota är förlikningsmannen skyldig att ingripa och kalla till förhandling. Parterna är då skyldiga att infinna sig och diskutera en lösning av konflikten. Innan en arbetsinställelse börjar måste förlikningsmannen underrättas, normalt senast sju dagar i förväg (denna bestämmelse brukar kallas för varsellagen). I mer omfattande eller svårare tvistefall kan en särskild förlikningsman eller en förlikningskommission tillsättas av regeringen. Arbetsdomstolen tillkom 1929 enligt 1928 års lag om arbetsdomstol. Domstolen ersatte den centrala skiljenämnd, som funnits sedan 1920. Arbetsdomstolen består av ordförande och sju ledamöter, utsedda av regeringen. Av ledamöterna representerar två arbetarna, två arbetsgivarna och en tjänstemännen, vilken i tjänstemannamål träder in i stället för den ena arbetarrepresentanten. Arbetsdomstolen avgör tvister om giltigheten eller tolkningen av kollektivavtal och frågor om kollektivavtalsbrott m.m. Normalt kan endast organisationer, t.ex. fackföreningar, uppträda som parter inför domstolen. I detta sammanhang bör slutligen nämnas 1936 års lag om skydd mot vräkning vid arbets konflikter. Lagen stadgar att den som bor i en lägenhet tillhörig arbetsgivaren inte annat än under särskilda förhållanden får vräkas förrän tre månader efter arbetsinställelsens början. Arbetsledareinstitut, Sveriges industriförbunds arbetsledareinstitut, grundades 1930 med uppgift att 64 lämna viss utbildning till ar betsbefäl i psykologiska, sociala och rättsliga frågor. Arbetsledning. Skaparen av begreppet ”rationell arbetsledning” (på engelska scientific management) är amerikanaren F. W. Taylor. Syftet är att öka arbetsintensiteten hos den enskilde arbetaren. För detta ändamål söker man genom systematiska undersökningar, vid vilka vetenskapliga metoder kommer till användning, bl.a. utröna dels de organisatoriska betingelser som bör vara för handen, för att ett visst arbete skall kunna utföras med minsta möjliga tidsförlust, dels de handgrepp och rörelser, som den enskilde arbetaren lämpligen bör använda för att utföra sin anpart av arbetet, dels slutligen, för att kunna genomföra en lämplig arbetsfördelning mellan de olika arbetarna, den arbetsuppgift, för vilken varje arbetare bäst passar. För att uppehålla jämn takt och förhindra pauser har man infört arbete vid ”löpande band”. Åtgärder av denna art liksom strävanden att ersätta arbetskraften med maskinella anordningar har sammanfattande betecknats med ordet rationalisering. Arbetslön. I vidsträckt bemärkelse är arbetslön varje inkomst, som erhålls som ersättning för ett utfört arbete. Den inkomst, som en självständig företagare erhåller av sitt arbete, brukar dock i allmänhet icke benämnas arbetslön utan företagarvinst. I mer begränsad bemärkelse betecknar arbetslön därför allenast inkomst, vunnen genom arbetsanställ-ning. Ur rent ekonomisk synpunkt är arbetskraften en vara och arbetslönen det pris, som varan betingar. Arbetslönens storlek bestäms därför av de lagar, som reglerar prisbildningen i allmänhet. Tillgången på arbetskraft (resonemanget avser huvudsakligen kroppsarbetarna) kan anses vara inom vissa gränser, och om hänsyn ej tas till alltför långa tidsperioder, på förhand given, varför priset närmast blir av den speciella art, som brukar benämnas marknadspris. För arbetslönens höjd blir vid sådant förhållande efterfrågan avgörande, och lönerna måste avpassas så, att något större antal arbetare ej blir utan arbete. Då tillgången på kroppsarbetare i flertalet länder i allmänhet varit relativt stor, leder den nyss skildrade mekanismen, om de ekonomiska krafterna får driva sitt fria spel och fullt fri konkurrens råder på arbetsmarknaden, till ett nedpressande av lönerna. Från olika utgångspunkter har olika nationalekonomiska teorier framställts rörande de lagar, som reglerar arbetslönen. För flertalet äldre nationalekonomer har ett gemensamt drag därvid varit, att de kommit till ur social synpunkt ogynnsamma resultat (Ricardos lönefondsteori, Lassalles järnhårda lönelag, som innebär, att arbetslönen icke kan stiga över arbetarens existensminimum, Marx’ ”industriella reservarmé” av arbetslösa, som står färdig att rycka in och pressa ner lönerna). Gemensam för flertalet har också den pessimistiska uppfattningen varit, att det ekonomiska livets lagar med järnhård hand reglerar arbetslönerna, och att alla ingripanden utifrån, de må komma från det allmännas sida eller från fackföreningarnas, på förhand är dömda att bli resultatlösa. Sistnämnda uppfattnings oriktighet lär väl numera allmänt erkännas. De sista decenniernas erfarenhet har visat, att starka fackföreningar kan i ej ringa grad förbättra arbetslönen för sina medlemmar. Prisbildningens lagar bestämmer endast maximum och minimum för arbetslönen. Inom dessa gränser finns det möjlighet att påverka dess höjd. Numera har också mer än någonsin tillförne den uppfattningen slagit igenom, att arbetskraften icke kan betraktas såsom en vara vilken som helst. Humanitära och sociala synpunkter måste ha tillfälle att göra sig gällande vid sidan av de rent ekonomiska. Arbetslönen för kroppsarbete beräknas antingen