122 Bel gåvning och skrev dikter i religiös och moraliserande anda. År 1759 fick han en anställning i riksbanken, som han senare måste lämna på grund av slarv i tjänsten. 1776 gav Gustav III honom en plats som sekreterare i nummerlotteriet tillika med en pension. B:s affärer blev emellertid allt uslare, och sina sista år tillbragte han i största fattigdom. Under första delen av sin egentliga författartid skrev B. satirer av samma slag som Dalin samt folk- och sällskapsvisor, men först omkring år 1767 hade skalden funnit ett fullödigt uttryck för sitt kynne. I diktsamlingen Bacchi orden parodierar han den tidens förkärlek för ordensväsen. En helt annan ton anlägger han dock i sitt förnämsta verk, den episk-lyriska diktcykeln Fredmans epistlar, vilken utkom år 1790 och året därpå följdes av Fredmans sånger. Här möter oss en brokig och sorglustig samling figurer från Stockholms krogliv, ofta hämtade ur verkligheten. De är barn av stunden, än genomströmmade av yrande livsmod, än försänkta i den tröstlösaste sorg över sitt förfelade liv. Ett genomgående drag är den ömsom saftiga, ömsom vemodiga humor, som är B. egen. Av dikterna skildrar många på ett betagande sätt naturen i Stockholms omgivningar. Varje epistel är avsedd att sjungas. Melodierna har B. hämtat från operor, folkvisor etc., men sedan med en förvånande lätthet och elegans omkomponerat efter egen smak. Han var själv en mästerlig cittraspelare. B. är en av Sveriges största skalder och står ännu oupp-hunnen i sin genre. Få har som han förmått sammansmälta dikt och vardaglig verklighet, musik och poesi, dramatisk handling och skönhetsmättad lyrik, eller förenat en så jublande livsyra med en så hopplös bitterhet. Bellmansdagen firas vid skaldens av Byström utförda byst på årsdagen av bystens avtäckning (den 26 juli 1829) på Djurgården i Stockholm. Bellmanspriset, instiftat av Anders och Emma Zorn, utdelas av Svenska akademien till ”en verkligt framstående svensk skald”. B. utdelades första gången 1920. Bellman-sällskapet, en förening stiftad 1919 med uppgift att sprida kännedom om Karl Michael Bell-man. B. utger en standardupplaga av Bellmans skrifter. Belloc', Hilaire, 1870—1953, engelsk författare och journalist. B. var katolik och konservativ och skrev från dessa utgångspunkter kvicka satiriska romaner. Bello HorizonTe, stad i sö. Brasilien. 339 000 inv. 1950. Universitet. Bello'na, den romerska krigsgudinnan, hade utanför Rom ett tempel, där man mottog de fältherrar, vilka återvände hem och begärde triumftåg. BelFum, lat., krig. Be'low. — 1. Fr. v. B., 1853—1918, tysk general, deltog i slaget vid Somme 1916 samt senare i tredje slaget vid Aisne och i anfallet på Reims 1918. — 2. Otto v. B., 1857—1942, broder till föregående, utmärkte sig i slaget vid Tannenberg 1914 och förde sedan med framgång befälet över arméer i Ostpreus-sen, Makedonien och på italienska fronten. Belsass'ar var son till den siste babyloniske konungen Nabunaid och regerade även tillsammans med denne. Enligt Daniels bok skulle han vid en fest ha använt från Jerusalem rövade heliga dryckeskärl. Mitt under festen skrev en hand på väggen: mene, mene, tekel ufarsin. översättningen är omstridd. Profeten Daniel tolkade inskriften såsom förebådande konungens och rikets undergång. BeKsebub, djävulen. Befsen, särskilt illa beryktat nazistiskt koncentrationsläger i Hannover. Rymde 60 000 fångar som befriades 1945, då lägret brändes. Belsund, fjord på Spetsbergens västkust, vid vars inre del, Braganzabukten, ett av svenskar förut ägt kolfält, Sveagruvan, ligger. Belt (Bält). Se Stora och Lilla Bält. Beluchista'n eller Baluchistan, den västligaste delen av Främre Indien, n. om Indus och gränsande till Afghanistan och Persien. Ca 134 000 km2. 1,2 milj. inv. 1951. B. var tidigare delvis provins i Britt. Indien och delvis vasallstat till Storbritannien men ingår nu i Pakistan. B. är övervägande ett torrt högland med bergskedjor, öknar och stäpper. Befolkningen lever på boskapsskötsel (getter, får, kameler, hornboskap). Belvedä'r, it. BelvedeTe, ”vacker utsikt”, används som namn på slott och villor. Belysning. Det ljus, som under dagen faller in i ett rum, är dels direkt solljus, dels ljus reflekterat från föremål, dels ljus reflekterat från himlavalvet. Den sista ljusmängden är av avgörande betydelse för dagern i ett rum. Man brukar begära, att man från arbetsplatsen i ett rum skall kunna se minst så stor del av himlen som täcks av handen på en armslängds avstånd från ögonen. Man fordrar vidare, att fönsterytan skall vara minst en tiondel av golvytan. Den översta delen av fönstret är viktigast ur belysningssynpunkt, då ljusstrålar från denna del når längst in i rummet. Man bör därför ej täcka över denna del av fönstret. Även ljusa och tunna gardiner tar bort en stor del av belysningen. För rumsbelysning anses till hälften indirekt belysning vara fördelaktig. Vid direkt belysning från dåligt avskärmad ljuskälla bländas man, när man ser mot denna. Vid helt indirekt belysning, då ljuset endast återkastas från taket, uppstår inga skuggor i rummet, vilket ger ett intryck av skymning även vid jämförelsevis stark belysning. På arbetsplats bör ljuset skyddas av en skärm, så att man ej bländas av ljuskällan. På senare tid används på arbetsplatser ofta s.k. lysrör, vilka ger en mycket god belys-ning och vilkas ljus liknar dagsljuset. Lysrören drar förhållandevis litet ström. Jfr även Ljus. Belägringstillstånd förklaras vid orostillstånd eller befarat fientligt angrepp och innebär, att den verkställande makten överlämnas till den militära myndigheten, som äger att utfärda erforderliga föreskrifter. Ben, se Benväv. Bena'res, Banaras, stad vid Ganges i Uttar Pra-desh, Indiska unionen. 356 000 inv. 1951. Praktfulla tempelbyggnader från 1600- och 1700-t. Hinduernas heligaste stad och främsta vallfartsort, årligen besökt av över 1 milj, pilgrimer. Universitet. Textilindustri. Benaska fås genom förbränning av kreatursben. B. används vid porslins- och glasfabrikationen (benglas). Benatz'ky, Ralf, f. 1887, österrikisk kompositör, som skrivit operor och operetter, bl.a. Värdshuset Vita Hästen. BenavenTe, J., 1866—1954, spansk skådespelsför-fattare. Hans flesta skådespel kännetecknas av psykologisk elegans. B. erhöll nobelpriset i litteratur 1922. Benda [bägda'], Julien, f. 1867, fransk författare och filosof, mest känd för sin bok ”La trahison des clercs” (1928). Bender, stad i Moldaviska sovjetrepubliken, SSSR, vid floden Dnestr. 49 000 inv. Bekant genom Karl XII:s vistelse i dessa trakter och den skärmyts-ling år 1713, som fått namnet ”kalabaliken i B.”. Bender Shah, norra ändpunkten för Transiranska järnvägen vid Kaspiska havet. Den södra vid Persiska viken är Bender Shapur. Benedfcite, lat., välsignen; inledning till bordsbön i kloster.