Bla 146 och benens insida bruna. — 2. Engelska polistrupper på Irland, som bestod av värvade demobiliserade soldater, vilka hade svarta poliskappor och bruna soldatbyxor. B. uppträdde mycket hårdhänt mot de irländska patrioterna och var därför mycket hatade tiden närmast före den irländska frågans lösning. Blackburn [blæk'bön], stad i nv. England, nv. om Manchester. 108 900 inv. 1954. Textilindustri. Black country [blæk' kan'tri], eng., svarta landet, industriområde i mell. England med kol- och järn-fyndigheter. Birmingham ligger i B. Blackett [blæk'it], P. M. S., f. 1897, engelsk fysiker, professor vid universitetet i Manchester sedan 1937. Erhöll nobelpriset i fysik 1948 för sina upptäckter inom kärnfysiken och rörande den kosmiska strålningen. Blackpool [blæk'pol], stad i v. England. 147 500 inv. 1954. B. är en livligt besökt bad- och turistort. Bladformer: upptill fr.v.: barr, lansettlikt blad, avlångt, ovalt, äggrunt; nedtill: hjärtlikt, njurlikt, pillikt, spjutlikt. Blad utgår på växterna alltid från stammen och indelas il) hjärtblad, som utvecklas från grodden och är växtens första blad, 2) lågblad, fjällika, vanligen brunaktiga, sittande vid basen av ett skott eller på växtens nedre delar, 3) mellanblad, växtens gröna blad, 4) högblad, vanligen små blad, som sitter högre upp på växten närmast 5) blommans blad, som vanligen är av fyra olika slag, jfr Blomma. Mellanbla-den består vanligen av en skiva (enkelt blad), ibland av flera (sammansatta blad). Sitter skivorna i senare fallet fästade i en punkt, kallas bladet fingrat, sitter skivorna två och två, kallas det parbladigt. Även skivans form varierar för övrigt (lansettlik, hjärtlik, pillik, parflikig, handflikig m.m.). Bladskivan är vanligen skaftad. Den nedersta delen av skaftet kallas bladfoten och är ibland utformad till två små, bladlika bihang (stipler t.ex. hos ärtväxter); ibland är bladfoten utbildad till en stammen omfattande sida (t.ex. hos gräs). Bladen kan på stammen dels utgå från samma punkt antingen två (motsatta blad) eller flera (kransställda blad), dels kan de utgå ett och ett strödda. I senare fallet bildar fästpunkternas sammanbindningslinje en spiral runt stammen, varför bladen i detta fall också kallas spiralställda. Sitter bladen strödda men tätt tillsammans kallas bladställningen rosettformig. Från skaftet utgår bladnerver in i skivan; dessa tjänar till att ge skivan stadga och förmedlar ämnesomsättning med växten. Nerverna kan förlöpa jämsides utan tydliga grenar (enkelnervigt) eller förgrena sig (handner-vigt, fjädernervigt). Tvärsnitt av blad (förstorat). Överst och underst epidermis med klyvöppningar, däremellan palissadceller och svampvävnad. På ett tvärsnitt av ett B. syns överst ett skyddande cellager (epidermis). Därunder står stora cylindriska celler, s.k. palissadceller, intill varandra, och under dessa finns mera oregelbundet anordnade celler, svampvävnaden, mellan vilka finns luftrum, som står i förbindelse med större andningshål, vilka med klyvöppningar mynnar på undersidan. Svampvävnaden och palissadcellerna innehåller bladgrönt, klorofyll, och särskilt de senare är verksamma vid assimilationen, dvs upptar ur luften kolsyra och bildar av denna och vatten stärkelse. Växtens andning försiggår i alla växtens celler, även i dem, som saknar bladgrönt, och består i upptagande av syre och avgivande av kolsyra under förbrukning av framför allt kolhydrat. Utom som andnings- och assimilationsorgan tjänstgör bladen som avdunst-ningsorgan för överflödigt vatten, som upptagits med rötterna. Till törnen ombildade B. tjänar vidare som skyddsorgan. Hög- och lågblad skyddar outvecklade växtdelar t.ex. knoppar. B. kan också vara ombildade till klängen, till insektsfångande organ m.m. Blomman är också uppbyggd av på olika sätt omvandlade B. De flesta av växtens organ kan alltså tänkas uppkomma ur på olika sätt ombildade blad. Bladaluminium. Bladaluminium kan uthamras till tunna blad av 0,0004 mm tjocklek. B. används i allt större utsträckning i stället för stanniol. Bladbaggar (Chrysomelidae), en familj skalbaggar, vars talrika, i alla världsdelar förekommande arter oftast har metallglänsande, oval, välvd kropp. Hit hör bl.a. jordloppor, glans-, sköld-, rörbaggar m.fl. Bladbeta, se Beta. Bladfotingar (Phyllopoda), lågt stående kräftdjur, vanligen skalförsedda, med segmenterad kropp och flera par bladformiga simfötter. B. lever i allmänhet i sötvätten. Bladfällning betingas i första hand av den kortare dagsbelysningen om hösten. Celler i skaftets bas förslemmas, så att skaftet bryts. Gränsskiktet bildar sedan ett korklager (bladärr). Bladfärgämnen. Det finns fyra B., nämligen två gröna, klorofyll A och B, ett gulrött, karotin, och ett gult, xantofyll. De senare ger bladen färg om hösten, då de gröna B. försvinner. Bladgrönt, se Klorofyll. Bladguld, se Guld. Bladhorningar (Lamcllicornia), en artrik skal-