I5I höra till fyra olika blodgrupper, vilka skiljer sig åt med hänsyn till benägenheten att flocka sig eller agglutinera. Det finns två slags ämnen i serum, som kan framkalla agglutination. En persons blod kan vara känsligt för bådadera, endera eller ingendera. Dessa B. kallas A, B, AB och 0. Deras procentuella fördelning i Sverige är resp. 47, 11, 4 och 38 %. (Dessutom finns faktorerna M och N vilka ej motsvaras av fällande faktorer samt faktorerna P, p, Rh och rh.) Undersökningar av till vilken blodgrupp en person hör har betydelse, när. det gäller blodöver-föring. Blodgivaren och -mottagaren bör helst tillhöra samma blodgrupp. Man får ej överföra blod, som agglutineras. Rhesuspositiva givare (Rh+) får ej ge blod åt Rhesusnegativa (Rh—). Fördelningen är resp. 85 och 15 %. Vidare används blodgrupps-bestämningar, när det gäller att fastställa faderskap. B. är nämligen ärftliga och i vissa fall kan man visa, att en viss man ej kan vara fader till ett visst barn. Däremot kan man ej genom blodgruppsbe-stämning bevisa motsatsen, nämligen att han måste vara fader till barnet. Blodhostning beror på blödning i lungorna, oftast men ej alltid på grund av lungsot. Det upphostade blodet är ljusrött och skummigt. Ibland är host-anfallet förenat med kräkning och blödningen kan uppfattas komma från magen. Fullständig stillhet är nödvändig. Läkare kallas skyndsamt. Blodhund, se Hundraser. Blodiga Maria, se Maria. Blodiga söndagen, namn på den 22 jan. 1905, då ryska regeringstrupper i Petersburg gav dd mot arbetare, vilka deltog i en demonstration. Blodigel (Hirudo medicinalis), en ringmask, som har platt kropp med sex längsgående. rostbruna strimmor. I munändan finns tre broskartade käkar, med vilka B. kan genomskära huden och sedan utsuga blod. Ett av B. avsöndrat ämne, hirudin, hindrar blodet att stelna, varför såret vanligen blöder en god stund, sedan B. borttagits. Numera används B. mycket sällan för blodavtappning. Den lever i vatten och uppges kunna undvara föda över ett år. Blodkräkning orsakas ofta av magsår eller mag-kräfta. Det uppkräkta är mörkfärgat, kaffesump-liknande. En blodkräkning kan förväxlas med blodhosta eller kan bero på från näshålan nedsväljt blod. Stillaläge intas och läkare kallas. Blodkärl finns av tre slag. Pulsådror (artärer) har tjocka, elastiska väggar och för vanligen syrsatt (ar-teriellt) blod, som framströmmar med stor hastighet. Från pulsådrorna övergår blodet i tunnväggiga, fina hårrörskärl (kapillärer), från vilka det uppsamlas i blodådror (vener). Dessa har tunnare och ej så elastiska väggar som pulsådrorna, och i dem flyter blodet jämförelsevis långsamt och lugnt tillbaka till hjärtat. Venerna har ofta klaffar i sitt hålrum, vilka hindrar blodets tillbakaströmmande. Vid samman-tryckning av en ven syns den därför knutformigt uppsvälld som en blåaktig sträng under huden. I venerna är blodet ej syrsatt och mörkt, s.k. venöst blod. Jfr Blodomlopp. Blodkörtlar, se Inre sekretion. Blodlutsalt är det vanliga namnet på ferrocyan-kalium (gult B.) och ferricyankalium (rött B.). Gult B. framställs av torkat slakteriavfall, som glödgas med pottaska och järn. Gult B. ger med salter av (trevärdigt) järn färgämnet berlinerblått. Rött B. framställs genom oxidation av gult B. Rött B. ger med salter av (tvåvärdigt) järn färgämnet turnbulls-blått. Blodomlopp. Genom hjärtat pumpas blodet ut i stora kroppspulsådern, går sedan i pulsådror, artärer, ut till ett fint nät av hårrörskärl, kapillärer, i kroppens olika delar. Från kapillärnätet uppsamlas blodet i blodådror, vener, och går i dessa åter till hjärtat. Därefter pumpas blodet till lungorna, Bio varifrån det återvänder syrsatt till hjärtat för att så åter begynna ett nytt kretslopp. Genom sammandragning av blodkärlen regleras blodfördelningen till de olika organen i kroppen. Blodets strömning från hjärtat ut i kroppen och tillbaka kallas stora kretsloppet. Lilla kretsloppet är omloppet från hjärtat genom lungorna och tillbaka. Blodpropp. Om väggen i ett blodkärl skadas, stelnar blodet över detta område, och den så bildade massan kan helt eller delvis utfylla kärlet (se Blod). Sjukdomen är vanligast hos personer med hjärtfel eller med åderförkalkning. Någon gång kan proppbildningen vara förenad med inflammation i kärlväggen. Den största risken är, att proppen helt eller delvis skall lossna och föras vidare till hjärtat eller lungorna. En sådan fri propp kallas embolus. Om den är tillräckligt stor, kan den hindra hjärtats arbete och orsaka ögonblicklig död. Sängläge är därför absolut nödvändigt. Som regel ”uppsuges” blodproppen mer eller mindre fullständigt, och sjukdomen medför sällan bestående men. Blodprov används för att i vissa fall bestämma om viss sjukdom föreligger samt har rättslig betydelse vid faderskapsbevisning (jfr Blodgrupper) samt fyllerimål av olika slag (jfr Alkoholprov). Blodriska, se Riskor. Blodrot, se Potentilla. Blodsband, nära släktskap genom födsel (föräldrar och barn, syskon). Blodsbröllopet, parisiska, se Bartolomeinatten. Blodshämnd. I äldre tider ansågs en dräpt persons anhöriga ha rätt att ta dråparens liv. Dock kunde i Norden i stället böter utkrävas, men om brottet var särskilt svårt, ansågs detta mindre hedrande. B. har förekommit hos alla folk och på en del håll utkrävdes sådan hämnd även å dråparens släktingar. På så sätt utvecklades B. till fortlöpande släktstrider. Längst har detta system fortlevt på Korsika (in på 1800-t.) och kallades här vendetta. Blodsocker. I blodet förekommer normalt druvsocker till en halt av 1 promille, dvs 1 mg på 1 g blod. Vid sockersjuka kan halten vara avsevärt högre. Efter insprutning av insulin kan den sjunka farligt nära noll. Bestämning av blodsockret ger viktig ledtråd för behandling av sockersjuka. Blodspatt, ett slags åderbråck hos häst, en utvidgning av stora skankvenen, där denna passerar hasens främre, inre rand. B. är ett skönhetsfel men för övrigt utan betydelse. Blodstensmalm, väsentligen av järnoxid [Fe2O3] bestående järnmalm, i vårt land förekommande bl.a. i Norbergs, Stripas och Svappavaaras malmfält. Se vidare Järnmalmer. Blodstillning. När en blödning stammar från blodådror, stannar den i allmänhet av sig själv; det enda, som behöver iakttas, är att man placerar det skadade stället högre än den övriga kroppen. Är blödningen mera svårstillbar, kan man med rena för-bandsartiklar lägga ett tämligen hårt tryckförband. Vid kraftiga pulsåderblödningar, då blodet stötvis sprutar ur såret, kan det bli nödvändigt att mellan hjärtat och såret utföra omsnörning med ett brett band, som dras åt genom omvridning av en genom bandets knut införd pinne. Läkare måste sedan tillkallas snarast möjligt. Omsnörningen bör ej ligga mer än en halv timme. Blodtransfusion, blodöverföring*. Blodtryck kallas det tryck, som det strömmande blodet utövar mot blodkärlens väggar. När blodkärlen sammandrar sig, ökar blodtrycket; likasä när hjärtat arbetar kraftigare. En del sjukdomar (åderförkalkning, vissa njursjukdomar) åtföljs av förhöjt B. Blodträd, såsom blodbok, blodlönn etc., kallas varieteter, som oå grund av ett färgämne, antocyan,