311 och röja om de är positiva el. negativa. — Alla ämnen blir elektriska genom gnidning, ehuru detta är olika lätt att påvisa. Det föremål, varmed man gnider, erhåller en laddning av motsatt slag mot det gnidna föremålet; lackstången blir negativt men yllelappen blir positivt laddad osv. — Man skiljer mellan ledande och icke ledande ämnen. Berörs en elektriskt laddad flädermärgskula med fingret, leds elektriciteten bort genom fingret och vidare genom Ikroppen, varvid kulan förlorar sin laddning. Fingret sägs vara ledande. Detsamma är förhållandet med metaller, grafit m.m., vilka leder bort E. från ett laddat föremål. Kautschuk, glas, luft och många andra ämnen leder däremot ej bort laddningen, om de bringas i beröring med flädermärgskulan. Sådana ämnen kallas för oledare el. isolatorer. Skillnaden mellan ledare och isolatorer är icke skarp. Många ämnen är dåliga ledare och leder blott efter en tillräckligt lång tid bort laddningen från flädermärgskulan. Intet ämne är heller absolut oledande; även till luften förlorar kulan så småningom sin laddning. — Om en elektriskt ledande, oladdad kropp närmas till en med t.ex. positiv elektricitet laddad kropp, samlas i den del av den oladdade kroppen, som befinner sig närmast den laddade, negativ elektricitet och i den motsatta delen positiv elektricitet. Fenomenet benämns elektrisk influens. Sätts den från början oladdade kroppen i ledande förbindelse med jorden, bortleds den positiva elektriciteten, medan den negativa stannar kvar. Jfr vidare Elektrici-tetsmaskin och Elektroskop. De hittills nämnda företeelserna har gällt elektriskt laddade kroppar och dessas inverkan på varandra el. med andra ord några elektrostatiska fenomen. Ofantligt mycket betydelsefullare är de företeelser, som är förknippade med elektricitet i rörelse, dvs med den elektriska strömmen. Den genom gnidning framkallade elek-tricitetsmängden är så ringa och urladdningen sker så ögonblickligt, att den ej kan tjäna till undersökning av den elektriska strömmen. För detta ändamål utgår man bäst från den ström, som alstras av galvaniska element. Om polerna i ett sådant förenas med en metalltråd, erhålls i denna en elektrisk ström, som kan påvisas på många sätt. Sålunda blir ledningstråden, om den är tillräckligt tunn, märkbart uppvärmd. Förs ledningstråden över en kompassnål, ger denna ett utslag, dvs vrids från sin nord-sydliga riktning. Härpå grundar sig användandet av galvanoskopet. I ett slutet element går den elektriska strömmen ej endast från den ena polen genom ledningstråden till den andra. Det kan också påvisas, att samma ström går tillbaka genom elementet; det hela bildar en enda sluten strömkrets. Om den elektriska strömmen leds genom en vattenlösning av t.ex. en syra, en bas el. ett salt, sönderdelas det lösta ämnet kemiskt (se Elektrolys). Man använder sig av elektrolys för att jämföra olika elektriska strömmars styrka. En ström, som ur en lösning av ett silversalt på en sek. avskiljer 0,001118 g silver, sägs ha strömstyrkan en ampere (den tekniska definitionen på ampere), en ström, som urskiljer dubbelt så mycket, har styrkan 2 amp. osv. — Uppkomsten av en elektrisk ström i en ledning mellan de båda polerna i ett element beror på en olikhet i dessas elektriska tillstånd, vilken strömmen söker att utjämna. Man säger, att det råder en potentialskillnad (el. spänning) mellan polerna el. mellan ledningens ändpunkter. Strömstyrkan i en viss ledning är direkt proportionell mot potentialskillnaden mellan ändpunkterna. Om ledningen inkopplas i olika strömkretsar och potentialskillnaden är dubbelt så stor i ett fall som i ett annat, blir alltså strömstyrkan dubbelt så stor. Olika ämnen leder elektricitet olika lätt, och en grov ledning av ett ämne leder strömmen lättare än en tunn ledning av samma ämne. Därför blir strömstyrkan beroende Elè icke bara av potentialskillnaderi tneilari én lednings ändpunkter utan även av det s.k. ledningsmotstån-det, som är beroende dels av det ämne, varav ledningen består, dels direkt proportionellt mot ledningens längd men omvänt proportionellt mot dess genomskärningsarea. Ledningsmotståndet mäts i ohm: 1 ohm är lika med motståndet i en kvicksilverpelare av 1 mm2:s genomskärningsyta och en längd av 1,063 m. Potentialskillnaden mäts i volt: 1 volt är den potentialskillnad, som förefinns mellan ändpunkterna av en ledning, vars motstånd är 1 ohm, när strömstyrkan är 1 ampere. Sambandet mellan strömstyrka, potentialskillnad och motstånd kan uttryckas sålunda: potentialskillnaden (p) mellan en lednings ändpunkter är lika med produkten av strömstyrkan (5) och ledningens motstånd (ni), alltså: p = s X m. Denna i elektricitetsläran grundläggande formel kallas Ohms lag. — Man kan få en viss föreställning om betydelsen av potentialskillnad (spänning) och strömstyrka genom att jämföra förhållandena med dem, som bestämmer ett vattenfalls kraft. Spänningen skulle då motsvaras av fallhöjden, och strömstyrkan av vattenmängden (som mäts i m3 per sek.). Elektricitetsmaskin, apparat för framställning av statisk elektricitet. Den vanliga friktionsmaskinen el. glaselektricitetsmaskinen består av en kring en axel vridbar glasskiva, som vid kringvridningen gnids mot ett rivtyg (två med amalgam bestrukna läderkuddar), samt av en konduktor, som står i förbindelse med ett par kammar, placerade på ömse sidor av glasskivan. Står rivtyget i ledande förbindelse med jorden, kan stora positiva elektricitets-mängder uppsamlas i konduktorn. Vid de s.k. influensmaskinerna — den första konstruerad av Holz och Töppler år 1865 — framställs elektriciteten ej genom friktion utan genom kontinuerlig influensverkan från en elektricitetsmängd, som från början tillförs någon del av maskinen. En enkel typ av influensmaskin utgörs av två i motsatt led vridbara glasskivor, som på utsidorna bär ett antal smala stanniolremsor. En av dessa remsor laddas från början med elektricitet. Glaselektricitetsmaskin. Vid B kuddar som genom gnidning mot glasskivan vid dennas roterande alstrar elektricitet. Vid motsatta sidan kammar för elektricitetens uppsamlande. Elektricitetsmätare, se Elektriska mätinstrument. Elektricitetsverk benämns, särskilt som ekonomisk-organisatorisk enhet, en elektrisk kraftstation, vars uppgift är att förse en större industriell anläggning, en stad el. annat samhälle med elektrisk kraft. Elektriska anläggningar. Om E., som innefattar