Ele 312 anläggningar för framställning av elektrisk kraft och dess distribution, finns i lag meddelade särskilda bestämmelser. I strafflagen finns sålunda särskilda bestämmelser om ansvar för skadegörelse å el. annan obehörig åtgärd mot elektrisk ledning samt om skada till följd av elektrisk järnvägsdrift. I lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, finns bestämmelser rörande koncessionstvång vid utförande av vissa starkströmsanläggningar, om expropriation av mark för dylika ändamål samt om ägares av dylik anläggning ansvar för skada, förorsakad av elektrisk ström. Genom lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m.m. möjliggörs belåning av elektriska anläggningar, även då de är belägna å annans mark, samt säkerställs abonnenternas rätt till elektrisk kraft. Vidare finns en kunglig kungörelse av den 6 juli 1906 angående förbud att utan särskilt tillstånd upprätta enskilda telegraf-, telefon- el. andra svagströmsledningar å viss mark (kronans mark, allmän väg m. m.). I expropriationslagen finns särskilda bestämmelser om expropriation för elektriska svagströmsledningar. Se slutligen Radio. Elektrisk ackumula'tor, apparat för att uppsamla och därefter vid behov avge elektrisk ström. E. grundar sig på den omständigheten, att en elektro-lyt, genom vilken ström letts, sedermera under längre el. kortare tid själv kan leverera ström. Den vanliga ackumulatorns, blyackumulatorns, ena elektrod utgörs, då den är laddad, av finfördelat bly, den andra av blysuperoxid. Elektroderna är nedsänkta i utspädd svavelsyra. Då E. avger ström, bildas vid bägge elektroderna blysulfat. I den oladdade Jungnerackumulatorn el. Nifeackumulatorn utgörs elektroderna av nickeloxid och järnoxid el. numera av kadmiumoxid och järnoxid nedsänkta i kalilut. E. har stor användning t.ex. i elektriska bilar och truckar, i motorfordon för belysning, tänd-ning och drivning av startmotor, i elektriska anläggningar för relämanövrer etc. Elektriska enheter, se Elektriska måttsenheter. Elektriska filter, apparater, som ur växelströmmar med olika frekvens isolerar vissa frekvenser antingen sådana över el. under en viss gräns el. strömmar med frekvenser inom ett begränsat intervall. E. har stor användning för telefon-, telegraf-och radioteknik. Elektriska generatorer, se Elektriska maskiner. Elektriska isolationsämnen. Vid isolering av ma-skinlindningar används oljedränkt el. med schel-lack impregnerat papper, bomull m.m. Ledningstråd isoleras med tillhjälp av kautschuk m.m. Vid elektriska installationer används porslin som isolerande ämne osv. Elektriska järnvägar. Drivkraften vid E. är enfas-växelström el. likström. Båda har sina för- och nackdelar. Linder alla omständigheter måste den vanliga strömmen, som används för belysning el. industriella anläggningar, omformas för järnvägsdrift. E. har betydande fördelar särskilt vid stark trafik, varför man i många länder alltmera börjat övergå till E. I Sverige är i regel drivkraften enfas-växelström med periodtalet 162/8 p/s. Den första större bana, som elektrifierades, var linjen Luleå— Riksgränsen, vars elektrifiering beslöts vid 1910 års riksdag. Sedermera har elektrifieringen fortsatts så att större delen av de svenska statsbanorna numera är elektrifierad. Elektriska kokapparater, se Elektrisk uppvärmning. Elektriska lampor, se Elektrisk belysning. Elektriska ledningar. Ledningstråden utgörs vanligen av koppar. Ledningarna kan antingen vara isolerade, vilket i regel är fallet med inomhusled- ningar, el. blanka, upplagda på isolatorer av i regel porslin. För inomhusledningarna är isolerings-materialet i allmänhet vulkaniserad kautschuk. Inomhusledningarna framdras i allmänhet genom metallrör. Då ledningar nedläggs i jorden el. på havs-el. sjöbotten används kablar. Mångtrådiga, gummi-isolerade ledare, skilda från varandra genom någon isoleringsmassa, inläggs i en blymantel, som sedermera på olika sätt skyddas mot mekanisk åverkan. Elektriska maskiner. I en elektrisk generator alstras elektrisk energi med tillhjälp av mekanisk energi; i en elektrisk motor omvandlas elektrisk energi till mekanisk. Elektriska generatorer och motorer kallas med ett gemensamt namn för dynamomaskiner. Energiomvandlingen grundar sig på det av den engelske fysikern Faraday år 1831 upptäckta förhållandet, att, då en sluten ledare rör sig i ett magnetiskt fält, en ström uppkommer i ledaren, under förutsättning att antalet av de kraftlinjer, som skär den av ledaren omslutna ytan, ökas el. minskas. Strömriktningen bestäms efter enkla regler. Jfr Induktion. En elektrisk generators huvuddelar är induktorn, även kallad ankaret el. armaturen, bestående av en vanligen med järnkärna försedd spole av koppartråd, i vilken induktionsströmmarna alstras, samt fältmagneterna. Större praktisk användbarhet erhöll generatorerna först, sedan man börjat såsom fält-magneter använda elektromagneter i stället för permanenta magneter. Likströmsgeneratorer levererar likström, dvs ström med ständigt oförändrad riktning, växelströmsgeneratorer levererar (enfas el. trefas) växelström, dvs ström, som med korta tidsmellanrum byter riktning. Grammes ring. N och S magneter. A och B släpkontakter. P ring (ankare) med lindning. L elektrisk lampa. Som exempel på en likströmsgenerator kan nämnas Grammes ring, den första praktiskt användbara E. Den består av två fasta elektromagneter, mellan vilkas poler placerats ett ringformigt ankare av järn, försett med en koppartrådslindning. Strömmen uttas genom en kollektor (strömsamlare), bestående av kopparlameller, fästade å induktorns axel samt isolerade från varandra och från denna. Fältmagneterna matas med den av induktorn alstrade strömmen. Ej heller vid starten behöver ström tillföras utifrån, då i fältmagneternas massa tillräcklig kvarstående magnetism finns för att maskinen skall kunna arbeta upp sig. I en generator kan fältmagneternas lindning vara antingen kopplad parallellt med ankarets lindning (shuntgenerator) eller i serie (seriegenerator). Även en kombination mellan de bägge typerna, den s. k. compoundgeneratorn, finns. Likströmsmotorerna är konstruerade på i princip samma sätt som likströmsgeneratorerna. Likströmsmotorer med shuntkoppling utmärks av att varvantalet är i det närmaste konstant även vid varierande belastning. Motorer med seriekoppling karakteriseras av ett varvantal, som hastigt sjunker vid