Ele 313 växande belastning. Där jämn hastighet ej fordras, t.ex. vid spårvägsdrift, har sistnämnda motorer emellertid på grund av andra egenskaper stor användning. Växelströmsgeneratorerna har i regel fältmagne-ter, som matas med likström, monterade på ett roterande hjul (rotorn), men fasta induktorer (statorn), vilket underlättar strömmens uttagande. I en trefasgenerator finns å statorn tre enfaslindningar med en sådan placering, att strömmen i de tre lindningar-na efter vartannat med en tredjedels periods mellanrum erhåller samma värden. Med en växelströms frekvens förstås det antal gånger under en sekund, som strömmen har samma riktning och styrka. En växelströms effektiva strömstyrka, som skils från såväl den momentana som den maximala strömstyrkan, är lika med styrkan hos den Ekström, som under en viss tidsperiod i växelströmmens ledning skulle åstadkomma samma energiutveckling som den energiutveckling, växelströmmen själv åstadkommer. En växelströms effektiva spänning definieras på liknande sätt. Växelström kan omformas till likström t.ex. i en motorgenerator. Växelströmmen får i detta fall driva en motor, på vars axel är anbragt en likströmsgenerator. För transformering av växelström av en spänning till växelström av en annan spänning används transformatorer, som i princip kan sägas bestå av en järnring, på vilken är upplindade två trådspolar, den ena med grövre tråd i få varv, den andra med finare tråd i många varv. När växelström leds genom t.ex. spolen med många varv, induceras i spolen med få varv en växelström med lägre spänning än den ursprungliga. Enfasväxelströmsmotorer används i praktiken blott för vissa speciella ändamål t.ex. järnvägsdrift. Trefasmotorerna, särskilt trefasinduktionsmotorer-na, som är asynkrona, dvs vilkas varvantal ej står i ett oföränderligt förhållande till strömmens periodtal, har såsom enkla och driftsäkra fått en betydande användning. Elektriska motorer, se Elektriska maskiner. Elektriska måttsenheter. De E., som används för vetenskapligt bruk, kan härledas ur cgs-systemets tre grundenheter (cm, g, sek). Den elektrostatiska enheten för elektricitetsmängd är den elektricitets-mängd, som i vakuum påverkar en annan lika stor elektricitetsmängd på en cm:s avstånd med en kraft av en dyn. Den i praktiken använda enheten, en cou-lomb, är 3X10° dylika enheter. Enheten för strömstyrka är styrkan hos den ström, som, då den i en cirkelformig bana med radien en cm omkretsar en magnetpol av styrkan ett, påverkar magnetpolen med en kraft av en dyn för varje cm av periferin. En ampere är en tiondel av denna enhet. Enheten för potential definieras som den potentialskillnad, vilken måste finnas mellan ändpunkterna av en ledningstråd, för att energiutvecklingen i tråden för varje sekund skall bli en erg, om den genomlöps av en ström, vars styrka är lika med enheten för strömstyrka. En volt är 108 sådana enheter. Enheten för motstånd är motståndet hos en ledningstråd, som, då potentialdifferensen mellan dess ändpunkter är lika med enheten för potential, genomlöps av en ström, vars styrka är lika med enheten för strömstyrka. En ohm är 109 dylika enheter. Som mått på den elektriska energiutvecklingen per tidsenhet (effekten, arbetsförmågan) används i allmänhet en watt, som är 107 erg per sek., dvs en joule per sek. En kilowatt är 1 000 watt. En kilowatt-timme, kWh, (den vanliga enheten för energi) är 3 600 000 joule. Enheterna ampere, ohm, volt och watt motsvarar varandra. I fråga om de tekniska definitionerna på ohm, volt och ampere se Elektricitet. Elektriska mätinstrument, a) Strömstyrkan mäts på elektrokemisk väg medelst coulometrar. I vattencoulometern, i vilken vatten sönderdelas under strömmens inverkan, mäts volymen av den bildade vätgasmängden. I silvercoulometern, där ett silversalt elektrolyseras, vägs den silvermängd, som avsätter sig på katoden. Den tekniska definitionen på enheten för strömstyrka, ampere, hänför sig till strömmens elektrolytiska förmåga. Endast likström kan mätas med coulometrar. På den momentana strömstyrkan erhålls intet mått utan endast på strömmens medelvärde. I galvanometrarna betjänar man sig av den elektriska strömmens magnetiska verkningar för att mäta strömstyrkan. I nål-galvanometrarna (multiplikatom, vertikalgalvano-metern, tangentbussolen) leds strömmen genom en fast strömspole, medan magnetnålen är rörlig. I Deprez-d’Arsonvals galvanometer leds den ström, som skall undersökas, genom en vridbar strömspole, som befinner sig i ett kraftigt magnetiskt fält. De i praktiken använda amperemetrarna bygger i stor utsträckning på nyssnämnda princip. Galvanometrarna kan endast användas vid mätning av likström. De anger den momentana stromstyrkan och ej blott strömmens medelvärde. Deras gradering måste ske genom jämförelse med annat instrument. Strömstyrkan kan även mätas genom den attraktion, som en ström, vilken leds t.ex. genom en solenoid, utövar på ett stycke mjukt järn, liksom genom den inverkan, som två elektriska ledare utövar på varandra. Slutligen kan den elektriska strömmens värmeverkningar användas för samma ändamål. De här ovan sist omnämnda sätten är användbara ej blott för likström utan även för växelström. En galvanometer, som är graderad för att ange strömstyrka i ampere, kallas amperemeter, b) För mätning av potentialdifferenser används voltmetrar. Varje strömmätningsinstrument kan apteras till voltmeter. Jfr Elektroskop. c) För motståndsmätningar används i stor utsträckning Schematisk teckning av Wheatstones brygga. AC det okända motståndet. Ci en efter AB flyttbar kontakt. Motståndet CB känt. Sträckan AB är graderad. När galvanometern i G ej gör utslag, avläses sträckan ACi. Wheatstones brygga, vars funktionssätt framgår av figuren ovan, i vilken AC är det okända motståndet, CB ett känt motstånd och G en galvanometer, Ci en utefter motståndstråden AB flyttbar kontakt, som vid motståndsmätning flyttas så, att galvanometern ej gör utslag, d) För mätning av effekt används wattmetrar, där utslaget erhålls p.g.a. den elektromagnetiska kraftverkan mellan en ström- och en spänningsspole. e) För mätning av den under viss tid förbrukade energin används kilo-watt-timmätare. En vanlig typ av kWh-mätare, en ”elektricitetsmätare”, består av en motor, som kopplas in t.ex. i en belysningsledning på sådant sätt, att