3i5 Ele Elektrisk uppvärmning. Det erforderliga värmet erhålls genom inkoppling i strömkretsen av speciella i apparaterna inbyggda motstånd. För uppvärmning av boningsrum används E. i mycket liten omfattning. Däremot används E. i stor utsträckning för hushållsändamål (spisar, strykjärn, kokapparater, brödrostar m.m.). Elektrisk urladdning. — 1. ökas elektricitets-mängden hos en laddad kropp, som befinner sig i luften, så att dess potential växer över en viss gräns — högre om kroppen har rundade ytor, lägre om den har spetsar el. hörn — äger en mer el. mindre våldsam elektrisk urladdning rum. Ett susande el. sprakande ljud hörs, en egendomlig lukt gör sig märkbar, beroende på att luftens syre i viss utsträckning ombildas till ozon, varjämte vissa ljusfenomen uppträder. En kvast av svagt violett ljus visar sig, om kroppen är laddad med positiv elektricitet; är laddningen negativ, syns i regel lysande isolerade punkter. — 2. Då potentialdifferensen mellan två kroppar, som befinner sig i luft av vanligt tryck, nått en viss av deras avstånd och form, det mellanliggande mediet m.m. beroende storlek, uppstår en urladdning under ljusutveckling: en elektrisk gnista bildas. Kortare gnistor är raka. Når gnistorna 6 å 7 cm:s längd, blir de däremot krok-linjiga och ofta förgrenade. Ett oledande ämne i gnistans väg kan genomborras el. splittras. En Lång elektrisk gnista. vätska el. gas kastas undan. Tiden för gnistans fortvaro är mycket kort. — 3. I förtunnade gaser erhåller E. en annan karaktär. Vid begynnande för-tunning sker E. lättare och kommer därför till stånd vid längre avstånd mellan kropparna (elektroderna) än i luft av vanligt tryck. Gnistans ljusstyrka blir mindre, dess konturer blir diffusa. Då förtunningen nått någon tusendels atmosfär, utgår från den positiva elektroden (anoden) i det rör, som används för urladdningen, ett ljus, som på grund härav kallas anodljuset. Dess färg är beroende av den gas, i vilken urladdningen äger rum. Anodljuset, som fyller större delen av röret, skils genom ett mörkt område från det från katoden utgående blåaktiga glimljuset. Då förtunningen drivits ända till en el. annan miljondels atmosfär, måste potentialdifferensen ökas, för att E. skall komma till stånd. Om de fenomen, som härvid visar sig, se Kanalstrålar, Katodstrålar och Röntgenstrålar. Elektrobetong benämns betong, vars hårdnande påskyndats genom uppvärmning med elektrisk ström. EIektro'd. De stavar el. plattor av ledande ämne (platina, kol m.m.), genom vilka elektrisk ström inleds i en vätska el. gas, kallas elektroder. Den positiva E. kallas för anod och den negativa för katod. Jfr Elektrolys. EIektrodiafo'n, en apparat, med vars tillhjälp annalkande åskväder kan upptäckas. Elektrodynamik, läran om elektricitet i rörelse, dvs om elektriska strömmar och med dem förknippade fenomen. Jfr Elektricitet. Elektroencefalografi', registrering av de elektriska spänningsförändringarna i stora hjärnans bark. Dessa kan vara karakteristiska för en del sjukdomar, framför allt tumörer och epilepsi. Elektrofilter, se Cottrellfilter. Elektrofore's, se Katafores. ElektrokardiografF, en metod att undersöka hur ett hjärta arbetar, vilken går ut på att man med en invecklad apparatur registrerar de elektriska strömmar och spänningsändringar, som försiggår i hjärtat samtidigt med hjärtslagen. På detta sätt kan man fastställa sjukliga förändringar, vilka annars är svåra att diagnostisera. Metoden har uppfunnits av Einthoven. Elektrolux AB, bolag grundat 1910, aktiekapital 120 milj, kr 1956. E. har dotterbolag i flera länder. Vid E. bedrivs tillverkning av dammsugare, golvbonare, kylskåp, tvättmaskiner m.m. EIektroly's, ett ämnes sönderdelning genom den elektriska strömmens inverkan. Ämnen, som på detta sätt sönderdelas, kallas e 1 e k t r o 1 y't e r. Den beståndsdel av elektrolyten, som följer den elektriska strömmen och går mot den negativa elektroden, kallas för den positiva jonen, medan den del, som går i motsatt riktning alltså mot den positiva elektroden, kallas den negativa jonen. Vid polerna avger jonerna sin elektriska laddning och sammansluter sig till molekyler, såvida de ej ger upphov till nya kemiska föreningar med lösningsmedlet, elektrolyten el. elektroden. Är 1833 uppställde Faraday den efter honom uppkallade elek-trolytiska lag, som bildade elektrokemins grundval. Enligt denna lag förhåller sig de mängder av olika joner, som avskils av lika stora elektricitetsmäng-der, till varandra som jonernas ekvivalentvikter. (Jfr Elektrolytisk dissociation.) EIektroly'skoppar, särskilt ren koppar, som framställs genom elektrolys. Elektroly't, ämne, som leder den elektriska strömmen och därvid sönderdelas. Till E. hör bl.a. de vanliga baserna, syrorna och salterna i vattenlösning. Elektrolytisk dissociation. Enligt den av Arrhe-nius uppställda elektrolytiska dissociationsteorin är i vattenlösning elektrolyternas molekyler till större el. mindre del uppdelade (dissocierade) i elektriskt positiva och negativa s.k. joner (katjoner och anjoner). Dessa utgörs av atomer el. atomgrupper, vilka på grund av sin elektriska laddning har en el. flera obundna valenser. De obundna va-lensernas antal motsvarar antalet elektriska laddningar, som jonen är bärare av. De positiva el. de negativa jonerna kan ej uppträda var för sig utan endast så, att lösningen håller ett lika stort antal positiva som negativa laddningar. De positiva jonernas laddningar (fria valenser) brukar betecknas med punkter, de negativa jonernas med streck, t.ex.: positiva: H’, Na-, Cr; negativa: Cl', SCh". Lösningar av elektrolyter håller såväl odissocie-rade molekyler som joner; i en lösning av koksalt förefinns alltså såväl NaCl-molekyler som positiva Na:-joner och negativa Cl'-joner. Syrorna karakteriseras av att de avdissocierar en positiv H*-jon jämte en negativ jon (syreresten), baserna av att de avdissocierar en negativ OH'-jon (hydroxyljon) jämte en positiv metalljon (el. en likartat uppträdande atomgrupp). Baser och syror ger tillsammans salter, varvid syrans H--jon och basens OH'-jon förenas till en molekyl vatten. Salterna är dissocierade i en positiv metall jon och en negativ jon (syreresten). Olika föreningar är olika starkt dissocierade, dvs förhållandet mellan joner (uppdissocierade molekyler) och odissocierade molekyler är olika stort. Starka syror och starka baser liksom även salter i allmänhet är starkt dissocierade. Svaga baser och svaga syror är föga dissocierade. Syrornas och basernas styrka är beroende av rikligheten av H--respektive OH'-joner. Man mäter surhetsgrad i vätejonkoncentration pH. Dissociationsgraden för en och samma elektrolyt ändrar sig med utspädningen; vid stark utspädning är en större del av de förekommande molekylerna dissocierade i joner än