Eoi levde i Nordamerika under den äldre tertiärtiden och som hade 4 tår och storlek som en räv. E'o ip'so, lat., just på grund därav. Eo'ler, aioler, grekiska kolonister (från Tessalien) på ön Lesbos och den mitt emot ön liggande mindre-asiatiska kuststräckan. De förnämsta städerna var Smyrna och Kume. Den eoliska dialekten utvecklades särskilt av skalderna Alkaios och Sappho på Lesbos. Senare blev E. även namn på invånarna i Tessalien och Beotien, och slutligen kallades alla icke joniska el. doriska grekiska stammar för E. Eo'liska bildningar, avlagringar, vilka hopats genom vindarnas inverkan. Hit hör flygsandsdyner liksom även löss jord. Eo'liska öarna, Lipariska öarna*. Eo'Iisk tonart, kyrkotonart med halvton mellan andra och tredje samt femte och sjätte tonen. Eoli'ter, arkeol. och geol., en del mycket omtvistade söndersprängda stenar (mest flinta), som förekommer i de äldsta kvartära och tertiära gruslagren. En del av dessa anses tillformade av människohand och skulle i så fall vara de äldsta spåren av människornas tillvaro, andra torde vara söndersprängda genom naturinflytelser. E'olsharpa, ett genom vindens inverkan vibrerande instrument, som består av en resonanslåda av trä med vanligen likstämda strängar. — Eolskloc-k o r är av glas och har en befjädrad kläpp, som av luftdrag bringas i rörelse. Eolshäll, hem för pojkar med beteenderubbningar, beläget i Hägersten, Stockholm. E'olus, se Aiolos. Eo'n, gr., tidrymd. Hos gnostikerna betecknade E. väsen, som utströmmar från Gud. E'os, hos de gamla grekerna morgonrodnadens gudinna. Eosi'n är ett rött anilinfärgämne, som används vid färgning av silke och inom bakteriologin till färgning av bakterier. EP, på telegram (fr. estafette payée), betyder gångbud betalat. Epa, Enhetsprisaktiebolaget, är ett 1930 grundat företag som bedriver detaljhandel med varor av mestadels tämligen billig kvalitet i s.k. enhetspris-affärer. E. har butiker i ett stort antal av Sveriges städer. Är dotterbolag till AB Turitz & Co, Göteborg. Epaminon'das, omkr. 418—362 f.Kr., grekisk fältherre och statsman från Tebe, vars ledande man han blev då staden 370 frigjorde sig från Spartas övervälde. E. gjorde åter Tebe till den mäktigaste staten i Beotiska förbundet. Han segrade över spartanerna vid Leuktra 371 genom användandet av en ny taktik, ”den sneda slagordningen”, som E. själv uppfunnit. E. företog flera segerrika fälttåg på Pelo-ponnesos och stupade slutligen vid Mantineia i Ar-kadien, där tebanerna åter besegrade Sparta. de 1’Épée [dö lepe'], Charles Michel, 1712—89, fransk abbé, som grundade det första dövstums-institutet i Frankrike och uppfann ett dövstums-alfabet. Épernay [epärnä'], stad i nö. Frankrike vid floden Marne. Medelpunkt för champagnetillverkningen. 20 000 inv. Ephesus, se Efesos. Epicyk'el, en rörelse sammansatt av flera cirkelrörelser. Man antog före Kepler att himlakropparna rörde sig i E. Epidemi', farsot, smittosam sjukdom, vilken hastigt sprider sig i en befolkning. Vanligen går E. över på 2—6 månader, då mottagliga personer, som ej haft sjukdomen, efter denna tid knappast finns kvar. Angrips praktiskt taget alla personer i befolkningen, talar man om p a n d e m i. Finns smittämnet kvar i trakten, bundet t.ex. till vattendragen 326 (kolera), inträffar upprepade fall ständigt. I så fall talar man om e n d e m i. För E. gynnsamma betingelser är bristande renlighet, dåliga bostadsförhållanden, underhaltigt vatten och kloakväsen, hungersnöd, krig etc. Åtgärder mot E. stadgas i epidemilagen, juni 1919, och i kunglig kungörelse, april 1920. Jfr Epidemisjukhus. Epidemisjukhus skall enligt epidemilagen, juni 1919, inrättas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej deltar i landsting. På E. skall vårdas personer, som insjuknat i pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, tyfus, paratyfus, scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning (polio), smittsam gulsot, smittsam hjärnfeber, sömnsjuka, undulantfeber, rödsot, gula febern, mjält-brand och papegojsjuka. Vården på E. är kostnadsfri. Epiderimis, överhud, se Hud. Epidiaskop [-skå'p], se Balloptikon. Epido't, miner., ett gräsgrönt-gulgrönt silikatmi-neral (med kalk, järn och aluminium), förekommer i vissa metamorfiska bergarter. Epifani'a, trettondagshelgen. Epifa'nios, omkr. 315—403, kyrkofader, biskop i Salamis på Cypern. Epify's. I allmänhet anläggs skelettets ben av brosk, som sedan omvandlas. I benet kvarstår dock in i fullvuxen ålder tunna broskskivor i benändarna, vilka kallas E. Från dessa sker tillväxten. Förstörs E. hos barn genom någon sjukdomsprocess, slutar benet att tillväxa. Jfr även Tallkottkörteln. Epify'ter kallas växter, som lever på andra växter men ej hämtar sin näring ur dessa. E. har i allmänhet bättre tillgång till solljus än växter på marken men har däremot sämre näringstillgång och är mera utsatta för uttorkning. De är därför vanliga i tropikernas regnskogar (ormbunkar, orkidéer). I Sverige lever blott lägre kryptogamer som E. (alger, mossor). Epige'nesis, uppfattningen att fostrets organ uppstår ur odifferentierade anlag i motsats till den äldre läran enligt vilken individen förefanns färdigutbil-dad i det befruktade ägget och endast behövde växa. Epigo'ner, hjältar i den grekiska Oidipussagan. — Numera används E. om mera osjälvständiga efter-bildare inom konst, litteratur och vetenskap. EpigraT, inskrift, tänkespråk. — E p i g r a f i'k, inskriftsforskning. Epigram', från början kort inskription på gravsten, offergåva o.d., kom redan under antiken att betyda en kortfattad dikt, som träffande uttrycker en ofta satirisk reflexion. — Epigram ma'ti sk, kortfattad, träffande. Epi'k, berättande dikt. Epikte'tos, omkr. 50—120 e.Kr., grekisk filosof, tillhörande den stoiska skolan. Enligt E. består visdomen i att bedöma vad vi förmår ändra i yttre förhållanden och i att ej begära, vad vi ej kan uppnå. Tingen själva gör oss ej olyckliga, endast våra egna önskningar och föreställningar, och över dessa kan vi själva vara herrar. E. har haft inflytande särskilt på upplysningstidens moralfilosofi. Epikuré, anhängare av Epikuros’ lära; numera används E. även om en människa, som för ett förfinat njutningsliv och därvid försummar livets allvarligare plikter. Epiku'ros, 341—270 f.Kr., grekisk filosof, anslöt sig delvis till Demokritos och den kyrenaiska skolan. Målet för en människas strävanden bör enligt E. vara ett lyckligt liv, dock ej enbart ögonblickets njutningar. E. betonar mera psykiska än fysiska njutningar och liksom stoikerna fordrade även E. ett visst mått av självbehärskning gentemot njutningarna. E. utövade en livlig författarverksamhet, men av hans skrifter finns endast en del fragment i behåll.