Fac tagare för tillvaratagande av gemensamma intressen kan spåras rätt långt tillbaka i tiden. I sin moderna gestalt är F. dock i stort sett ett resultat av de sista hundra årens strävanden. Föregångslandet har naturligt nog varit England, som gick i spetsen även i fråga om storindustrins utveckling. Typografiska föreningen i Stockholm har blivit nämnd som den första fackföreningen i Sverige; den bildades nämligen samma år som skråväsendet definitivt avskaffades, 1846. Först med lönerörelsen 1873 kan Typografiska föreningen emellertid betraktas som fackförening. 1872 bildades föreningar bland snickarna och bokbindarna, vilka samma år kom i lönestrid. F:s genombrottsår i Sverige inföll under 1880- och 1890-t. Sammanslutning i hela landet omfattande yrkes- eller fackförbund genomfördes i stort sett under 1890-t. De hårda föreningsrättsstriderna under 1890-t. och andra erfarenheter ledde år 1898 till bildandet av Landsorganisationen, vars främsta uppgift blev att bistå förbunden under försvarsstri-der, t.ex. lockouter och strider om föreningsrätten. I övrigt skulle Landsorganisationen sörja för agita-tionsverksamhetens bedrivande och vissa organisa-tionsstatistiska uppgifters fullgörande. Är 1909 tillmötesgick man de från flera håll framställda kraven på att Landsorganisationen även skulle åta sig att lämna ekonomiskt understöd under anfallsstrider — strejker. Sedan 1912 har en strävan gjort sig gällande att ombilda fackförbunden till industriförbund, dvs förbund, omfattande alla arbetare inom viss eller vissa industrier utan hänsyn till arbetarnas yrkesutbildning, yrkestillhörighet eller sysselsättning. Antalet medlemmar i till Landsorganisationen anslutna 44 förbund uppgick 1955 till 1 384 456. Det största förbundet är Metallindustriarbetarförbundet med 243 383 medlemmar, därnäst kommer Bygg-nadsarbetarförbundet med 132 325 och Kommunalarbetarförbundet med 103 611 samt Handelsarbetar-förbundet med 84 774 medlemmar. De primära organisationerna utgörs av fackföreningarna, som är förbundens lokalorganisationer. Fackföreningarna kan dock, därest de omfattar flera närbesläktade yrken, fack eller industrigrenar, vara uppdelade i sektioner. Inom fackföreningarna arbetar understundom därjämte särskilda verkstads-klubbar för att tillvarata arbetarnas specialintressen på de olika arbetsplatserna. Internationellt samarbete har sedan många år existerat i stor utsträckning för säkerställandet av ekonomiskt stöd vid konflikttillfällen. Förbunden är sålunda anslutna till internationella yrkesfedera-tioner. Landsorganisationen har varit ansluten till Fackliga världsfederationen, vilken efterträdde Fack-föreningsinternationalen och grundlädes i Paris i sept. 1945. FVF hade en universell karaktär med 70 miljoner medlemmar från 65 länder. På grund av motsättningarna mellan å ena sidan fackföreningarna i Sovjet och de europeiska öststaterna och å andra sidan den fackliga rörelsen i Västeuropa och Amerika upphörde FVF som gemensamt organ 1949. Vid en konferens i Geneve samma år fattades av representanter för 42 miljoner arbetare i 38 länder beslut om att upprätta en nv international. Den grundades i London 1 dec. 1949 och omfattade vid starten 46 milj, medlemmar från 53 länder. Den har en styrelse på 20 personer. Dess säte är Bryssel. I den nya sammanslutningen — Fria fackförenings-internationalen — ingår också tjänstemannagrupper, bl.a. den svenska TCO. (FVF fortsätter sin verksamhet som ett rent kominformdirigerat politiskt instrument.) Den svenska fackföreningsrörelsen är i politiskt avseende i stort sett socialdemokratiskt orienterad. Ett rätt stort antal fackföreningar har anslutit sig 342 till socialdemokratiska partiets lokalavdelningar, arbetarkommunerna. I Sverige finns vidare en syndikalistisk landsorganisation, Sveriges arbetares centralorganisation (SAC). Principiellt står den syndikalistiska organisationen på en antiparlamentarisk ståndpunkt. Som stridsmedel godkänner den sabotage och obstruktion. Till denna organisation var år 1955 anslutna 410 lokala samorganisationer med ett sammanlagt medlemsantal av något över 17 000. De anställdas centralorganisation (DACO), som bestod av förbund och fackföreningar utanför kroppsarbetarklassen (privatanställda tjänstemän m. fl.), och Tjänstemännens centralorganisation (TCO), som omfattade stats- och kommunalanställda tjänstemän, samman-slogs 1944 till en gemensam organisation, som behöll den senare organisationens namn. 1955 omfattade TCO 42 organisationer med sammanlagt 337 500 medlemmar. Andra tjänstemannasammanslutningar är Statstjänstemännens riksförbund (SR) som 1955 hade ung. 15 000 medlemmar och Sveriges akademikers centralorg. (SACO) med 37 org. och ca 40 000 medlemmar. Facklärare, lärare i teckning, gymnastik m.m., jfr Ä m n e s 1 ä r a r e. Fackskola el. specialskola, undervisningsanstalt, som avser att lämna bestämd yrkesutbildning. Fackverk, ett system av bjälkar som används i takstolar och i bärande byggnadsdelar såsom broar och kupoler. Fagon [fasog'], fr., form, fason. Facsi'mile, se Faksimile. Fac'ta, L., 1861—1930, italiensk politiker, 1922 konseljpresident. F. måste s.å. vika för Mussolini. Facto'tum, se Faktotum. Factum, se Faktum. Fadd, intetsägande, smaklös. Fadder, numera endast dopvittne, förr en person, som åtog sig att i nödfall dra försorg om barnets uppfostran. Fadermördare, uppstående hög stärkkrage med spetsiga snibbar. F. användes i mitten av 1800-t. Faderskapsbevisning avser fastställande av faderskap till barn, som är fött utom äktenskap. Genom blodgruppsbestämning kan man i en del fall utesluta att viss man är fader till ett barn, men man kan ej på denna väg bevisa att motsatsen är förhållandet. Genom s.k. antropologisk-genetisk undersökning kan sannolikheten för att viss man är fader till ett barn beräknas och i enstaka fall faderskap bevisas resp, uteslutas. Om F. stadgas i Föräldrabalken. Fading [fei'ding], eng., av- och tilltagande styrka hos ljudet vid radiomottagning. F. beror på att vågor från sändarstationen reflekteras på ett varierande sätt från Heaviside-skiktet. Fadä's, dumhet, platthet. Faen'za, stad i nö. Italien, prov. Ravenna. 48 000 inv. 1948. Under 14- och 1500-t. var F. berömd för sin fajanstillverkning, som fått sitt namn av staden. Fa'eton, i grek, gudasagan solguden Helios’ son. F. utbad sig en dag att få köra faderns solspann men förmådde icke tygla de eldiga hästarna utan störtade till jorden. Han begrovs av nymfer. Av deras tårar ansågs bärnstenen ha uppstått. Faf'ner, Fafnesbane och Fafnesskatten, se Vols-ungasagan. Fåfnismål, en eddadikt om Sigurds strid med Fafner. Faga'ceae, växtfamilj omfattande träd och buskar med blommor i enkönade hängen. Hit hör bok, kastanj och ek. Fagerholm, Karl August, f. 1901, finländsk socialdemokratisk politiker. Han var socialminister 1937—44 med ett kort avbrott 1943. F. har särskilt verkat för anknytning till de övriga nordiska län