466 Gre store, omkr. 540—604, vald till biskop i Rom 590. G. arbetade målmedvetet på kyrkans organisation och hävdade dess makt gentemot patriarken i Konstantinopel. Genom en omfattande missionsverksamhet strävade G. att utbreda den romerska kyrkans makt. G. räknas som helgon och som en av den romerska kyrkans fyra lärare. — 2. G. VII, omkr. 1020—85, hette egentligen Hildebrand och valdes till påve 1073. Från början grep sig G. an med ett omfattande reformarbete och förbjöd bl.a. prästernas äktenskap och simonin (försäljandet av kyrkliga ämbeten) samt genomförde en organiserad legatinstitution. G. var under hela sin påvetid invecklad i en strid med tyska konungamakten (In-vestiturstriden*). Som mål uppställde G. påvens överhöghet även i världsliga frågor. G. kanoniserades 1606. — 3. G. XII, 1502—85, påve 1572. G. bekämpade ivrigt reformationen och genomförde på grundval av Tridentinska mötets beslut den s.k. Gregorianska kalendern. Grego'rius av Nasians, 329—90, grekisk kyrkofader, en av ledarna i kampen mot arianismen. Grego'rius av Nyssa, d omkr. 395, grekisk kyrkofader, en av arianismens motståndare. Greifswald [grajfs'valt], stad i delstaten Mecklenburg, n. Östtyskland, vid Östersjön, 37 000 inv. 1648—1814 lydde G. under Sverige och var under denna tid säte för en hovrätt. G. är främst universitetsstad med ett år 1456 grundat universitet. Grefsen, en huvudsakligen av kvarts och glim-mer bestående bergart, som uppkommit genom pneumatolytisk inverkan på granit. G. är ofta tennmalms- och topasförande. Greker. Den forngrekiska kulturens bärare utgjordes sannolikt av norrifrån inträngande folkstammar (dorer, joner m.fl.). Dessa blandades med en mörk urbefolkning. De nutida grekerna är ännu kraftigare uppblandade med mörka, orientaliska raser. Grekiska alfabetet. Ordet alfabet har uppkommit ur G:s två första tecken, alfa och beta. G. är av feniciskt ursprung. Redan bokstävernas namn och äldsta former tyder härpå. Uppfinnandet tillskrivs i sagorna Kadmos, Tebes grundläggare, vilket dock möjligen kan åsyfta det skriftsystem, som brukades i den egeiska* kulturen. De feniciska skriv-tecknen och deras ljudvärden förändrades dock i överensstämmelse med det grekiska språkets betydligt avvikande skaplynne, olika i de särskilda grekiska dialekterna. Det alfabet, som utbildats i de joniska städerna och som antogs i Aten 403 f.Kr., blev sedermera det allmänt brukade. Det innehåller 24 bokstäver, vilkas utseende, namn och ljudbeteckning framgår av följande tabell. Bokstav Namn Ljud A a alfa a B 3 beta b r y gamma g A Ö delta d E 8 epsilon e (kort) z £ tseta ds H T) eta e (långt) 0 teta t (th) I 1 iota i K K kappa k A Z lambda 1 M u my m N v ny n s g ksi ks O O omikron å (kort) n n Pi p p Q rå r 2 a g sigma s T T tau t Bokstav Namn Ljud Y v ypsilon y ø q? fi f (ph) X x ki k (kh) W psi ps Q æ omega å (långt) Grekiska elden, brinnande vätska, troligen bestående av nafta, beck och svavel, vilken uppfanns på 600-t. e.Kr. av Kallinikos från Heliopolis. G. användes i krig och visade sig mycket effektiv. Den utslungades genom koppartuber el. medelst pilar och antändes, så fort den kom i beröring med luften. Efter krutets uppfinning används den ej längre. Grekiska litteraturen under den klassiska forntiden kan indelas i följande perioder: 1. Den arkaiska (omkr. 750—480 f.Kr.), från vilken de ho-meriska dikterna härrör, utgörande höjdpunkten av den episka poesin. Med dessa är det grekiska litteraturspråket grundat, och detta utvecklades vidare i de kykliska dikterna samt de homeriska hymnerna, båda episka dikter, de förra med motiv från trojanska och tebanska sagor. Hesiodos skapade det didaktiska eposet, som hade en mera lyrisk läggning. Detta är än mer fallet med elegin och jamben. Den rena lyriken utvecklades ur dansvisan. Lyriska diktare av rang är de lesbiska Alkaios och Sappho samt Anakreon från Teos. Korlyrikens främste representant är Pindaros. Av prosaarbeten må nämnas Aisopos fabler från 500-t. — 2. Den attiska perioden (480—330 f.Kr.), under vilken det ur Dionysosfesterna utvecklade dramat nådde sin fulla utveckling. Tragedin representerades främst av Ais-kylos, Sofokles och Euripides. Det stora namnet inom den atenska ”äldre komedin” är Aristofanes, medan den ”mellersta” representerades av Antifa-nes m.fl. Av historieskrivare kan nämnas Herodo-tos, Tukydides och Xenofon. Den antika konstprosans skapare är Gorgias och Isokrates. Företrädaren för den filosofiska litteraturen är framför allt Platon, Sokrates’ lärjunge. Av vetenskapliga författare märks främst Aristoteles. Vältaligheten representerades av bl.a. Aiskines och Demostenes. — 3. Den alexandrinska (hellenistiska) perioden (330—30 f.Kr.), under vilken den kulturella medelpunkten var förlagd till Alexandria. Den vetenskapliga litteraturen stod nu i sin största blomst-ring, företrädd av män som Euklides, Arkimedes och historieskrivaren Polybios. Av skönlitterära författare må nämnas epikern Apollonius, herdediktaren Teokritos samt Kallimakos. Den ”nya komedin” i Aten är företrädd av Menandros, ur vars dramer den romerska komedin utvecklades. — 4. Den r o-m e r s k a perioden (30 f.Kr.—500 e.Kr.), som kännetecknades av en rik prosalitteratur, främst av vetenskaplig art. Inom historieskrivningen märks Plutarchos, bekant för sina biografier. Filosofiska författare är Marcus Aurelius, Plotinos och Por-fyrios. Det främsta skönlitterära namnet är Lukia-nos, författare till satiriska dialoger. Representanter för romandiktningen är Heliodoros och Longus m.fl. Den egentliga klassiska G. upphörde i och med stängningen av filosof skolan i Aten 529. G. har haft en oerhörd betydelse för all senare litteratur. Grekisk-katolska kyrkan, se Grekisk-ortodoxa kyrkan. Gre'kisk-ortodox'a kyrkan kallas ofta grekisk-katolska kyrkan. Dess medlemmar använder namnet ortodoxa kyrkan. G. är utbredd över Balkanhalvön, länderna kring v. Medelhavet och Ryssland. Den saknar en enhetlig styrelse. De olika ländernas kyrkor är självständiga, men patriarken i Konstantinopel intar en på traditionen grundad, ehuru ej officiellt erkänd ledarställning. Mera framskjuten ställning intar även de tre andra patriarkerna, i Alexandria, i Antiokia och i Jerusalem. Därnäst i