467 rang kommer metropoliter och ärkebiskopar. G:s lära kännetecknas av ett envist fasthållande vid gammalkristna åskådningar. Den är i huvudsak fastslagen genom den av metropoliten i Kiev, Petrus Mogilas, författade och på en synod i Konstan-tinopel 1643 antagna ortodoxa bekännelsen. G. gör liksom andra kristna kyrkor anspråk på att besitta den enda rena, ortodoxa, kristna läran, därav namnet. Den förkastar avlaten och skärseldsläran. Dess lärobyggnad är dock ej så dogmatiskt fast utbildad som den romersk-katolska. Gudstjänsten kännetecknas av en nästan orientaliskt rik utsmyckning. Helgondyrkan intar en bred plats inom G. De vanliga prästerna får vara gifta. Dör hustrun, måste de emellertid nedlägga ämbetet el. gå i kloster. De får ej gifta sig två gånger. Det högre prästerskapet rekryteras från klostren och lever i celibat. Under 1920-t. förelåg i Sovjetunionen en motsättning mellan G. och staten. Mot slutet av 1930-t. inträdde emellertid en avspänning, som ledde till Heliga synodens återupprättande 1943. Grekland, konungarike, omfattande Balkanhalvöns sö. del samt Joniska öarna, Kreta och större delen av öarna i Egeiska havet. 132 728 km2. (Tolv-öarna inräknade). 7,6 milj inv. 1951. G. gränsar i n. till Albanien, Jugoslavien och Bulgarien; i v. till Joniska havet, i ö. till Egeiska havet och Turkiet. Kusterna är starkt sönderskurna och omges av en mängd bergiga öar. De största vikarna är Saloniki-bukten och Eginabukten på ö. kusten samt Korintiska viken på den västra. Salonikibukten begränsas i n. av halvön Kalkidike, Eginabukten i n. av halvön Ättika. Eginabukten och Korintiska viken avsöndrar en halvö Peloponnesos (Morea), vilken i n. förbinds med det övriga G. genom det smala Korintiska näset. De största öarna är Kreta, belägen s. ut i Medelhavet, och Eubea i Egeiska havet nära fastlandet. I sö. mellan Ättika och Mindre Asien märks ögruppen Kykladerna samt Tolvöarna, i v. Joniska öarna, bland dem Korfu. — G. är i huvudsak ett bergland. I v. märks bergskedjan Pin dos, ö. om densamma en bergstrakt längs Egeiska havet, bland vars toppar Olympos (3 000 m ö.h.) är den mest bekanta. S. om Pindos märks det berömda berget Parnassos. Peloponnesos utfylls till största delen av Arkadiens högland. — Berggrunden är övervägande kalksten. — Floderna är små och föga segelbara. — Huvudnäringar är jordbruk och fruktodling. Särskilt produceras korinter. Industrin står lågt. Handeln är av ålder betydande. Är 1953 uppgick värdet av importen till 7 111 168 milj, drakmer och exporten till 3 385 193 milj, drakmer. Största handelsutbytet sker med USA och England. Myntenhet är drakma (1 000 drakmer = ca 0,35 kr). — Klimatet är behagligt, nederbörden ringa. — Invånarna är ättlingar till de forntida grekerna, ehuru starkt uppblandade. Deras språk, nygrekiskan, liknar antikens grekiska. Grekernas religion är den grekisk-ortodoxa. — G. är en konstitutionell monarki. Parlamentet har en kammare med ca 300 medlemmar. — De förnämsta städerna är huvudstaden Aten (1,4 milj. inv. med förstäder, 1951), Saloniki (268 000 inv.), Patras och Hermoüpolis. Jfr kartan över Balkanhalvön, sid. 104. — Historia: Antiken. Redan under sten- och bronsåldern härskade i Grekland en hög kultur, den s.k. egeiska* kulturen, som åtminstone i sitt senare skede uppbars av grekisktalande stammar. På 1100-t. f.Kr. inträdde en tillbakagång, sannolikt beroende på de politiska omvälvningar, som skakade hela det östra Medelhavsområdet i samband med nya folkstammars inträngande norrifrån. I Grekland framträngde nu de doriska stammarna och satte sig i besittning av bl.a. Peloponnesos, Kreta och öarna utanför sydvästra Mindre Asien. Den egeiska odlingen gick dock icke helt Gre under, bl.a. fortsattes lervarutillverkningen efter ungefär samma metoder som förut, och den grekiska hjälte- och gudasagan anknöt alltjämt till den egeiska kulturens urgamla orter och gestalter. Under grekernas ”medeltid” (omkr. 1000—600 f.Kr.) uppstod så småningom välorganiserade stadsstater. De viktigaste av dessa var Aten, Sparta, Korint och Tebe i G. samt Efesos, Miletos, Smyma och Fokaia i Mindre Asien. De förnämsta staterna blev snart Aten, som utvecklade sig till en republik och underlade sig landskapet Ättika, samt Sparta, som bibehöll kungavärdigheten men där den högsta makten utövades av ett ”de gamles råd”. Sparta blev huvudmakten på Peloponnesos. Mot slutet av 700-t. f.Kr. började en utbredd grekisk kolonisation kring Medelhavsländerna. De viktigaste nygrundade stats-staterna var Syrakusa på Sicilien, Tarentum, Cumae och Neapolis på italienska halvön samt Massalia (Marseille) i Sydfrankrike. Under den följande ”storhetstiden” (den ”arkaiska” omkr. 600—480 och den ”klassiska” 480—338 f.Kr.) förde de grekiska staterna en hård kamp mot perserriket. Persernas anfall tillbakaslogs upprepade gånger (segrarna vid Maraton, Salamis och Plataiai). Sedan perserna besegrats, slöt Aten förbund med flera öar och kuststäder med jonisk befolkning, det attiska sjöförbundet. Sparta blev den ledande bland landmakterna och de doriska öarna. Under Perikles’ ledning slog Aten in på en imperialistisk politik. Rivaliteten mellan Aten å ena sidan, Sparta och handelsstaden Korint å andra sidan ledde slutligen till det peloponnesiska kriget (431—421 f.Kr. och 413—404 f.Kr.). Aten besegrades därvid till slut av Sparta och förlorade sin stormaktsställning. I fortsättningen utbröt nya strider mellan de grekiska staterna, främst mellan Sparta och Tebe. Tebe besegrade Sparta under sin fältherre Epaminondas. Norr om Grekland hade denna tid organiserats ett mäktigt rike, Makedonien. Dess konung Filip begagnade sig av grekernas söndring och lyckades göra sig till härskare över G. Under den makedoniska tiden (338—146 f.Kr.) skakades G. av sociala och ekonomiska kriser. Motståndet mot Makedonien leddes av nybildade stamförbund, det aetoliska och akeiska. I detta motstånd och i de inre striderna vädjade man även till romarna, vilka till slut ingrep med vapenmakt och gjorde G. till en romersk provins (146 f.Kr.—395). Mot slutet av den romerska perioden utsattes G. för plundringståg av germaner, och den grekiska kulturen förföll. Den grekiska odlingen uppbars i stället av städer som Efesos och Pergamon i Mindre Asien, Antiokia i Syrien samt Alexandria i Egypten. Forntidens greker var ett av världens mest högtstående kulturfolk. Deras konst och vetenskap har blivit grundläggande för den västerländska kulturen. Skönhetssinne, oförskräckt sanningssökande och tolerans i religiöst avseende karakteriserade den grekiska kulturen, då den stod som högst. Genom dessa egenskaper har den blivit ett mönster och en inspirationskälla för alla tider. Grekerna saknade emellertid förmåga till politisk sammanhållning. Trots en rikedom på geniala begåvningar, som världen kanske aldrig sedan sett maken till, gick deras statsbildningar därför under. Det grekiska kulturarvet övertogs och förvaltades i nya former av romarna. Under medeltiden kom G. vid romarrikets delning 395 under östromerska riket. Efter Konstan-tinopels erövring av franska korsriddare 1204 delades G. i flera småriken, tills slutligen turkarna vid mitten av 1400-t. så småningom bemäktigade sig hela G. Nya tiden. Under den turkiska tiden (1453—1821) led grekerna av ett tidvis ganska hårt förtryck. Slutligen utbröt ett frihetskrig (1821—30). Detta gick emellertid olyckligt. Då ingrep England.