Grä 474 Gräsandsläktet (A'nas), ett släkte egentliga änder, vilka har mot spetsen något bredare näbb. I Sverige förekommande arter är flyttfåglar (frånsett en del gräsänder), som lever i vassrika sjöar av insekter, maskar och dylikt. Gräsanden (A. platyr-hyn'cha) är om sommaren brunspräcklig med blå-grön vingspegel. Hannen (anddraken) i vårdräkt är brokigt tecknad i vitt, svart, blågrönt och brunt. Gräsanden är ganska allmän över hela Sverige, bild sid. 423. K r i c k a n (A. crece'a) och å r-t a n (A. querque'dula) är mindre än föregående och är förutom denna de enda arter, som har betydelse ur jaktsynpunkt. Gräsfly (Charæ'as gra'minis), en till nattflyn hörande nattfjäril, tecknad i brunt, gult och grått. Äggen läggs på grässtrån. Larverna övervintrar och förorsakar, särskilt följande vår, stor skada genom att avbita grässtrån. Gräshoppor (Acridofdea), till rätvingar hörande insekter, vars antenner når ungefär halva kropps-längden. De bakre benparen är utvecklade till kraftiga hoppben. Genom att gnida bakbenen mot vingarna framkallar de ett gnisslande läte, som i Sverige ofta oriktigt tillskrivs syrsor. En del arter har väl utvecklade vingar, andra arter har vingarna förkrympta. Till dessa senare hör flera i Sverige vanliga arter. De lever av växtämnen. Sträckgräshoppan, som finns i Asien, Afrika och Amerika, uppträder i stora vandrande skaror, som orsakar svåra härjningar, där de drar fram. Gräslök, se Lök. Grästräd. I Australien förekommande låga träd med tjock stam och långa, smala blad. G. är ej gräs utan tillhör familjen Liliaceae. Gräsö, ö i n. delen av Stockholms skärgård, skild från fastlandet genom Öregrundsgrepen samt belägen inom Öregrunds stadsområde. 88 km2. Grävling. Grävling el. grävsvin (Me'les ta'xus), en art vess-ledjur. G. har grov, grå päls med svart band genom ögonen samt är hälgångare med kraftiga grävklor på framfötterna. G. är nattdjur och lever i allmänhet ensam i jordhålor, gryt. Den är allätande (rötter, bär, insekter, maskar, sniglar, möss, fågelungar, ägg, unga harar). Köttet är ätbart. Grävmaskin används för utgrävningar av kanaler, hamnar och dylikt. G. kan bestå av en stor skopa med löstagbar botten fäst vid en hisskran. Skopan förs nedifrån och uppåt vid fyllningen, lyfts därpå och svängs över till avstjälpningsplatsen, varefter bottenluckan öppnas. Exempelvis i mudder-verk finns en mängd skopor fästade vid en kedja, som roterar runt två valsar. Vid rörelsen uppåt fylls skoporna och töms, då de kommer till högsta punkten, i vagnar el. pråmar. Dylik G. kallas pater-nosterverk. Grävsvin, se Grävling. Gröe (Poa), grässläkte med ett hundratal arter. Bland dessa märks ä n g s g r ö e (P. praten'sis), som har platta blad och violett vippa och som är ett viktigt betesgräs. Grönalger (Chlorophy'ceae), en grupp flercelliga alger, vilka finns i sötvatten samt på fuktig jord, stenar, trädstammar o.d. De har mycket växlande utseende, tråd-, band-, skivlika etc. Gröna Lund, ett utvärdshus på Djurgården på 1700-t. Invid platsen för Gröna Lund ligger nu Gröna Lunds Tivoli. Gröna ön, benämning på Irland. Grönbena (To'tanus glareo'la), en vadarfågel, som tillhör snäpporna. Den har grönaktiga ben och näbben kortare än tarsen. G. är flyttfågel. Grönblindhet, se Färgsinne. Gröndahl, Agathe, se Backer-Gröndahl. Gröndal, fabrikssamhälle i Stockholms stad, vid Mälaren. Grönfink (Chlo'ris chlo'ris), en art hämplingar. Hannen är tecknad i grönt, gult och svart. Honan är ovan brungrå, under gråvit. G. förekommer allmänt i Sverige. Gröngöling (Pi'cus vi'ridis), en hackspettfågel, som har grön översida med röd hjässa och svarta band genom ögonen. Undersidan är ljusare grön. G. är vanlig i Sverige, särskilt i lövskog och lever av insekter (myror) och bär. Grönkål, se Kål. Grönköping, en benämning på den svenska småstaden med dess dumhet, skvaller och trånga förhållanden, som med tiden kommit att beteckna samhället som helhet, i den mån detta domineras av trångsynthet. Grönköpings Veckoblad, från början en sida i Söndagsnisse; sedan 1916 en skämttidning som utges en gång i månaden. I G. V. förlöjligas vissa av tidens händelser genom att speglas i en svensk småstad av kälkborgerlig prägel. Grönland, den mest betydande av de i Norra Ishavet, n. om Nordamerikas fastland, belägna Arktiska öarna. 2 176 000 km2, varav 342 000 km2 isfritt land, jordens största ö. 24 159 inv. 1951, varav 1 300 européer. Den gränsar i n. till Norra Ishavet, Danmarks sund och Atlanten och skils i v. från de övriga Arktiska öarna genom Davis’ sund, Baffin Bay och Smiths sund. Stora fjordar skär in i landet. Det inre av G. är täckt av en mäktig inlandsis, som når ett par tusen m ö.h. och upptar största delen av ön. Isen skrider ständigt mot kusten, där den med väldiga glaciärtungor skjuter ut i fjordarna och avger isberg, vilka av havsströmmarna förs s. ut. Ö. kusten är nästan alltid spärrad av packis. Lättast tillgängligt är G. i sv. Här bor också större delen av befolkningen, vilkens viktigaste huvudnäring är jakt, särskilt på säl. Utförsel av jaktprodukter samt kryolit. Klimatet är ett utpräglat polarklimat; kusten sköljs såväl i v. som ö. av kalla havsströmmar. Växtvärlden är i huvudsak tundrans; i s. delen av ön förekommer björkbestånd, egentlig skog saknas. Bland däggdjuren märks isbjörn, polarräv, fjällren, fjällhare, myskoxe, säl och val. Fåglar häckar i mängd längs kusterna. Inbyggarna är dels danska nybyggare, dels infödda, eskimåer och blandras mellan båda. I politiskt avseende är G. en dansk koloni. — Historia. G. skall ha upptäckts av islänningen Gunbjörn omkring 877 och omkring 985 landsteg Erik Röde och ett nybygge grundades. Omkring 1000 blev G. kristnat och blev norskt skattland från 1261. På 1400-t. dukade kolonisterna under efter strider med eskimåerna. På 1600-t. började holländarna idka handel med eskimåerna och på 1700-t. koloniserades åter G. på initiativ av de dansk-norska kungarna. Från 1774 tillämpades ett ännu gällande handelsmonopol (Den kongelige grönlandske Handel). 1814, då Norge