Gup Guppy el. millionfisk, Lebi'stes reticula'tus, är en akvariefisk stammande från Mellanamerika. Honan föder levande ungar, ung. 30 st. i månaden. G. har ibland använts för utrotande av malariamygg. Gurgelvatten, vattenlösning av antiseptiska medel, såsom alun, vätesuperoxid, kaliumklorat etc. Alltför koncentrerade G. kan göra skada, varför det är bättre att späda för mycket än för litet. Gurka (Cu'cumis sati'vus) är en ettårig ört med gula blommor och handflikiga blad samt ogrenade klängen. Tillhör fam. Cucurbitaceae. Efter frukternas utseende skiljer man på olika sorter såsom slanggurkor, som är långa och smala, vanligen gröna, ordinära, vita el. gröna listgurkor samt mindre druvgurkor. G. har föga näringsvärde och innehåller måttlig mängd C-vitamin. Plantorna är mycket utsatta för svampar och skadedjur. Gurkmeja, en art kryddlilja, vars rot har en om ingefära påminnande något bitter smak. Den används därför som krydda. Av G. framställs också ett gult färgämne. Gurkmejpapper, ett med ett växtfärgämne, kurku-min, gulfärgat papper, vilket används som lakmus-papper för påvisande av syror (antar röd färg). Gur'ko. — 1. losif Vladimirovitj G., 1828—1901, rysk generafältmarskalk, vann berömmelse i ryskturkiska kriget 1877—78. — 2. Vasilij losifovitj G., 1864—1937, den förres son, rysk general, general-stabschef 1916 och senare för en kort tid överbefälhavare för sovjetrepublikens arméer. G. utvisades 1918. Gurmand', se Gourmand. Gurmé, se Gourmet. Gu'ru, indisk titel på person, som anses religiöst högtstående (helgon, sektledare o.d.). Gustaf-Janson, Gösta, f. 1902, författare. Hans romaner präglas av en realistisk miljö och säker ka-rakteriseringskonst. Gubben kommer (1934), Stora famnen (1937). Gustafson, se Domö. Gustav, konungar av Sverige. — 1. G. I (G. Eriksson Vasa), 1496 (el. 1497)—1560, deltog tidigt i de politiska striderna. Sten Sture d.y. lämnade G. som gisslan till Kristian II 1518, för att Kristian skulle komma till Stockholm för underhandlingar, men denne lät sända G. till Danmark. G. rymde emellertid f.å. och fick vid hemkomsten höra om Stockholms blodbad, varför han begav sig uppåt Dalarna för att samla allmogen till kamp mot det danska förtrycket. Efter många svårigheter samlade han en här, valdes 1521 till rikets hö vitsman och började efter segerrika strider belägra Stockholm. 1521 valdes han till riksföreståndare och sedan han erhållit hjälp från Lübeck, måste huvudstaden 1523 öppna sina portar för G., som s.å. blivit vald till konung på en riksdag i Strängnäs. Genom Malmö recess 1524 förklarades unionen med Danmark upplöst. Under befrielsekriget hade Sverige måst ställa sig i skuld till Lübeck, som nu fordrade betalning på hårda villkor. Detta framkallade Sveriges deltagande i Grevefejden* 1534, under vilken det lübeck-ska handelsväldet krossades. Samtidigt grep sig G. an att genomföra reformationen i Sverige, kanske huvudsakligen av politiska skäl. Kyrkans egendom indrogs till staten. Trots de s.k. Dalupproren* beslöts på riksdagen i Västerås 1527, att kyrkan skulle underordnas statens myndighet. I den inre styrelsen sökte G. på allt sätt skapa en fast statsorganisation. Ännu ett uppror, Dackefejden*, hade G. att bekämpa, varefter han på en riksdag i Västerås införde arvkungadöme. — 2. G. II Adolf, 1594—• 1632, son till Karl IX, förklarades myndig 1611. Sverige var då invecklat i krig med Danmark och Ryssland. G. slöt fred med Danmark i Knäred 1613, då Sverige måste betala ”Älvsborgs lösen”, samt med Ryssland 1617 i Stolbova, där Sverige fick 480 Ingermanland och sö. Karelen. Jämsides härmed ägnade sig G. och hans rikskansler, Axel Oxenstierna, åt ett genomgripande reformarbete i den inre styrelsen. Resultatet härav var bl.a. riksdagsordningen 1617, riddarhusordningen och kansliordningen 1626. Handel och näringar gynnades och kulturlivet befrämjades. Emellertid var Sverige alltsedan Sigismunds avsättning i krigstillstånd med Polen. G. intog Livland och besatte Weichselmyn-ningarna i Väst-Preussen. När det katolska väldet hotande utbredde sig mot Östersjön, undsatte G. Stralsund, som var den enda stad, djärv nog att trotsa katolikerna. 1630 landsteg G. i Tyskland med syfte att spränga det katolska väldet och säkerställa protestanternas ställning. I detta företag utvecklade G. en glänsande fältherrebegåvning och använde sig av en i flera avseenden ny krigskonst. G. besegrade Tilly vid Breitenfeld 1631, företog ett segerrikt fälttåg till Bayern och skaffade sig flera bundsförvanter. Samtidigt höll han återvägen tryggad genom en rad garnisoner. G:s verk avbröts emellertid genom slaget vid Lützen, där konungen stupade (se vidare Trettioåriga kriget). — 3. G. III, 1746—92, son till Adolf Fredrik, var som kronprins ledare för hovpartiet och sökte efter sin tron-bestigning 1771 försona hattar och mössor. Då detta visade sig omöjligt genomförde G. sin ryktbara statskupp 1772, efter vilken en ny regeringsform antogs, vilken ökade konungens makt. Härefter påbörjade G. ett energiskt reformarbete. Bl.a. omarbetades rättsskipningen enligt mänskligare principer, tryckfrihet infördes, flottan ombyggdes och penningväsendet ordnades. 1780 slöt G. ett förbund med Ryssland och Danmark om väpnad neutralitet till skydd för handeln. Samtidigt började G. emellertid tröttna på regeringsbekymren och hängav sig åt ett slösande nöjesliv. Oppositionen växte; särskilt harmades bönderna över att brännvinsbränningen gjorts till statsmonopol, medan adeln var förbittrad över konungens ”godtyckliga” styrelse. Förhållandet till Ryssland hade blivit spänt och slutligen ansåg G. tiden vara inne att angripa detta land, som nära förbundit sig med Danmark. 1788 började G. krig och råkade snart i en ytterst farlig situation genom ett officersmyteri (se Anjalaförbundet). Emellertid räddades G. genom en dansk krigsförklaring, som enigt ställde svenska folket på konungens sida. Danskarna förmåddes avbryta fientligheterna och Ryssland blev efter svenskarnas seger vid Svensksund benäget för fred, som slöts i Värälä 1790 utan vinst el. förlust. Året innan hade emellertid G. straffat upprorsmännen och genomdrivit förenings-och säkerhetsakten, vilken ytterligare stärkte konungens makt. Snart ingicks dock en ny sammansvärjning inom adeln mot konungen, som mördades på en hovbal. Stor betydelse hade G. som gynnare av vetenskap, konst, litteratur och teater. — 4. G. IV Adolf, 1778—1837, den förres son, tillträdde 1796 regeringen, som dittills förts av hertig Karl och dennes gunstling Reuterholm. Till en början ägnade sig G. åt förbättringar, särskilt i fråga om jordbruket, där enskifte infördes 1807. Finanserna sökte G. även ordna. Snart uppstod emellertid opposition mot konungens alltmer despotiska styrelse. Utrikespolitiskt blev G. snart en hätsk fiende till Napoleon och deltog i tredje koalitionskriget 1805 —07. G. upprätthöll vänskapen med England och nekade absolut att antaga det av Napoleon påbjudna kontinentalsystemet. Härigenom fick han Frankrike, Ryssland och Danmark till fiender. Ryssland bemäktigade sig Finland (se Finska kriget 1808— 09). Förbittringen växte mot G., som ej visade sig situationen vuxen. En sammansvärjning ingicks och då ett inbördeskrig hotade utbryta, arresterades G. 1809 och förklarades av riksdagen avsatt. Även hans bröstarvingar miste tronföljdsrätten i Sverige.