Han Sture d. ä. motarbetade H., inföll denne i Sverige 1497 och lyckades för tillfället befästa sin ställning. 1501 utbröt emellertid en resning i Sverige och med undantag för ett kort fredstillstånd varade kriget till 1512, då fred slöts i Malmö. Då Sten Sture d. y. blivit vald till riksföreståndare, ämnade H. göra ett nytt anfall på Sverige men avled och efterträddes av sonen Kristian II. Han'sa, Hanseförbundet, förbund mellan tyska handelsstäder. I London bildades ett förbund av tyska köpmän, som där hade ett gemensamt huvudkontor. Dylika s.k. faktorier grundades även t.ex. i Visby och Novgorod och snart slöt sig till dem hela städer, vilka var måna om östersjöhandeln. Till slutet av 1200-t. var Visby medelpunkten, men därefter flyttades denna till Lübck, Hamburg m.fl. Städerna ingick förbund med varandra, exempelvis Lübeck och Hamburg 1241, senare Lübeck, Wismar, Rostock och Stralsund m.fl., som bildade den vendiska gruppen. Den westfalisk-preussiska gruppen omfattade bl.a. Münster, Köln och Hamburg, den gotländsk-livländska Visby, Reval, Riga m.fl. De vendiska och preussiska städerna beslöt i Köln på en hansedag 1367 att angripa och göra slut på det danska väldet i Östersjön. Kriget leddes med framgång av Lübeck och avslutades genom freden i Stralsund 1370, då H. fick Skåne på 15 år. H:s största maktperiod inföll på 1370-t., men sedan försvagades H. alltmer, särskilt sedan de nordiska länderna börjat målmedvetet motarbeta det. In på 1500-t. hade dock hansestäderna ännu inflytande i Nordeuropa. Hanseväldet i Norden fick dödsstöten under Grevefejden*. H. utgjorde under medeltiden en verksam motvikt till feodalväldet och hade härigenom stor betydelse. Hansea't, medlem av Hansan*. Hansen. — 1. Vilhelm H., 1821—1904, dansk musikförläggare, som grundade Nordens största musikförlag i Köpenhamn. — 2. Max. H., f. 1897, dansk operettsångare, som blivit mycket populär även i Sverige. — 3. Hans Christian H., f. 1906, dansk socialdemokratisk politiker, finansminister 1945 och 1947—50, utrikesminister 1953—55 samt stats- och utrikesminister sedan 1955. Hans'lick, E., 1825—1904, österrikisk musikskriftställare, som på sin tid hade stort inflytande. H. motarbetade ivrigt Wagner. Hanson, Lars, f. 1886, skådespelare, 1913—20 anställd vid Intima teatern. Efter verksamhet som filmskådespelare i Hollywood är H. sedan 1928 anställd vid Dramatiska teatern. Hansson. — 1. Ola H., 1860—1925, svensk författare, bördig från Skåne, från 1889 bosatt i utlandet. Besjöng i Dikter det skånska slättlandskapet. Novellsamlingarna Sensitiva a m o-r o s a och P a r i a s är alster av en pessimistiskt färgad, inträngande själsanalys, som i fullare och mognare form möter i romanerna Fru Ester Bruce och Vägentilllivet. Enuppfostrare och Resan hem är utpräglat naturalistiska skildringar. Senare gick han till angrepp mot naturalismen i Kåserier i mystik. Flera av H:s arbeten utgavs först på främmande språk. — 2. Nils H., 1867—1945, professor, lärare vid Hvilans lantmanna- och folkhögskola. Jordbruksminister 1920—21. H. var från 1935 preses i Lantbruksakademien. — 3. Per Albin H., 1885—1946, journalist och politiker. H. var huvudredaktör för Social-Demokraten 1917—21 samt andre redaktör april 1923—september 1924. Han var försvarsminister 1920, 1921—23 och oktober 1924—maj 1926. Efter valen 1932 blev H. statsminister i en socialdemokratisk ministär, som med stöd av bondeförbundet hade att kämpa med arbetslöshetens och jordbrukskrisens svårigheter. H. avgick 1936, då samarbetet med bondeförbundet gick sönder före 498 valen. Efter valen blev H. statsminister i en av bondeförbundare och socialdemokrater sammansatt ministär, vilken fortsatte den reformvänliga linje som betecknats med namnet ”välfärdspolitiken”. — Efter utbrottet av finsk-ryska kriget hösten 1939 ombildades regeringen till en samlingsregering dec. 1939 i vilken även ingick representanter för folkpartiet och högern; denna avlöstes sommaren 1945 av en rent soc.-dem. regering med H. som statsminister. — 4. Sigfrid H., 1884—1939, socialdemokratisk politiker och journalist. Redaktör för LO:s tidskrift Fackföreningsrörelsen, medlem av första kammaren 1919—37, generaldirektör för Socialstyrelsen 1937 —39. Utgav ett flertal skrifter i fackliga frågor, bl.a. Den svenska fackföreningsrörelsen och LO:s 25-årsskrift. Hanswurst [-vorst'], en grovkornigt komisk figur i äldre, tyska folklustspel. HanTel, ett gymnastikredskap, bestående av två järnkulor förenade genom en kort stång. Hantverksförening. Föreningar av yrkesutövare fanns 1955 till ett antal av ca 500 med nära 35 000 medlemmar. H. verkar för hantverkets höjande och för tillvaratagande av medlemmarnas yrkesintressen. Samtliga H. är anslutna till Sveriges hantverks-och småindustriorganisation. Hantverksinstitut, Statens, anstalt i Stockholm för utbildning av hantverksmästare, grundad 1922. Även försöks- och informationsverksamhet. Hantverkslånefond, Statens, inrättades 1936 för att lämna förlagslån åt hantverkare och mindre industriidkare. Numera ställer staten medel till förfogande för s.k. företagarföreningar — sådana fanns 1955 i 13 län — för utlåningsverksamhet varjämte möjligheter till statlig kreditgaranti införts för småföretag, vilket innebär att staten går i borgen för banklån. Hanyang. En med Hankow sammanväxt stad. Hanöbukten, öppen bukt på Skånes ö. kust. HAO, se Handelns arbetsgivarorganisation. Hapag, se Hamburg. Haparanda, stad på ö. sidan av Torneälvs utlopp i Bottniska viken, ö. Norrbotten, invid gränsen mot den finska staden Torneå. H. har 3 194 inv. 1956. Handel med lappmarksvaror, skogsprodukter, fisk. Haqufnius, A., f. 1886, pianist och tonsättare, vilken komponerat pianostycken, kammarmusik m.m. Har, förkortning av hektar (officiell förkortning ha). Haraki'ri, japansk sed att vid någon hederstvist begå självmord genom att efter bestämda regler upprista buken. H. förekommer numera ytterst sällan. Harald, danska konungar, bland vilka märks H. B 1 å t a n d, d. omkring 985, son till Gorm den gamle och fader till Sven Tveskägg. H. erövrade s. Norge. Han grundläde Jomsborg vid Oders mynning och låg i strid med den tyske kejsaren Otto IL Harald, norska konungar. — 1. H. Hårfager, omkring 850—933, Halvdan Svartes son, konung 860, besegrade de norska småkungarna i Havsfjord 872 och var därefter ensam herre över landet. H. införlivade Orkney- och Shetlandsöarna med Norge och delade riket mellan sina söner 930. — 2. H. Hårdråde el. Sigurdsson, 1015—66, son tül Sigurd Syr, blev väringarnas ledare i Konstantino-pel och 1046 medregent i Norge åt Magnus den gode, som han efterträdde f.å. Under ett anfall mot England föll H. vid Stamford Bridge. Harald, f. 1937, norsk prins, son till Olav och Märtha. Harald Hildetand, dansk sagokonung, vilken efter underbara öden stupade i slaget på Bråvalla hed.