507 tisk politiker, socialminister maj—okt. 1945, statsminister 1947—50 och 1953—55. Hedvig Eleonora, 1636—1715, svensk drottning, dotter till Fredrik III av Holstein-Gottorp, 1654 förmäld med Karl X Gustav. Efter konungens död 1660 blev hon ordförande i förmyndarstyrelsen för Karl XI men ingrep föga i politiken. H. var även medlem av förmyndarstyrelsen för Karl XII 1697. Heerberger, Helge, f. 1907, författare, som under pseudonymen Arvid Brenner utgivit psykologiskt genomtänkta skildringar (Kompromiss; Stjärnorna ser oss inte). Hefai'stos, eldens och smideskonstens gud enligt den grekiska gudasagan. H. var särskilt i Aten och på ön Lemnos föremål för dyrkan. H:s maka var kärleksgudinnan Afrodite, och hans smedja troddes förlagd till vulkanerna på Sicilien. Den romerska motsvarigheten till H. är Vulca'nus. Hef'ner-Al'teneck, F. von, 1845—1904, tysk ingenjör, konstruktör bl.a. av Hefnerlampan*. Hef'ner-Al'tenecks differentia'llampa, en båglampa, som erhållit sitt namn av en efter uppfinnaren kallad anordning för automatisk reglering av avståndet mellan kolspetsarna. Regleringen sker på elektromagnetisk väg. HcFnerenhet, se Hefnerlampan. Hefnerlampan, en av den tyske ingenjören Hef-ner-Alteneck konstruerad lampa, i vilken kemiskt rent amylacetat bränns. H. används inom foto-metrin. Dess ljusstyrka, då lågan är uppskruvad till 40 mm höjd, kallas för en Hefnerenhet. He'gar, F., 1841—1927, schweizisk tonsättare, som komponerade uppskattade körverk (T o t e n-v o 1 k). He'gel, F., 1770—1831, tysk filosof, professor i Berlin från 1818. H. utgår från att varje påstående, tes, begränsas av sin motsats, antites, och att bägge dessa begrepp tillsammans ingår en högre enhet, en syntes. Vara har sin motsats i icke vara och bägge ingår i bliva. Med användande av denna och liknande dialektiska metoder uppbygger H. en slags filosofisk utvecklingslära, som i många avseenden är dunkel och svårfattlig, men som dock utövat ett vidsträckt inflytande på samtida och senare tänkare. Hans anhängare delade sig i två läger, en högerriktning, som mera lutade åt konventionella, religiösa åskådningar, och en vänsterriktning, som mera anslöt sig till panteism och naturalism. Hegelia'n, anhängare av Hegels åskådningar. Hegemoni', ledarskap, övervälde. H. var särskilt i antikens Grekland en benämning på den ledarställning bland stadsstaterna, som särskilt Aten och Sparta eftertraktade. Heiberg. — 1. P. A. H., 1758—1841, dansk författare, som gjorde sig känd för sin träffsäkra men obarmhärtiga satir, riktad mot både politiska och sociala missförhållanden. Efter en tryckfrihetsprocess blev H. landsförvisad och vistades sedan i Paris. — 2. J. L. H., 1791—1860, den förres son, dansk författare, intresserade sig tidigt för estetiska frågor och var känd som en synnerligen vederhäftig kritiker. 1849—56 var H. chef för Det konge-lige Teater. H:s vådeviller blev synnerligen populära och H. försvarade i en utomordentlig skrift vådevillens litterära berättigande. Det romantiska dramat E1 v e r h ö j är ett av den danska dramatikens populäraste alster. — G. H., 1857—1929, norsk författare och journalist, som gjorde sig känd för starkt radikala åskådningar. Av H:s många skådespel märks en del politiska och sociala satirer (Paradesengen) samt mera allmänmänskliga problemdramer (Kjærlighedens tragedi e). Heidelberg [haj'del-], berömd universitetsstad i delstaten Baden-Württemberg, Västtyskland. 122 400 inv. 1953. H. är en av Tysklands vackraste Hei städer, belägen på vänstra stranden av Neckar, som här lämnar Odenwalds berg. På en brant höjd ovanför staden reser sig en ståtlig slottsruin. H:s universitet är Tysklands äldsta, grundlagt 1386. Heidelbergkatekesen [haj'-] utkom 1563 och författades av tre teologer i Heidelberg på uppdrag av kurfurst Fredrik II av Pfalz. H. är en av den reformerta kyrkans grundläggande bekännelseskrifter. Heidelbergunderkäken, funnen i närheten av Heidelberg, härstammar från första interglacialperio-den. Den är mycket grovt byggd och saknar haka men har människotänder. Heidenstam, Verner v., 1859—1940, författare, framträdde 1888 med diktsamlingen Vallfart och vandringsår, det främsta monumentet över den romantiskt ideella tendens, som blev härskande i svensk 90-talslitteratur. Många av dikterna är resultat av H:s vidsträckta resor i Orienten, och han valde åter ett österländskt ämne i E n d y-m i o n. Den nya riktningens litterära program annonserade han bl.a. i Renässans. Hans nationella betoning blev med åren allt starkare (Hans A1 i e n u s) och nådde en höjdpunkt med Karolinerna. Sina målningar av svensk historia fortsatte han i de monumentala Svenskarna och deras hövdingar samt Folkungaträ-det. Nya dikter utmärks av en strävan till en enklare och omedelbarare form. H. blev 1912 medlem av Svenska akademien och erhöll 1916 nobelpriset i litteratur. Hans hem på äldre dagar, Övralid n. om Motala, har bevarats som museum. Heiding, G. A., f. 1883, lantbrukare och politiker tillhörande bondeförbundet, medlem av andra kammaren 1934—35, därefter av första kammaren. Kommunikationsminister i Bramstorps ministär sommaren 1936. Heifetz [haj'fäts], Jascha, f. 1901, framstående rysk violinist, elev till Auer, numera verksam i USA. Heilbronn [haj'lbrånn], västtysk stad vid Neckar i delstaten Baden-Württemberg. 64 000 inv. 1946. Handels- och industristad. De inre delarna av H. har synnerligen ålderdomlig prägel. Heil Dir im Siegerkranz [haj'l-------si'ger-], ”hell dig i segerkrans”, tysk nationalsång, skriven till samma melodi som ”God save the King”. Heilungkiang el. Amur, kinesisk provins i Manchuriet, något större än Sverige. Stäpp- och löss jordslandskap, relativt glest befolkat. 5,5 milj, inv. 1952. Hcimdal. — 1. Enligt de norsk-isländska sagorna himmelens väktare, som med gjallarhornet väntar vid Bifrost, bron till Valhall. Vid Ragnarök skall han blåsa i sitt horn. — 2. Studentförening, bildad i Uppsala 1891. H., som är konservativt färgad, har verkat för den svenska folkbildningens höjande genom småskrifter, populärföreläsningar etc. Heimer, se Aslög. Heimskringla, norska konungasagor, författade av Snorre Sturlasson. Heine [haj'ne]. — 1. Heinrich H., 1797—1856, tysk-judisk skald, från 1831 bosatt i Paris, vann berömmelse för sina Reisebilder, i vilka ingår prosaberättelsen Die Harzreise och den världsberömda lyriska diktsamlingen B u ch der Lie der. Dessa dikter följdes av N eu e Gedi c h t e och Romanzero m.fl. Vad som främst frapperar i H:s diktning är den säregna blandningen av svärmisk lyrik och bitande kvick satir. H. påverkade i mycket hela den följande tyska lyriken, trots att han under inflytande av franskt tänkande skarpt kritiserade tyska förhållanden, bl.a. i det allegoriska eposet A11 a Troll. — 2. Th. Th. H., 1867—1948, tysk-judisk tecknare, känd särskilt från Simplicissimus, där han var en av de ledande till 1933. Vistades sedermera som fly k-