Häg Hägg. — 1. Axel Herman H., 1835—1921, svensk konstnär, främst bekant för sina etsningar med motiv från gotiska byggnader (katedralerna i Chartres, Reims, Barcelona). — 2. Jacob H., 1839—1931, den förres broder, sjöofficer, marinmålare, konteramiral 1899. H. var skapare av flottans hemliga farleds-system och blev 1909 föreståndare för statens sjökrigshistoriska samlingar. — 3. Jacob Adolf H., 1850—1928, kompositör, pianist. Bland H:s arbeten märks Nordisk symfoni. — 4. Gustav H., 1867—1925, tonsättare, orgelspelare. 1908 lärare vid Musikaliska akademin. — 5. Gunder H., f. 1918, idrottsman, som har satt flera världsrekord i löpning på medeldistanser. Hägglöf, Gunnar, f. 1904, diplomat. Konsultativt statsråd okt.—dec. 1939. Utrikesråd och chef för utrikesdepartementets handelsavdelning 1939—44, 1944—45 envoyé hos nederländska och belgiska exilregeringarna i London, 1946—47 minister i Moskva, Sveriges ombud i FN 1947, ambassadör i London sedan 1948. Har spelat en betydande roll vid handelsöverenskommelser under och efter 2:a världskriget. Hägrar (Ardei'dae), en familj vadare med lång näbb och långa ben. Huvudet är ofta försett med nacktofs. H. lever vid vattendrag av grodor, fiskar o.d. Grå H. (A'rdea cine'rea) är tecknad i blå-grått med svart nacktofs, vit hals och svarta vingar. Den häckar i kolonier i s. Sverige. Se bild sid. 423. K o h ä g e r (BubuFcus i'bis) är tecknad i vitt och rostrött. Den finns i Afrika och lever av insekter, som den fångar från ryggen av större däggdjur (elefanter, bufflar etc.). Hägringar (luftspeglingar). Då luftlagren närmast jordytan på grund av stark uppvärmning (i ökentrakter) el. stark avkylning (t.ex. vid beröring med kalla vattenytor) får en täthet, som avsevärt skiljer sig från överliggande luftlagers, uppkommer till följd av ljusstrålarnas brytning och återkastning vid gränsytan de fenomen, som benämns hägringar, luftspeglingar, fata morgana. I förra fallet syns högre belägna föremål vid horisonten i en riktning nedåt, himlavalvet kan te sig som en sjöyta i öknen; i senare fallet syns föremålen upplyftade och även upp- och nedvända (ex. fartyg, öar i havet). Genom små förändringar i gränsytan mellan de båda luftskikten företer bilderna växlingar (ett skogsbryn kan te sig såsom marscherande trupper osv), vilka för den fantasirike iakttagaren formar sig till fältslag, stormningar av befästa städer osv. Häktning äger rum, om sannolika skäl föreligger, att brott begåtts av viss person, samt det kan befaras, att den misstänkte skall fly från rannsakningen el. vidta åtgärder, som försvårar målets utredning. Häktning beslutas av domstolen på begäran av åklagaren. Denne får ej begära H. senare än dagen efter — undantagsvis femte dagen efter — det att den misstänkte anhölls. Häleri, emottagande och gömmande av tjuvgods. Hälgångare sätter i motsats till tågångare hela foten i marken, t.ex. björnar, människor. Hälla, rem under fotvalvet, som håller byxbenen sträckta. H. används särskilt på uniformsbyxor. H. är också benämning på bindslen mellan ett framben och ett bakben på betande kreatur. Hälleflinta, förr allmänt bruklig benämning för vissa mer el. mindre metamorfoserade porfyrer och deras tuffer; allmänt förekommande bergarter i mellersta Sveriges bergslag, i Småland och övre Norrland. H. har växlande färg och är flintartat hård och tät. Hälleflundra, se Helgeflundra. Hällefors, köping, brukssamhälle i Örebro län. Järn- och sågverksanläggningar. 6 115 inv. 1955. Hällevik, fiskeläge på Listerlandet i v. Blekinge. 542 Hälleviksstrand, municipalsamhälle i Göteb. o. Bohus län. 254 inv. 1955. Hällkista. Hällkista, grav från den senare stenåldern, yngre än dös och gånggrift. H. uppbyggs av tunna, på kant resta hällar, vilka omsluter ett rektangulärt rum. Ibland är H. genom en tvärvägg delad i två kamrar. H. kan vara nedsänkt i jorden men är ibland täckt av en uppkastad hög. H. förekommer ej nordligare än i Närke. Hällnäs, municipalsamhälle i Västerbottens län. 625 inv. 1955. Hällristning, Bohuslän. Hällristning, på glatta stenhällar förekommande bilder och tecken, vilka inristats under förhistorisk tid, huvudsakligen bronsåldern. Till de mest bekanta H. hör de skandinaviska, vilka delas i två grupper: den nordskandinaviska H. (i Jämtland och n. Norge) samt den sydskandinaviska H. (i s. och mell. Sverige). Den nordliga gruppen kännetecknas av naturalistiska djurbilder, medan den senare gruppen utmärks av ett mera schematiskt framställningssätt. Man antar, att H. haft ett visst samband med folkets religiösa föreställningar. Hälsing, fornnordiskt ord för sund el. vik, ingående i ett flertal geografiska namn. Hälsingborg, stad vid den smalaste delen av Öresund, ö. Skåne. 74 395 inv. 1956. Sveriges 5:e stad. Livlig industri (stor gummivarufabrik, stor järnindustri, tillverkning av lokomotiv, järnvägsvagnar m.m., skeppsvarv, råsockerbruk, Hälsingborgs kopparverk, textilfabriker etc.). Spannmålshandel. Rymlig hamn. Livlig sjöfart. Stor handelsflotta. Utgångspunkt för Västkustbanan (Hälsingborg—Göteborg). Ångfärja till Helsingör. Gammalt befäst slott, av