597 Jowitt [djå'it], William, viscount J. of Stevenage, f. 1885, engelsk socialdemokratisk politiker, minister utan portfölj 1942—44, för socialförsäkring 1944—45, lordkansler 1945—51, ledare av oppositionen i överhuset sedan 1951. Joyce [djåjs], J., 1882—1941, irländsk författare, som utgav bl.a. U1 y s s e s, en roman, som väckte uppseende på grund av sin extremt realistiska och expressionistiska stil. Joynson-Hicks [djåjnsn-J, William, 1866—1932, engelsk politiker tillhörande de konservativa. Hälso-vårdsminister 1922—24, inrikesminister 1924—29, adlad under namn av Lord Brentford. Juan [sjoan'], sp., Johan. Jfr Don Juan. Juan [sjoan'], f. 1913, spansk prins, son till Al-fons XIII. J. är den som nu står närmast till spanska kronan. Juan d’Austria [sjoan' da'ostria], Johan av Österrike 1547—78, oäkta son till kejsar Karl V. J. besegrade turkarna 1571 i sjöslaget vid Lepanto. 1576 blev J. ståthållare över Nederländerna, där han kuvade ett uppror. Juan Fernandezöarna [sjoan'färnan'däth-], vulkanisk ögrupp i Stilla oceanen tillhörande Chile. 185 km3. Radiostation. Namnet efter den spanske upptäckaren på 1500-talet. Bekant särskilt genom en skotsk sjömans, Alexander Selkirks, femåriga vistelse på en av öarna, vilken torde ha givit uppslag till Defoes roman Robinson Crusoe. Juan Les Pins [sjyarflepärf], badort på franska Rivieran i dep. Alpes-Maritimes. Juan-schLkai, eng. Yuan Shi-kai, 1859—1916, kinesisk politiker. 1900 guvernör i Shantung under boxarupproret, som han kuvade. Sedermera Kinas förste president (1912) med diktators makt. Juärez [sjoa'res], B., 1806—72, mexikansk president, efterträdde Comonfort 1858. I de s.k. reformlagarna av 1859 hade J. indragit kyrkogodsen och proklamerat religionsfrihet. Emellertid besattes Mexiko (jfr Mexikos historia) av fransmännen, och Maximilian av Österrike utropades till kejsare (1864). J. besegrade dock Maximilian 1867 och omvaldes själv till president 1867 och 1871. Jubbulpore, se Jabalpur. Jubeldoktor, doktor som promoveras på nytt efter 50 år. Jubelår. — 1. Hos judarna förekommande högtidsår med 50 års mellanrum. Under J. skulle jorden ej brukas, infödda slavar friges etc. — 2. Sedan 1300 firas inom katolska kyrkan, till en början vart 100:e år, numera vart 25:e år, J., som vanligen kallas det heliga året. J. är ägnat minnet av Petrus och Paulus. Avlat utdelas under J. mycket frikostigt. Jubileumsfondssanatorier, se Lungsotssanatorier. Jucar [sjoka'r], spansk flod, utmynnar nära Valencia, 50 mil lång. Juda, en av Israels tolv stammar. Jfr Israel och Judar. Judar. Historia. Angående J:s tidigare historia se Israel. År 538 f.Kr. samt 100 år senare återvände en del J. från den Babyloniska fångenskapen och grundade i Palestina en av översteprästen styrd lydstat, hörande till Persien. J. lydde sedermera under Alexander den store och kom därefter att höra under Seleukiderna. Under Rom kom J. år 63 f.Kr. Ett uppror år 65 e.Kr. slutade med Jerusalems intagande och templets förstöring. En senare resning 132—135 misslyckades även, och J. blev nu utestängda från Jerusalem. En livlig utvandring hade redan förut försiggått från Palestina och denna tog nu ökad fart. De J., som levde i förskingring (diaspora) i främmande länder, blev snart vida talrikare än de, som kvarlevde i hemlandet. J. spriddes ut över Nordafrika, Europa och senare även till Amerika. Efter kristendomens seger försämrades J:s Jud ställning alltmer på grund av det särskilt mot dem riktade religionshatet. Ända fram till 1900-t. betraktades de i vissa länder som Kristi fiender och underkastades stränga undantagslagar. De förbjöds besitta jordegendom, fick bo endast på vissa platser, bära särskild, lätt igenkännlig klädedräkt etc. Deras starka raskänsla samt vissa av deras religiösa föreskrifter (jfr Judendom) bidrog till deras avskildhet. I Polen hade J. under början av nyare tiden jämförelsevis god ställning, varför de i stor utsträckning flydde dit undan förföljelser. Särskilt i samband med sociala olyckor såsom krig, pest (digerdöden), hungersnöd har folkfantasin haft benägenhet att kasta skulden på judarna. — J. uppskattades 1939 till ett antal av 15,7 milj., räknat efter reli-gionsbekännelse. Enligt en approximativ beräkning uppgick J. 1948 till 12 milj. Före 2:a världskriget fanns i USA omkr. 4,5 milj. J. Det största antalet i Europa fanns i Ryssland (3 milj.) och i Polen (3,2 milj.). I Sverige finns omkr. 6 600 J. 1936 fanns i Tyskland 420 000 J. Av dessa finns på grund av de nationalsocialistiska förföljelserna numera endast ett mindre antal kvar. I vårt land har J. haft jämförelsevis god ställning. Fulla medborgerliga rättigheter erhöll de 1870. Till Nordamerika har särskilt på senare tid försiggått en livlig invandring av J. Medan den äldre antisemitismen till mycket väsentlig del bottnade i religiösa föreställningar, har numera föreställningar angående en rasmässig motsättning mellan judar och andra gjorts gällande för att motivera förföljelser. J. skall undertryckas ej därför att de var Kristi fiender utan därför att de anses ovärdiga att vara medborgare. Man gör gällande att de intar en fientlig ställning mot den stat i vilken de lever, att de visserligen är en begåvad ras, men att deras begåvning på något sätt är av mindre fin karaktär. Speciellt gör man gällande, att de har en alltför stor ekonomisk effektivitet och skaffar sig ett oproportionerligt stort inflytande. Efter fransk-tyska kriget flammade antisemitismen upp i Frankrike. Rörelsen utmynnade i Dreyfus-processen och slocknade sedan. Efter Tysklands nederlag 1918 uppstod en liknande antisemitisk rörelse i detta land. På nationalsocialismens program blev antisemitismen en av huvudpunkterna. Man gjorde J. ansvariga för nederlaget och freden och för de följande svårigheterna under Weimar-republi-ken. Sedan nationalsocialisterna erhållit makten genomfördes ytterligt brutala undertryckningsåt-gärder. Fram till 1945 mördades omkr. 6 milj. J. i Tyskland och i av nazisterna ockuperade länder, det stora flertalet i särskilt uppförda gaskammare. Åtgärderna väckte i kulturländer en opposition, som i viss mån motverkade antisemitismens utbredning. Exemplet från Tyskland uppmuntrade emellertid också till aggressiva antisemitiska rörelser i andra länder. — Rasbeskaffenhet. Man gör gällande att de ursprungliga J. var en blandras mellan främre asiatisk och orientalisk ras med inslag av medelhavsras och i någon mån nordisk ras. Senare har J. i viss mån uppblandats med de folk hos vilka de levat. Man skiljer mellan en västlig grupp, som kommit över Spanien till Västeuropa (Sefardim), och en östlig grupp, som kommit över Mindre Asien och Balkan (Aschkenasim). Inom bägge grupperna är förhållandevis många individer mörkhåriga och brunögda samt har böjd näsa och jämförelsevis liten kroppslängd. Den östliga gruppen är i genomsnitt något mera kortskallig än den västliga. Med hänsyn till utseende och beskaffenhet i övrigt föreligger hos J. liksom hos andra folkraser en mycket stor variation. Särskilt i sydliga länder är det i enskilda fall ofta svårt att enbart på utseendet avgöra, om en person är J. eller ej. Speciellt när det gäller J. har oriktiga föreställningar om klara och skarpa gränser mellan raser, när det gäller det yttre utseendet,