6o3 Västra tredjedelen av landskapet upptas till största delen av fjäll, tillhörande de s.k. Seve- och Köli-grupperna av den skandinaviska bergskedjan, vilkas geologiska byggnad karakteriseras av stora överskjutningar, som bragt dessa bergarter i abnormt läge över silurformationen i öster. Längst framskjuten åt ö. är fjällplatån n. om Offerdal (”Offerdalsskållan”) med Ansättfjället (1 100 m); v. om Storsjön höjer sig Oviksfjällens kvartsitmassor till 1 100—1 350 m. Av s. Jämtlands fjäll når Sy-larne 1 762 m, Herrängsstötarna 1 625 m och en del av fjällen s. om Änn över 1 500 m; Åreskutan, Snasahögarna, Anahögen m.fl. har en höjd av 1 400 —1 500 m. Norrut är fjällen lägre och överstiger icke i något fall 1 300 m. Björkskogsgränsen faller mestadels mellan 800—900 m ö.h. och barrskogsgränsen 50—100 m lägre. Dalgångarna visar vanligen tydliga märken efter isdämda sjöar i form av isälvsdeltan och strandlinjer på olika höjd över dalbottnarna samt klipprännor och döda fall, där sjöarna avrunnit (ex. Grönklumpdeltat vid Anahögen, Drommens och Äreskutans terrasser, issjöavloppen vid Storlien och Anjan och norska gränsen). Bebyggelsen är företrädesvis bunden vid insjöarnas sediment, gårdar och fäbodar ligger ofta radformigt längs de forna strandlinjerna. Fjällområdets största sjöar är Ånn, Kallsjön, Torrön, Hotagen, som har avlopp genom Indalsälvens källfloder, samt i nordligaste J. Kvarnbergsvattnet, Jormsjön och Blåsjön, som avrinner till Ströms vattudal. J. bildar huvuddelen av Jämtlands län. Jämtlands län omfattar landskapen Jämtland och Härjedalen samt nv. hörnet av Hälsingland (Ytter-Hogdals socken). 51 712 km2, därav 4 044 km2 vatten. 144 880 inv. 1955. 60 % av ytan utgörs av skogsmark, varav dock en mycket stor del är av ringa produktivitet; återstoden består till största delen av fjäll och myrar. Endast 1,2 % av marken upptas av åker och omkring 1 % av naturlig äng. Boskapsskötsel och åkerbruk är jämte skogsbruk befolkningens huvudnäringar. Sågverks- och cellulosaindustri drivs här och var invid järnvägen. J:s enda stad är Östersund. Jfr Jämtland (landskapet). Jämtlands Sikås, stationssamhälle i mell. Jämtland. Jämvikt. En kropps J. sägs vara indifferent, om den, därest den rubbas ur sitt läge, hur detta än sker, ånyo befinner sig i J. (ex. ett klot på ett bord). Stabil sägs J. vara, om kroppen, då den rubbas ur sitt jämviktsläge, strävar att återta detta (ex. en skiva upphängd i ett snöre, fäst i ena kanten; upp-hängningspunkten över tyngdpunkten). Labil sägs slutligen J. vara, om kroppen bringas ur jämviktsläget genom en hur liten påverkan som helst (ex. ett på spetsen balanserande avlångt föremål). Det karakteristiska är, att tyngdpunkten alltid vill ställa sig så lågt som möjligt. J. används inom fysiken och kemin även i många andra betydelser. En kropp, som från omgivningen mottar lika mycket värme, som den avger till denna, sägs t.ex. ur värmesynpunkt befinna sig i jämvikt. Jändel, R., 1895—1939, författare. Kända diktsamlingar bl.a. Under vårstjärnor, Sånger och hymner, Det stilla året, Malört m.fl. samt de självbiografiska romanerna Barndomstid och Den trånga porten. Järn. Kem. tecken Fe. Atomvikt 55,84, Atomvärde II, III, IV, VI. Atomnummer 26. J. är den för människan viktigaste metallen. Gediget förekommer J. i naturen endast ytterst sällsynt (i vissa meteorstenar). I så mycket större utsträckning förekommer det däremot i förening med andra ämnen, framför allt syre och svavel. Kemiskt rent järn erhålls genom att glödga järnoxid i vätgas. Det rena järnet är till färgen silvervitt och glänsande, dess specifika vikt är 7,88, dess Jär smältpunkt 1 530°. Det järn, som används för tekniska ändamål, innehåller alltid kol, ofta även andra ämnen såsom kisel, mangan, svavel, fosfor m.fl. Järnets egenskaper (smidbarhet, hårdhet, hållfasthet, smältpunkt m.m.) påverkas i stor utsträckning av dessa ämnen. Efter kolhalten skiljer man på tackjärn 2,5—5 % kol, stål 0,5—2,5 (i allmänhet högst 1,5) % samt smidesjärn under 0,5 % kol. En inblandning av mangan i järnet är i allmänhet till fördel. Svavel gör smidesjärn ”rödbräckt”, dvs skört vid hög temperatur, medan fosfor gör stål ”kall-bräckt”, dvs sprött i kyla. Fosforförekomst i gjutjärn är däremot en fördel. Vid framställning av tekniskt järn är det första ledet en reduktionspræ cess, masugnsprocessen, varvid tackjärn utvinns. Tackjärn används antingen som gjutjärn el. ock som utgångsmaterial vid framställning av smidesjärn och stål. Sistnämnda process, som är en oxida-tionsprocess, kallas färskning. Bland de olika tillvägagångssätten vid färskning må nämnas härd-färskning, puddling (båda väll järnsmetoder) samt bessemer-, martin- (den numera ojämförligt viktigaste) och thomasprocesserna (de tre sistnämnda göt järnsmetoder). Ifråga om järnframställning se vidare Masugnsprocessen, de olika färskningsmeto-derna, Stål och Tackjärn. Världsproduktionen av tackjärn uppgick år 1939 till 102 milj, ton (137,7 milj, ton år 1953, oberäkn. Sovjet och Kina) varav 32,4 i USA (år 1953 var det 68,8 milj, ton), 15,6 i Ryssland och 20,2 i Tyskland samt 8,6 i England (11,4 milj, ton 1953) och 0,7 i Sverige (1,1 milj, ton år 1953). De viktigaste järnföreningarna är de tvåvärdiga, kallade ferroföreningar, och de trevärdiga, kallade ferriföreningar. En fyrvärdig mera betydelsefull järnförening finns dock, nämligen den i naturen rätt allmänt förekommande svavelkisen, kem. formel FeS2, som används för framställning av svavel, svavelsyra, rödfärg m.m. Ferrohydratet, kem. formel Fe(OH)2, erhålls som en svagt grön fällning vid tillsats av alkalier till en lösning av ett ferro-salt. Det oxideras i luften till ferrihydrat och blir därvid brunt. Ferrosalterna är i vattenfritt tillstånd vita el. gula, som kristalliserade däremot svagt gröna. De viktigaste ferrosalterna är ferrosulfatet, kem. formel FeSO4+7H2O, som i allmänhet kallas järn-vitriol el. grön vitriol, samt ferrokarbonatet, kem. formel FeCO3, som ingår i den utomlands flerstädes betydelsefulla malmen järnspat. Järnoxiden, kem. formel Fe2O3, bildar mineralet järnglans, ett viktigt malmmineral, som även kallas blodstens-malm. Oxiden används som slip- och polermedel samt såsom rödfärg. Ferrihydratet, kem. formel Fe(OH)3, förekommer i sjö- och myrmalmer. Då järn rostar, bildas vidare ferrihydrat. Slutligen erhålls det som en brun fällning, då alkalier sätts till lösningar av ferrisalt. Järnoxidoxidulen, kem. formel FeOFe2O3, är det rikaste järnmalmsmineralet, magnetit. En särskild grupp bland järnföreningarna bildar järnets cyanföreningar: ferrocyankalium, kem. formel K4(CN)0Fe, som kallas gult blodlutsalt, samt ferricyankalium, kem. formel K3(CN)6Fe, som kallas rött blodlutsalt, samt de järnsalter, som erhålls då kalium utbyts mot 3- resp. 2-värdigt järn. Se härom Blodlutsalt och Berlinerblått. Järna, municipalsamhälle i Järn a kommun s. om Södertälje, ö. Södermanland. 1 408 inv. 1956. Jämbakterier, i sötvatten levande trådformiga bakterier, vilka omsätter ferrokarbonat till ferrihydrat. På så sätt utlöst järn avsätts efter bakteriernas död. J. spelar därför roll för uppkomsten av sjö- och myrmalm. Järnbrukscentralen, en år 1939 bildad organisation av de svenska järnproducenterna.