613 1517 överfördes denna värdighet till den turkiske sultanen. — Kalifatet i C 6 r d o b a. Omajja-den Abd-el-Rahman flydde till Spanien och erkändes som emir av Cördoba 755. 929 antogs kaliftiteln av Abd-el-Rahman III, en efterträdare till föregående. K. i Cördoba störtades 1031. Kalifor'nien, se Californien. Kaliforniska strömmen, kall havsström vid Cali-forniens kust. Ka'lifältspat, se Fältspater. Kal'ikut, se Calicut. Kalikå', enklare enfärgat bomullstyg (till foder etc.). KaTilut, vattenlösning av kaliumhydrat [KOH]. K. verkar starkt frätande på de flesta organiska substanser. K:s viktigaste användning är för framställning av såpa. Kalimantan, indonesiska delen av Borneo. Kalfnin, stad nv. om Moskva vid övre Volga och järnvägen Moskva—Leningrad. Ca 216 000 inv. 1939. Betydande industri. K. hette före 1932 Tver. Kali'nin, M. L, 1875—1946, sovjetrysk politiker, 1919 ordförande i allryska centrala exekutivkommittén och 1923 ordförande i hela Sovjetunionens centrala exekutivkommitté och därmed till namnet statschef. Kaliningrad, se Königsberg. Ka'Iisalpeter, kaliumnitrat, kem. formel KNO3, framställs ur chilesalpeter genom dess kokning tillsammans med klorkalium, löst i vatten. På grund av kristallformen kallas K. ofta prismatisk salpeter. Vid hög temperatur är K. ett kraftigt oxidations-medel. Det används bl.a. till fyrverkeripjäser och till svartkrut. Ka'Iisalter, se Stassfurt. Kalisz [ka'lisj], polsk industristad. 50 000 inv. 1949. En av Polens äldsta städer. Kalium, en av alkalimetallerna, allmänt förekommande i naturen i form av olika slags salter. Kem. tecken K. Atomvikt 39,096. Atomvärde 1. Spec. vikt 0,86, smältpunkt 63,5°. Atomnummer 19. K. är en silvervit metall, som i luften ögonblickligen överdras med en grå oxidhinna och som sönderdelar vatten under så häftig värmeutveckling, att den uppkomna vätgasen antänds; K. måste därför förvaras i fotogen. — Av K.-föreningarna märks: K.-hydrat [KOH] el. kaustikt kali, vars vattenlösning kallas kalilut; K.-klorid [KC1] el. klorkalium, som finns i mineralet karnallit och används som gödselmedel; K.-bromid [KBr] el. bromkalium, som används som nervstillande medel; K.-cyanid [KCN] el. cyankalium; K.-nitrat [KNO3] el. salpeter; K.-klorat [KC1O3] el. klorsyrat kali, som bl.a. används i tändsticksfabrikationen och till fyrverkeripjäser; K.-sulfat [K2SO4], som finns i kainit och bl.a. används för framställning av pottaska; K.-karbonat [K2CO3] el. pottaska. — K. ingår i form av olika K.-silikat i några av de vanligaste bergartsbildande mineralen t.ex. K.-fältspat och glimmer. Vid bergarternas förvittring övergår K.-salterna i de lösa jordlagren, där de utgör ett för växterna nödvändigt näringsmedel (jfr Stassfurt). Kaliumbikroma't, se Krom. Kaliumpermangana't, se Mangan. KaTivattenglas, se Vattenglas. Kalix, municipalsamhälle i Nederkalix kommun, ö. Norrbotten. 3 212 inv. 1955. Länslasarett. Sam-realskola. Kalixtfner, se Hus. Kalix älv upprinner i Lappland i närheten av Kebnekajse, rinner i sö. riktning, mottar genom Tärendö älv vatten från Torne älv och utfaller i Bottniska viken. Längd 43 mil. Kalk. — 1. Genom glödgning (”bränning”) av kalciumkarbonat [CaCO3], vilket i naturen förekommer som kalksten, krita och marmor, erhålls Kal kalciumoxid el. osläckt kalk [CaO]. Osläckt kalk upptar med begärlighet fuktighet ur luften och upphettas starkt, om den begjuts med vatten. Härvid bildas kalciumhydrat eller släckt K. [Ca(OH)2]. Osläckt K. sägs vara fet, om den är någorlunda fri från främmande beståndsdelar, medan den sägs vara mager, om den innehåller mycket lera el. magnesia. Den används som ett billigt desinfektionsmedel. Släckt K. används som jordförbättringsmedel samt för framställning av murbruk. — 2. Se Blomma. Kalkalger, vissa i havet levande grönalger el. rödalger, som har riklig kalkinlagring i cellväggarna. Fossila K. ingår ej sällan i jordskorpans avlagringar, t.ex. i Schweiziska kalkalperna. Kalkas, Kalchas, en siare, som medföljde grekerna i trojanska kriget. Kalkbruk, se Murbruk. Kalke'don, se Kalcedon. Kalkering, kopiering av en ritning, vars linjer genom ett tunt, genomskinligt papper (kalkerpapper) följs med en penna. Kalkfältspat, se Fältspat. KalkFdike, Khalkidike, tretungad halvö v. om Salonikibukten, Grekland. Kalkkväve, karbidkväve. Kalkliniment är sammansatt av olja och kalkvatten och används bl.a. vid brännskador. Kalkljus får man genom upphettning av en av kalk bestående glödkropp i knallgasbläster. Kalkmålning, se Freskomåleri. Kalko'ner, till hönsfåglarnas ordning och fasanfamiljen hörande fåglar. De har bred stjärt samt huvud och hals nakna med köttiga bihang. Fem arter finns i Nord- och Centralamerika. Stamformen för de tama raserna är den mexikanska K. (Melea'gris gallopa'vo), som vild förekommer i Mexiko och Arizona. Kalkorganismer. Vissa lägre djur- och växt-grupper avsöndrar kalk (kalciumkarbonat) för bildning av skal, skelett osv. De förmedlar i stor utsträckning bildning av kalkstenar. Sådana K. är koraller, foraminiferer, sjöliljor, snäckor, musslor m.fl. och inom växtriket vissa alger, kalkalger. Kalksalpeter, kalciumnitrat, kem. formel Ca (NO3)2. K. framställs bl.a. enligt en av norrmännen Birkeland och Eyde utarbetad metod och kallas då luftsalpeter el. Norgesalpeter. Kväve och syre förenar sig direkt med varandra till kväveoxid i den av en elektrisk ljusbåge alstrade höga temperaturen (3 000°—4 000°). Den avkylda kväveoxiden oxideras till kvävedioxid, varur salpetersyra framställs. Med kalksten ger salpetersyran slutligen K., som numera är ett mycket viktigt gödselmedel. Kalksinter, se Kalktuff. Kalkspat, miner., kalciumkarbonat [Ca CO3], kristalliserar i hexagonala kristallsystemet i en mångfald former. Hårdhet = 3 i hårdhetsskalan; splittras sönder i stycken, begränsade av plana, rombiska ytor (klyvningsytor, genomgångsytor), löses i syror under skumning (bortgående kolsyra). K. är färglös, vattenklar el. vit (stundom färgad av främmande ämnen, gulaktig, svart osv). Mineralet är dubbelbrytande (jfr Dubbelspat*). K. är ett av de vanligaste mineralen, huvudbeståndsdel i kalkstenar, marmor m.m. och ingår såsom blandning i vissa leror och andra jordarter, som då kallas märgel. Kalksten, geol., bergart, bestående huvudsakligen av kolsyrad kalk. Kalkstenar finns i de flesta geologiska formationer och är mestadels havssediment. De är ofta rika på fossil el. består till väsentlig del av skal- och skelettdelar av kalkorganismer. Kalktuff, kalkavsättning ur källvatten, som innehåller kolsyrad kalk (kalkspat el. arragonit). Tuffen är porös, vit el. gulvit och innehåller ofta fossil av växtdelar och mindre vattendjur. Travertin och kalksinter är också kalktuffer.