625 Karesse'ra, smeka. Kare't, stor, heltäckt vagn med fyra hjul. Karettsköldpadda, se Havssköldpaddor. Kari'ber, en numera så gott som utrotad indianstam, som levde på små Antillerna. Karfbiska havet, inhav från Atlanten, begränsat i v. av Centralamerika, i n. av Stora Antillerna, i ö. av Små Antillerna, i s. av Sydamerika. Karibu', nordamerikansk vildren, till färgen mörkare än fjällrenen hos oss. Ka'rien, sv. hörnet av Mindre Asien, ett öde stäpp- och berglandskap, vars kuststräcka under forngrekisk tid hade blomstrande stadsrepubliker (Halikarnassos, Knidos m.fl.). Under Mausollos och hans efterträdare upplevde K. en kort storhetstid. Ar 332 f.K. erövrades K. av Alexander den store. Viktiga utgrävningar har företagits i K. av bl.a. svenskar (jfr Labranda). Ka'ries, tandröta. Karika'l, område på Främre Indiens ö. kust, förr tillhörigt Frankrike, sedan aug. 1954 ingående i Indiska unionen. 135 km2. 72 200 inv. 1952. Huvudstad K., 24 600 inv. 1952. Karikaty'r, förlöjligande bildframställning, som avser att fånga det karakteristiska hos den el. det framställda; även förlöjligande eller starkt överdriven beskrivning i allmänhet. Karin Månsdotter, se Katarina, svenska drottningar 3. Ka'riska havet, Karahavet, den del av det sibiriska Ishavet, som ligger mellan Novaja Zemlja och Samojediska halvön. Endast s. delen blir under sommaren isfri. Karfter, se Chariter. Karka's, överspunnen metalltråd, som används för att ge styvnad åt skärmar, hattar o.d. Karl den djärve, 1433—77, hertig av Bur-gund, själen i den mot Ludvig XI av Frankrike riktade ”ligan för det allmänna bästa”. K. tillfångatog Ludvig 1468, men 2 år senare började K. åter kampen. 1475 ingicks dock ett stillestånd på 9 år. S.å. erövrade K. hertigdömet Lothringen och ryckte f.å. in i Schweiz, där han stupade i strid mot schweizarna och hertigen av Lothringen, som återtagit sitt land. Karl, konungar av England och Skottland. — 1. K. I, 1600—49, Jakob I:s efterträdare 1625. K. kom från början i spänt förhållande till parlamentet, som förebrådde honom hans eftergifter mot katolikerna samt hans olagliga skatteindrivningar och enväldiga styrelsesätt. K. stod under inflytande av sin gemål, Henrietta Maria, syster till franske konungen Ludvig XIII, samt de impopulära gunstlingarna Strafford och Laud. Konflikten utlöste sig i inbördeskrig, som slutade med K:s nederlag och tillfångatagande. Efter en kort rättegång dömdes K. till döden och avrättades. — 2. K. II. 1630—85, den förres son, konung i Skottland 1650. Han inföll i England men besegrades av Cromwell och måste fly. Genom restaurationen 1660 blev han dock konung av England och Skottland. K. gjorde sig snart illa omtyckt på grund av sitt lättsinne, sin förkärlek för katolicismen och sin oförsiktiga och av Frankrike beroende utrikespolitik. Jfr Englands historia. Karl, franska konungar. — Om K. den store, K. den skallige och K. den tjocke se Karl, romerska kejsare. — 1. K. den enfaldige, 879—929, konung 898. K. hade att utkämpa flera svåra strider mot både vikingar och stormän och blev slutligen avsatt 922. — 2. K. V den vise, 1337—80, förde en kraftfull styrelse under sin faders (Johan den gode) fångenskap 1356—60 och blev konung 1364. K. var en av det medeltida Frankrikes dugligaste regenter. — 3. K. VII den segersälle 1403—61, den förres sonson. Vid faderns (K. VI den vansinnige) död Kar 1422 måste K. kämpa om sin krona mot det mot honom fientliga burgundiska partiet. Samtidigt fortsatte han kriget mot engelsmännen (se Hundraårskriget). Efter Jeanne d’Arcs ingripande fördrevs engelsmännen, och K. blev krönt till konung 1429. —• 4. K. IX, 1550—74, efterträdde 1560 brodern Frans II. Under hans omyndighet fördes styrelsen av modern Katarina av Medici, som även senare hade ett stort och föga gynnsamt inflytande över konungen under hugenottkrigen. Av modern förmåddes K. att samtycka till Bartolomeinattens blodsdåd. — 5. K. X, 1757—1836, broder till Ludvig XVI, bar titeln greve av Artois före sitt trontillträde. Under revolutionen flydde K. till utlandet, där han blev emigranternas anförare. Sedan brodern Ludvig XVIII blivit konung vistades K. som tronföljare i Paris, där han gjorde sig känd för sina ytterst konservativa idéer. Konung 1824 förde han en oförsiktig reaktionär styrelse och tvangs att abdikera vid julirevolutionen 1830. Karl, konungar av Neapel och Sicilien, varibland märks K. I. av Anjou, 1226—85, som genom giftermål fick Provence och av brodern Ludvig den helige av Frankrike erhöll Anjou och Maine. 1266 besegrade han hohenstaufern Manfred av Neapel, vars land han underlade sig. 1282 utbröt uppror på Sicilien (”den sicilianska aftonsången”), varvid fransmännen bortjagades. Karl I, konung av Portugal, 1863^—1908, efterträdde sin fader Ludvig I 1889. K. understödde sin premiärminister Joäo Franco, då denne genom en sträng diktatur sökte bringa ordning i finanser och förvaltning. 1907 bemyndigade han Franco att regera utan parlament. Härigenom framkallades en sammansvärjning, och K. jämte kronprinsen Ludvig Filip mördades i Lissabon 1908. Karl, romerska kejsare. — 1. K. I den store, lat. Carolus magnus, 742—814, frankisk konung vid faderns, Pippin den lille, död 768, då dennes välde delades mellan K. och hans broder Karl(o)man. Efter dennes död 771 blev K. ensam konung. K. erövrade longobardernas land i Italien, förde segerrika krig i Spanien och Tyskland, där han besegrade saxare och bajrare samt drev undan avarer, vender och tjecker. På juldagen år 800 kröntes han av påven i Rom till romersk kejsare. K., som var germanernas och hela medeltidens väldigaste krigargestalt, ägnade sig även med kraft åt den inre styrelsen, i det han bl.a. ordnade förvaltning och rättskipning samt gynnade det kulturella livet. I Aachen, där han höll sitt hov, omgav han sig med en krets av lärde och lät där bygga en ståtlig domkyrka. Kring K:s personlighet är en hel medeltida sagokrets knuten (se Karolingiska sagokretsen). — 2. K. II den skallige, 823—877, Ludvig den frommes yngste son. Efter faderns död 840 ingick K. och hans broder Ludvig den tyske ett förbund mot den äldste brodern kej-sar Lothar. Genom fördraget i Verdun 843 delades riket mellan bröderna. K. fick Väst-Franken. Efter Lothars död erhöll K. genom fördraget i Mersen 870 en del av Lothringen. 875 kröntes K. i Rom av påven till kejsare. — 3. K. III den tjocke, 839— 888, son till Ludvig den tyske, ärvde hela det tyska riket genom faderns och sina båda äldre bröders död (876, 880, 882). 879 fick K. Italien och blev romersk kejsare 881. 884 valdes han till Frankrikes konung och härskade sålunda över hela Karl den stores välde utom nedre Burgund. Redan 887—888 avsattes han emellertid från både Tysklands, Italiens och Frankrikes troner. — Om K. V och K. VI se Karl, tyskromerska kejsare. Karl el. Carol, konungar av Rumänien. — 1. K. I, 1839—1914, tillhörde ätten Hohenzollern och valdes 1866 till furste av Rumänien, som blev konungarike 1881. K. närmade sig trippelalliansen och ingick fördrag med Tyskland och Österrike-