Kar Ungern 1883 samt Italien 1888. Se vidare Rumäniens historia. — 2. K. II, 1893—1953, son till konung Ferdinand I av Rumänien. K. måste avsäga sig rätten till kronan till förmån för sin son Mikael 1926. Han återkallades emellertid 1930. K. hade sedan svårigheter då man ansåg att hans väninna ma-dame Lupescu hade för stort inflytande. K. införde 1938 en auktoritär författning och försökte föra en sådan politik, att Rumänien ej skulle bli indraget i 2:a världskriget. Han kom därför i skarp motsättning till de axelvänliga partierna (järngardet). Sommaren 1940 abdikerade han och flydde över Spanien och Portugal till Amerika. Från 1947 var K. gift med madame Lupescu och bosatt i Portugal. Karl, konungar av Sardinien, varibland märks K. Albert, 1798—1849. Han närmade sig tidigt det liberala partiet i Italien. K. blev 1821 för en tid regent för konung Karl Felix och blev själv konung 1831. Ivrig förkämpe för de italienska frihetssträvandena gjorde han ett försök att fördriva österrikarna från Italien. Emellertid besegrades han i grund och avsade sig kronan 1849 till förmån för sin son Viktor Emanuel II. Karl, konungar av Spanien. — 1. K. I, se Karl, tysk-romerska kejsare 1. — 2. K. IV, 1748—1819, konung 1788, deltog 1793 i den första koalitionen mot Frankrike men slöt två år därefter fred i Basel. K. lät fullständigt leda sig av drottningen, Maria Lovisa av Parma, och av hennes älskare, Godoy. K. drevs att förklara England krig 1796. 1808 förmådde Napoleon honom att mot årligt underhåll avträda sitt land. Karl, svenska och svensk-norska konungar. — 1. K. Sverker sson, d. 1167, blev troligen 1156 konung i Götaland och 1161 konung i Svealand. K:s förnämste rådgivare var jarl Guttorm. K. mördades av Knut Eriksson. — 2. K. VIII Knutsson Bonde, 1409—70, riddare, ägare till Fågelvik, marsk 1435, rikshövitsman 1436—38, riksföreståndare 1438—40. Efter Kristofers av Bayern död valdes K. till konung 1448. Emellertid kom K. i häftig strid med ett unionsparti i Sverige, som önskade danske konungen Kristian till svensk konung. 1457 uppstod ett uppror, K. flydde till Danzig men återkallades 1464. F.å. blev kronan ånyo fråntagen K., som dock av det nationella partiet hyllades som konung för tredje gången 1467. — 3. K. IX, 1550— 1611, Gustav Vasas yngste son, hertig av Södermanland, Närke och Värmland, medverkade till brodern Erik XIV:s avsättning men kom snart i konflikt med den andre brodern, konung Johan III, som stöddes av högadeln. Efter dennes död (1592) försonade sig K. med rådsherrarna under intryck av den katolska fara, som föreningen med Polen under konung Sigismund utgjorde. Rådsherrarna övergick emellertid senare på Sigismunds sida, varefter K. sökte sitt stöd hos de bredare folklagren. Efter K:s seger över konungen vid Stångebro 1598 följde dennes avsättning och K:s val till regent och senare till konung, vilket val stadfästes genom Norrköpings arvförening 1604. Inrikespolitiskt var K. en synnerligen duglig regent, som gjorde mycket för näringslivets uppblomstring. Personligen lutade K. åt kalvinismen, men hans åsikter vann föga genklang i Sverige. Hans ingripande räddade dock Sverige åt protestantismen. Om K:s krig med Danmark se Kalmarkriget. — 4. K. X Gustav, 1622—60, tillhörde Pfalziska ätten och var dotterson till Karl IX. Under 30-åriga krigets sista skede var K. ”ge-neralissimus” över svenska armén i Tyskland. Utsedd till svensk tronföljare tillträdde han regeringen efter drottning Kristinas abdikering 1654. På en riksdag f.å. genomdrev konungen trots adelns motstånd en reduktion (”fjärdepartsräfsten”). K:s följande regeringstid upptogs emellertid av ständiga krig. Med en här gick han över till Polen, trängde 626 långt in i landet, förmådde kurfursten Fredrik Wilhelm av Brandenburg till förbund och vann en glänsande seger vid Wittstock 1656. Men ställningen försämrades snart till följd av bl.a. Brandenburgs avfall och andra staters ingripande till Polens förmån. Då riktade K. sitt angrepp mot Danmark, som förklarat krig 1657, i det han inföll från söder i Jylland. Till Själland nådde han genom sina ryktbara tåg över Lilla och Stora Bält (30 jan. och 5 febr. 1658). Fälttåget avslutades genom freden i Roskilde s.å., då Sverige vann Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Trondhjems län och Bornholm. Inom ett år fann sig K. emellertid föranlåten att ånyo angripa Danmark, som han ämnade krossa. Främmande stater sände dock hjälp åt danskarna, och K. avled mitt under kriget på en riksdag i Göteborg 1660. — 5. K. XI, 1655—97, den förres son, var vid faderns död endast fem år gammal, varför en förmyndarregering skötte styrelsen till 1672, då K. övertog regeringen. Förmyndarna, främst rikskanslern M. G. De la Gardie, hade ingått förbund med Frankrike, vilket inblandade Sverige i ett olyckligt krig med bl.a. Danmark och Brandenburg. Bran-denburgska trupper besegrade svenskarna vid Fehr-bellin 1675, och danskarna erövrade nästan hela Skåne. K., som förut låtit leda sig av sina forna förmyndare, ingrep nu kraftigt i styrelsen. Han besegrade danskarna vid Lund 1676 och lyckades vid fredssluten 1679 återfå de förlorade områdena. Därefter grep sig K. an med rikets inre styrelse efter nya grundprinciper, vilka gick ut på sparsamhet och ordning. Som rådgivare hade konungen Johan Gyllenstierna, Hans Wachtmeister m.fl. Sin främsta uppgift ansåg K. vara att krossa högadelns makt, vilket åstadkoms genom upprepade indragningar av deras egendom. Här och flotta nydanades, förvaltningen ordnades och utåt fördes en försiktig politik. K., som var en obeveklig pliktmänniska, utvecklade en enorm arbetsförmåga. Enväldigt styrde han landet och utövade själv en noggrann kontroll över sina ämbetsmän. — 6. K. XII, 1682— 1718, den förres son, förklarades myndig vid 15 års ålder (1697), då han efter faderns död övertog regeringen. Från början misstrodde han omgivningens råd och föredrog att regera enväldigt liksom fadern, vars grundsatser han sökte följa. Endast under de tre första åren av sin regering fick han emellertid ägna sig åt fredligt arbete. Polen, Danmark och Ryssland, som ingått förbund, kastade sig år 1700 över Sverige, som var alldeles oförberett (det stora nordiska* kriget). Till Livland, som angreps av August av Polen, sände K. förstärkningar, medan han själv med flottan gjorde en djärv landstigning i Danmark, som anfallit K:s svåger, hertigen av Holstein-Gottorp. Danskarna tvangs att sluta fred med denne samt att utgå ur förbundet med K:s fiender. Därefter vände sig K. mot tsar Peter, vars trupper belägrade Narva. Svenskarna vann en lysande seger vid Narva mot den mångdubbelt starkare fienden. Nästa slag riktade K. mot Polen, där han uppehöll sig under de närmaste sju åren. Efter flera segrar genomdrev han Augusts avsättning och angrep honom senare i hans eget kur-furstendöme Sachsen. I freden i Altranstädt 1706 måste August avstå från Polen. K. stod nu på höjden av sin makt och till hans högkvarter i Sachsen kom sändebud från flera av Europas stormakter för att åt sina länder vinna den segerrike konungens vänskap. Emellertid ansåg K. tiden vara inne för en uppgörelse med Ryssland (1707). Avgörandet skedde i Ukraina 1709, där K. led ett förkrossande nederlag vid Poltava. Orsakerna till detta misslyckande är ej enbart att söka i felgrepp från K:s sida. Till stor del berodde utgången på misstag av hans underbefälhavare samt på samverkande olyckliga tillfälligheter. Från Poltava flydde K. emellertid till