627 Turkiet, där han vistades i fem år under försök att förmå Turkiet till kamp mot Ryssland. I Sverige var missnöjet stort och landet utarmat. Då K. efter sin ryktbara sporrsträcksritt från Turkiet slutligen anlände till Sverige 1715, var det också hans avsikt att arbeta på fred. Hans förnämste rådgivare var v. Görtz. Under fredsunderhandlingarna planerade K. Norges erövring som motvikt mot övriga landförluster. Under belägringen av fästningen Fredrikssten träffades K. av en ögonblickligt dödande kula. K. är en av de världshistoriska gestalter, som av eftervärlden bedömts på de mest olika sätt. Hans mod och handlingskraft kan ej förnekas, även om hans politiska och strategiska omdöme ej alltid räckte till. — 7. K. XIII, 1748—1818, broder till Gustav III, förde överbefälet över örlogsfiottan under det ryska kriget 1788—90. Efter Gustavs död 1792 blev K. förmyndare för Gustav IV Adolf till 1796. Efter 1809 års statsvälvning valdes K. till konung efter att ha godkänt den nya regeringsform, som antagits av ständerna. Vid tiden för sitt regeringstillträde var K. redan gammal, och han ingrep också föga i styrelsen. Sedan Bernadotte blivit vald till svensk tronföljare var det han, som förde den egentliga styrelsen. — 8. K. XIV Johan, 1763— 1844, egentligen Jean Baptiste Bernadotte, fransk advokatson, vilken under revolutionskrigen gjorde en snabb karriär från simpel soldat till divisionsgeneral. Han tog livlig del i de politiska intrigerna i Frankrike och motarbetade Napoleon men deltog senare med utmärkelse i Napoleons krig. Napoleon utnämnde honom till marskalk av Frankrike och furste av Ponte Corvo. Förhållandet mellan kejsaren och honom var emellertid kyligt, varför Bernadotte med glädje antog erbjudandet att bli tronföljare i Sverige. På en riksdag i Örebro 1810 blev han vald till svensk kronprins och antog namnet Karl Johan. K. blev från början den ledande i sitt nya land, trots att han ej tillträdde regeringen förrän 1818. Målmedvetet inriktade sig K. på att stärka Sveriges ställning genom förvärvandet av Norge. Han ingick därför ett förbund med Ryssland och slöt sig vid befrielsekampen mot Napoleon till dennes fiender 1813. K. tog befälet över den s.k. nordarmén och bidrog verksamt till de allierades seger. Danmark, som stod på Frankrikes sida, anfölls och tvangs i freden i Kiel 1814 att avstå från Norge, som s.å. förenades med Sverige. Inrikespolitiskt ägnade K. sin kraft särskilt åt ekonomins reglerande. Emellertid uppväxte en stark opposition mot regeringen. I spetsen för oppositionen stod K. H. Anc-karsvärd, och så småningom blev även konungens personliga uppträdande föremål för kritik. Kulmen nåddes under riksdagen 1840, som dock i huvudsak ej medförde någon annan seger för oppositionen än införandet av departementsstyrelse. Efter 1840 lade sig oppositionen, och konungens sista år utmärktes av lugn såväl inåt som utåt. — 9. K. XV, 1826— 72, den förres sonson, deltog redan som kronprins i det politiska livet. Han närmade sig mest det konservativa junkerpartiet. På grund av faderns (Oskar I) sjukdom övertog han styrelsen 1857 och blev konung 1859. K. var en varm anhängare av skandinavismen men kunde ej förmå regeringen att ge sitt medgivande till Sveriges uppslutning vid Danmarks sida, då detta land angreps av Preussen och Österrike 1864. Den viktigaste förändringen i statslivet under K. XV var representationsreformens genomförande 1865. K. visade sig varmt intresserad av ett förstärkt härväsen men vann i detta hänseende ej någon anklang hos riksdagen. Personligen var K. mycket populär. Karl, svenska prinsar. — 1. K. Filip, 1601—22, Karl IX:s yngste son. Vid storfurstendömet Novgo-rods begäran att få en svensk prins till tsar föreslogs K. av Gustav II Adolf. I Viborg fördes un Kar derhandlingar 1613—14, men planen strandade genom Mikael Romanovs val. — 2. K. August, 1768 —1810, svensk tronföljare, prins av Augustenborg (egentligen Kristian August). K. blev kommenderande general i Norge 1803 under Danmarks krig med England. 1809 valdes K. till svensk kronprins och blev som sådan mycket populär. Under en exercisövning på Kvidinge hed träffades emellertid K. av slaganfall och avled. Efter K:s död kom rykten om förgiftning i omlopp, vilka hade till följd mordet på Axel v. Fersen, som troddes inblandad i saken. Se vidare Carl. Karl, tysk-romerska kejsare. — 1. K. V, 1500— 58, ärvde efter fadern, Filip I av Kastilien, Nederländerna och Franche-Comté 1506, efter morfadern Ferdinand den katolske (som K. I) Spanien med dess kolonier i Amerika samt Neapel och Sicilien 1516 och ärvde slutligen efter farfadern Maximilian I de s.k. österrikiska arvländerna 1519, då han även valdes till romersk kejsare. Över arvländerna blev dock hans broder Ferdinand ståthållare. K:s regering förflöt under ständiga krig. Efter att ha undertryckt ett uppror i Spanien vände han sig mot den tyska reformationen, vars anhängare han förklarade i akt på riksdagen i Worms 1521. Samtidigt anfölls han av Frans I av Frankrike, med vilken han utkämpade fyra krig (1521—26, 1527— 29, 1536—38, 1542—44). Genom dessa vann han Milano. K. förde även krig mot turkarna och utsände två tåg mot sjörövare till Tunis (1535) och Algeriet (1541). Med protestanterna ingick han re-ligionsfreden i Nürnberg 1532, men striden blossade åter upp i och med Schmalkaldiska kriget, under vilket K. i förbund med hertig Moritz av Sach-sen segrade över protestanterna vid Mühlberg 1547. Emellertid avföll Moritz och anföll tillsammans med Henrik II av Frankrike oförmodat kejsaren, som måste fly från Tyskland (1552). I stilleståndet i Passau s.å. och i den slutliga religionsfreden i Augsburg 1555 måste K. tillförsäkra lutheranerna full religionsfrihet. F.å. måste han avträda Metz, Toul och Verdun till Frankrike. 1556 avsade sig K. sina kronor. Sonen Filip fick Spanien och de övriga besittningarna utom de österrikiska arvländerna, vilka jämte kejsarvärdigheten tillföll K:s broder Ferdinand. Sina sista år tillbragte K. i ett kloster i Spanien. — 2. K. VI, 1685—1740, son till kejsar Leopold I, uppställdes av det habsburgska partiet som spansk tronpretendent efter Karl H:s död 1700, vilket ledde till det spanska tronföljdskriget. Han efterträdde sin äldre broder Josef I som romersk kejsare och erhöll de habsburgska arvländerna. Han måste 1711 avstå från den spanska kronan men erhöll i stället 1714 de flesta spanska biländerna i Italien samt Spanska Nederländerna. 1735 måste han dock avträda Neapel och Sicilien. K. förde även två krig mot turkarna. Med K. utslocknade huset Habsburgs manssida, men K. lyckades genom den s.k. pragmatiska sanktionen få sin dotter Maria Teresia erkänd som sin efterträderska. Karl, kejsare av Österrike, konung av Ungern, 1887—1922, blev tronföljare 1914 och efterträdde Frans Josef 1916. K. sökte efter regeringstillträdet förgäves åstadkomma fred genom underhandlingar med Frankrike. Vid 1918 års revolution måste han fly till Schweiz. K. sökte återta den ungerska kronan 1921 men tillfångatogs och blev internerad på Madeira. Karl, ärkehertig av Österrike, 1771—1847, kejsar Leopold II:s son, vann som österrikisk fältherre flera lysande segrar, bl.a. över Napoleon vid As-pern och Esslingen 1809. Karl August. — 1. Storhertig av Sachsen-Weimar, 1757—1828, gjorde för en tid sin huvudstad Wei-mar till Tysklands kulturella centrum genom att samla kring sig litterära storheter som Goethe,