Kis Kiselalger i skala 120 : 1. Ki'selgalme'ja, en zinkmalm bestående av zinksilikat [Zn2SiO4]. Kiselgur, bergmjöl, trippelmjöl, diatomacéjord, infusoriejord, en lös, vitaktig jordart, som utgörs av avlagringar av skal från kiselalger*. K. används vid dynamittillverkning, som polermedel, som värme-isolerande medel m.m. Kiseljäm (ferrosili'cium), legeringar av järn och kisel i växlande proportioner (från 5—95 % kisel, oftast dock från 5—15 å 20 % kisel). K. används vid framställning av stål och gjutjärn m.m. Kiselsinter, en av kiselsyra bestående avsättning ur heta källor. Kiselskiffer, en kvartsbergart av svart till grå färg. Jfr Probernål. Kiselsvampar (Silicispong'ia), en ordning svampdjur med talrika arter. De har skelett, bildat av ki-selsyrenålar. Kiselsyra, se Kisel. Kiser, gemensam benämning för en del mineral, som består av svavel (i vissa fall också arsenik) och järn, koppar, nickel, kobolt; ex. svavelkis, koppar-kis, arsenikkis etc. Kisil' Irma'k, Mindre Asiens största flod. Upprinner i Armeniens högland och utmynnar i Svarta havet. 950 km lång. Kisjinev (Chisinau), huvudstad i sovjetrepubliken Moldavien, Bessarabien, SSSR, 113 000 inv. 1940. Livlig handel och industri (tobak, spannmål, hudar m.m.). Avträddes till Ryssland 1940 men var 1941—44 besatt av Rumänien. Kisme't, turk., del, lott; livslott, öde. Kiss'ingen, en av Västtysklands mest besökta bad-ortsstäder, belägen i en naturskön trakt i n. Bayern. 11 000 inv. Känd som badort redan på 1500-t. Kol-syrehaltiga koksaltkällor. Kistbrev (julbrev, julark), enkla, vanligen färglagda träsnitt med allegoriska, religiösa el. historiska motiv, varmed allmogen brukade pryda stugans väggar el. insidan av kistlocken. Kitchener [kifsjinö], H. H., earl K. of Khartoum, 1850—1916, brittisk fältmarskalk. Som överbefälhavare för de egyptiska trupperna intog han Sudan (1898) samt besegrade mahdin. Under boerkriget blev K. högste befälhavare 1900 och vann med okuvlig energi och hänsynslöshet den slutliga segern 1902. K. utnämndes till krigsminister vid l:a världskrigets utbrott och arbetade intensivt på den engelska arméns organisation. Då pansarkryssaren Hampshire minsprängdes, omkom K. Kitfn, ett kvävehaltigt, organiskt ämne, som utgör huvudbeståndsdelen i leddjurens kroppsbetäck-ning. Kiton [kitå'n], underplagg, buret i det antika Grekland av både män och kvinnor. K. utgjorde stundom hela klädedräkten. Kitt, bindemedel av olika sammansättning. K. innehåller i allmänhet lösningar av oljor, hartser, kautschuk, blandade med krita, kalk, mönja el. andra blyföreningar m.m. Av linoljefernissa och krita erhålls vanligt glasmästarkitt. 646 Kittelsen [kitt-], T., 1857—1914, norsk tecknare och målare, främst bekant för sina humoristiskt fantastiska illustrationer (bl.a. till Asbjörnsens sagor). Kiusiu el. Kyushu, den sydligaste av de stora japanska öarna. 40 000 km2, 9,5 milj. inv. Staden Nagasaki på K. hade 1940 252 630 inv. men har efter förstörelsen under 2:a världskriget (142 748 inv. 1950) ännu ej återuppbyggts. Se Japan. Ki'vi, Alexis (eg. Stenvall), 1834—72, finsk författare, kan anses som skaparen av det finska dramat och den finska romanen. Mest bekanta av hans arbeten är lustspelet Sockenskomakarna och den mästerliga allmogeskildringen Sju bröder. Ki'vi (Ap'teryx), ett släkte strutsfåglar. De har vingar och stjärt starkt förkrympta, lång, smal näbb och korta, kraftiga ben. De har ungefär en hönas storlek. Flera arter finns på Nya Zeeland, vilka alla är nattdjur och lever av insekter. Kivik, municipalsamhälle i Kiviks kommun vid Hanöbukten av Östersjön, sö. Skåne. 636 inv. 1955. Fiskeläge. I närheten en märklig bronsåldersgrav (kiviksgraven) med intressanta hällristningar. Kiv'imäki, Toivo, f. 1886, finsk jurist och politiker, statsminister 1932—36, sändebud i Berlin 1940—44. Dömdes till 5 års fängelse vid krigsan-svarighetsprocessen 1946. Ki'vusjön, stor insjö (2 600 km2) i Central-Af rika, på gränsen mellan Belgiska Kongo och Brittiska Östafrika. Sjön ligger i en förkastningssänka och har ett betydande djup. Upptäckt 1894 av v. Goet-zen. Kiörboe [tjörbo], K. F., 1799—1876, målare av norskt-svenskt ursprung, mest bekant för genrear-tade djurmålningar och ryttarporträtt. Kjaer [tjär], N., 1870—1924, norsk kritiker och dramatisk författare, bland vars arbeten märks den satiriska komedin Det lykkelige valg. Kjellberg. — 1. Frithiof, 1836—85, bildhuggare, som bl.a. skapade Linnémonumentet i Humlegården i Stockholm. — 2. K. K., 1867—1921, läkare, professor i anatomi vid Konstakademin från 1911. Ledamot av andra kammaren 1906—11 och 1918— 20. K. var livligt verksam för folkbildning och nyk-terhetsundervisning. Under många år föreståndare för Stockholms arbetarinstitut. Kjellén, R., 1864—1922, statsvetenskaplig och politisk författare, professor i statskunskap, konservativ ledamot av andra kammaren 1905—08 och första kammaren 1911—17. Bland K:s arbeten må nämnas Staten som livsform, Stormakterna. Kjellgren, Josef, 1907—48, författare. K. var först sjöman och skildrade sedan livet ombord och i land under sina vandringsår iSpansk odyssé (1932). Bland hans övriga yrkesromaner märks Människor kring en bro (om Västerbrobygget 1935). Kjellin, F. A., 1872—1910, ingenjör, uppfinnare av en efter honom uppkallad elektrisk stålugn, i vilken järnet smälts utan att komma i beröring med elektroder. Kjellman, G. H., 1885—1953, professor i romanska språk vid Göteborgs högskola 1923—35. K. var verksam som förlikningsman i arbetstvister från 1927, blev 1935 landshövding i Hallands län och 1943—52 i Uppsala län. Kjellström, S., 1875—1950, violinist, f.d. konsertmästare i Stockholms konsertförening, stiftare av ”Kjellströmskvartetten”. K. var 1929—40 professor vid Musikaliska akademien och direktör för Kon-servatoriet. Kjerner, Esther, 1873—1952, målarinna. Blomstermålningar och stilleben. KjeFulf, H., 1815—68, norsk kompositör. I K:s