653 samt romanerna Afklaring, Rodfæstet m.fl. Knudsen, S. W. P., 1879—1948, danskfödd amerikansk finansman. 1941—45 ordförande för den industriella upprustningsorganisationen i USA. Knut, en av läderremmar flätad piska. Knutpiskan var före 1863 ett vanligt straffredskap i Ryssland. Knut, danska konungar. — 1. K. den store, 995 —1035, Sven Tveskäggs son, konung i England, Danmark och Norge. 1014 valdes K. till konung i England och kuvade ett uppror av angelsaxarna. 1018 blev han konung i Danmark och 1028 i Norge efter att framgångsrikt ha mött ett gemensamt angrepp av de svenska och norska konungarna. K. gjorde även erövringar i strider mot venderna och härskade slutligen över ett väldigt rike. Han ägnade sig särskilt åt England, där han mest vistades. — 2. K. den helige, omkr. 1040—86, son till Sven Estridsson, konung 1080. K. arbetade mycket för kyrkan. Han förde en egenmäktig styrelse, som slutligen gav anledning till ett uppror, under vilket han mördades. Senare förklarades han av kyrkan för helgon. — 3. K. VI, 1163—1202, son till Valdemar den store, som han efterträdde 1182. K., som i sin styrelse lät leda sig av sina utmärkta rådgivare ärkebiskop Absalon och hertig Valdemar, K:s yngre broder, utvidgade sitt rike genom flera erövringar. Knut, svenska konungar. — 1. Knut Eriksson, son till Erik den helige, överföll och dödade sveakonungen Karl Sverkersson på Visingsö 1167. Från K:s tid härrör Sveriges första kända handelstraktat (rörande Lübeck), och östgötalagen bevarar ett lagstadgande av honom. Död 1196 och begraven i Värnhems klosterkyrka. — 2. Knut Långe, konung 1229—34, besläktad med Erikska ätten. Knut Eriksson, ”mäster K.”, d. 1527, domprost i Västerås. K. var en av ledarna för första dalupproret (se Dalupproren). Knutson-Tzara, Greta, f. 1899, målarinna, till en början i kubistisk stil, senare surrealist med raffinerad kolorit. Knutsson, Gösta, f. 1908, fil. mag., radioman, ledare av frågesportstävlingar, författare till barnböcker, bl.a. Pelle Svanslös. Knutskrift, medelst knutar på snören förda anteckningar, har förekommit bl.a. i en del asiatiska länder (Kina, Borneo) samt i Sydamerika, särskilt i Peru. Omstridda är en del från Inkarikets tid bevarade K., vilka man antagit röra rikets skatter; andra anser dem ha med tideräkningen att göra. Knyppling, förfärdigande av spetsar medelst knyppelpinnar och knappnålar på en knyppeldyna. Knyppelpinnarna är av trä och ungefär 10 cm långa. Knyppeldynan utgörs av en stoppad, vridbar träcylinder, till större delen nedsänkt i en öppen låda. K., som uppfanns i början av 1500-t., utförs numera mest i Belgien, England och Frankrike. I Sverige är särskilt Vadstenaspetsarna berömda. Knäckepil, skörpil, se Sälg. Knäpparfamiljen (Elateridae) tillhör skalbaggarna (Coleoptera). Är känd genom att representanterna för denna familj, om de läggs på rygg, med ett knäppande ljud liksom av en fjäder kan slunga sig i höjden och komma ned på fotterna. De kallas också knäppbaggar, hoppbaggar el. sprättkusar (Norrland). De träffas bland gräs och på blommor, särskilt på flockblomstriga. Omkr. 7 000 arter är beskrivna, av vilka omkr. 80 är funna i Sverige. Knävelborr, stor mustasch. Knölbakterier, se Kvävebakterier. Knölbakterio's, se Bakterios. Knölros, en hudsjukdom, kännetecknad av blåröda, något upphöjda, ärt- till tvåkronorstora, ibland sammanflytande fläckar. Utslaget uppträder oftast på benen, ibland även på armarna. Sjukdo Koc men är förenad med måttlig feber. K. sammanhänger med tuberkulos varför den sjuke bör bli noggrant undersökt av läkare. Behandlingen består i sängläge, omslag och salicylsyrepreparat. Knölstam, uppsvälld stamdel, underjordisk (t.ex. potatis) el. ovanjordisk (t.ex. kålrabbi). Knölsvan, se Svansläktet. Knölval, en 10—15 m lång fenval, som förekommer i Atlanten. Knöppel, Arvid, f. 1892, bildhuggare och tecknare, känd i synnerhet för sina djurskulpturer. Knös, Tekla, 1815—80, svensk författarinna. K. tillhörde Geijers, Atterboms och fru Silverstolpes kretsar i Uppsala. Utgav dikter karakteriserade av en viss naiv omedelbarhet och öppet natursinne. Ko-, i sammansättningar: med-, sam-, ex. koalition*, förbund. Koaffe'ra, sätta upp håret. — Koaffy'r, håruppsättning. Koagulation, en för en del organiska ämnen, särskilt äggviteämnen, karakteristisk egenskap att vjd upphettning till viss temperatur el. under påverkan av vissa ämnen övergå från flytande till fast form. Kasein utfaller exempelvis på detta sätt under inverkan av löpe (vid närvaro av lösliga kalksalter) el. syror. Äggvitans stelnande vid uppkokning av ägg beror även på K. Koalition, förbund mellan stater el. politiska partier. Koalitionsministär, en ministär, sammansatt av representanter för samverkande partier. Kobbe, låg, kal holme. Kobe, Japans viktigaste hamnstad, på huvudön Honshu, nära Osaka, 765 435 inv. 1950. Staden har stora varv och en mängd fabriker. Kobenthet, felbildning av benen, så att dessa bildar inåtböjda bågar. Orsaken är oftast engelska sjukan. I höggradiga fall kan operation behöva tillgripas. Även utpräglad K. hos barn försvinner dock ofta med åren. Koblenz [kåblents], huvudstad i delstaten Rhein-Pfalz, Västtyskland, vid Mosels inflöde i Rhen. 60 000 inv. 1949. Bland märkligare byggnader kan nämnas det forna kurfurstliga slottet och Kastor-kyrkan från 1100-t., under 2:a världskriget delvis förstörd vid bombanfall. K. är centrum för Rhen-landets vinhandel. Ko'bolt, en med nickel besläktad metall. Kem. tecken Co. Atomvikt 58,94. Atomvärde 2 el. 3. Specifik vikt 8,7. Atomnummer 27. Smältpunkt 1 480°. Metallen är vit med dragning åt rött. Ko-boltsilikat används som färgämne i blått glas och blå emalj liksom i pulveriserad form som blå målarfärg, smalt. — Det viktigaste K.-mineralet äi K.-glans [CoAsS]. Ko'boltglans, ett ganska sällsynt mineral, bestående av kobolt, arsenik och svavel [CoAsS). K. är metallglänsande, till färgen vitt med en dragning åt ljust rött. Förekommer bl.a. vid Håkansboda i Västmanland och Tunaberg i Södermanland. K. bildar vanligen vackert utvecklade reguljära kristaller. Den användes förr huvudsakligen i porslinsindustrin för blåfärgning, jfr Kobolt. Ko'bra el. cobra, se Glasögonormsläktet. Koch [kåsj], Robert, 1843—1910, tysk läkare, professor i Berlin. K. räknas jämte Pasteur till den moderna bakteriologins grundläggare. Han upptäckte bl.a. tuberkelbacillen och kolerabacillen. K. erhöll 1905 nobelpriset i fysiologi och medicin för sina upptäckter rörande tuberkulosen. Koch [kåck]. — 1. G. H. v. K., 1872—1948, kansliråd, statens fattigvårdsinspektör 1918—37, frisinnad ledamot av första kammaren 1915—26. K. utförde ett betydande arbete i sociala frågor speciellt rörande fattigvården. — 2. Sigurd v. K., 1879 —1919, tonsättare, bekant för sina sångromanser.