Kyr kyrkospråket hos de slaviska folk, som tillhör den grekisk-katolska kyrkan (ryssar, serber, bulgarer). Kyrkostaten, en under påven lydande italiensk stat, delvis uppkommen ur romerska kyrkans stora, enskilda jordegendom. Redan pä 600-t. hade påven betydande politisk makt och pä 700-t. bekrattade de karolingiska härskarna påvens överhöghet över hertigdömet Rom, Ferrara, Kavenna m.fl. områden. Påvarna lydde dock under det karolingiska riket, men under dettas förfall blev de mera oberoende. Ständiga strider utkämpades med de inbördes stridande adelsätterna och med de tysk-romerska kejsarna. Påvedömets oberoende erkändes 1274 av Rudolf av Habsburg. Sedermera gjorde påvarna sin makt gällande inom K:s eget område, där städerna förut varit sä gott som självständiga småstater. 1 början av 1500-t. stärkte påven Julius II K:s maktställning, främst genom flera landvinningar (Bo-logna, Modena, Parma m.fl.). På 1600-t. rådde lugn, ocn en del reformer infördes, men finanserna försämrades av det rådande gunstlingsväldet. Under franska revolutionen erövrades K. av de segrande fransmännen, och under det napoleonska kejsardömet införlivades K. med Frankrike. Efter Napo-leons fall återställdes emellertid K. på Wienkon-gressen (1814). Februarirevolutionen 1848 medförde stark jäsning i Italien, och f.å. proklamerade en konstituerande nationalförsamling i Kom den Romerska republiken. Påven återtog dock s.å. sitt välde med hjälp av franska, österrikiska och spanska trupper. Under det italienska befrielse- och enhetsverkets fullbordande sökte Napoleon III rädda K., men efter det franska kejsardömets fall intogs K. av italienska trupper och införlivades efter en folkomröstning med konungariket Italien 1870. Päven erhöll bl.a. Vatikanpalatset*. Kyrkostämma. Rosträtt på K. har var och en som har rösträtt på kommunalstämma på landet och pä allmän rådstuga i stad, med undantag av personer, tillhörande frammande religioner, el. personer, som anmält sitt utträde ur statskyrkan. 1 församlingar med mera än 1 500 inv. utövas K:s beslutanderatt med vissa undantag av kyrkofullmäktige. 1 församling, där kyrkofullmäktige ej fmns, skall årligen tre ordinarie kyrkostämmor hållas. Kyrkotagning, kyrkogång, en kyrklig ceremoni, genom vilken barnaföderska förr upptogs i den kristna församlingens gemenskap. K. har uppkommit ur den judiska föreställningen, att en barnaföderska var oren. K. upphävdes i Sverige 1948. Kyrkotionde, se Tionue. Kyrkotonarter användes till omkring 1600 och är alla diatoniska tonarter, vilka skiljer sig genom de halva tonstegens läge. Under medeltiden och renässansen hade de stor betydelse för såväl religiös som världslig musik. De undanträngdes i och med den moderna harmonilärans utveckling. Kyrkoår. Det kyrkliga året räknas börja första söndagen i advent (fjärde söndagen före jul). Trettondagen och följande söndagar ansluter sig sedan till julen. Därefter följer Septuagesima och Sexa-gesima, efter vilka fastlagen inträder. Påsk och Pingst är rörliga högtider, efter vilka kommer Tre-faldighetssöndagen samt Johannes Döparens dag. Kyrkstöt, en kyrkvaktare, som fordom hade till uppgift att gå omkring under gudstjänsten och väcka sovande kyrkobesökande. Kyrkvärd väljs av kyrkorådet bland dess medlemmar för två år. Ky'ros el. Cyrus, namn på persiska härskare. — 1. K. den äldre, skaparen av det persiska världsväldet. Hos Herodotos finns en beskrivning över K:s levnad. Persien var på K:s tid en lydstat under Me-dien, men under ledning av K. reste sig perserna, besegrade den mediske härskaren (omkring 550 f.Kr.) och införlivade hans rike med den persiska 7OO staten. Därefter besegrade K. den lydiske konungen Kresus och utökade sitt välde med erövringar av grekiska städer i Mindre Asien. 539 intogs Baby-lonien. K. skall ha omkommit under ett härnadståg mot massageterna (529). — 2. K. den yngre, d. 401 f.Kr., tronkrävare, yngre son till konung Dareios Nothos av Persien. K. sökte förgäves störta sin äldre broder Artaxerxes och samlade slutligen mot honom en stor här, varav 13 000 greker. 401 tågade K. från Sardes och sammandrabbade med Artaxerxes vid Kunaxa i Babylonien, där K. stupade. Den grekiska flygeln blev segerrik. Den övriga hären blev emellertid slagen och grekerna måste återtåga. Deras öden under detta fälttåg är av Xenofon skildrade i hans berömda ”Anabasis”. Kiis'trin, Kostrzyn, tidigare befäst tysk stad ö. om Berlin, vid Oder, sedan 1945 hörande till Polen. Viktig järnvägsknut och station för flodfarten. Det lades helt i ruiner vid den ryska offensiven 1945. Kyte'ra, den sydligaste av de Joniska öarna vid Greklands sydkust. 1 den grekiska mytologin var K. Afrodites födelseort. Kyushu, se Kiusiu. Kåda, vanlig benämning på saft, som sipprar ut ur trädstammar och trädgrenar och sedermera stelnar i luften. Dess kemiska sammansättning växlar i hög grad (lösningar av gummi och växtslem, av harts i flyktiga oljor m.m.). Kåge. — 1. Ivar K., 1882—1951, skådespelare, 1913—43 anställd vid Dramatiska teatern. — 2. Wilhelm K., f. 1889, broder till K. 1, konstnärlig ledare vid Gustavsbergs porslinsfabrik. Kåge, municipalsamhälle i Västerbottens län. 1 407 inv. 1955. Kåk, skampåle, trä- el. stenpelare på offentlig plats, vid vilken man fordom fängslade brottslingar och utsatte dem för pöbelns hån. Kål, arter av släktet Brass'ica (familj Cruciferae). Huvudformen är B. olera'cea, som finns vild vid Europas västra kuster. Odlingsraser är grönkål el. kruskål (B. ace'phala) med öppen bladrosett. Dit hör fodermärgkål, som är högvuxen (upp till 2 m), kålrabbi (B. gongyloides) med ovanjordisk knölstam, kålrot (B. rapifera) med ansvälld huvudrot, v ir si n g-k ål el. s a-voykål (B. sabauda) med sluten huvudlik rosett, rosenkål (B. gemmifera) med topphuvud och talrika smärre sidohuvuden, h u v u d k å 1 el. v i t-k å 1 (B. capitata) med blad tätt omslutande varandra, de inre vita. Även röda former finns. Blomkål (B. botryoides) med inre blad och blommor missbildade till en köttig, tätgrenig kaka. Kålfjärilssläktet (Pi'eris) hör till dagfjärilarnas underordning och omfattar några allbekanta arter, vilkas larver stundom gör betydlig skada i trädgårdar. Mest känd är kålfjärilen (Pieris bras'-sicae). Denna är vit med framvingarnas spetsar svarta. Bakvingarna har på framkanten en svart fläck. Honan har två svarta fläckar på framvingarnas båda sidor, hannen blott på undersidan. Larven är grön med svarta prickar och gula längslin-jer. Ett par andra arter är rapsfjärilen (Pieris napi) och rovfjärilen (Pieris rapae). Rapsfjärilen är kanske vår allmännaste dagfjäril. För att skydda kålen och andra korsblomstriga växter, som angrips av dessa fjärilars larver, bör larverna bortplockas och växterna besprutas med någon insekts-dödande vätska. Se bild sid. 374. Kålflyet (BaTathra brass'icae), en till nattflyens underordning hörande fjäril, som har brungrå framvingar med svarta tvärlinjer och en vit fläck på utsidan. Den är allmän i södra Sverige. Larven, som är grön el. brunaktig med ljusa rygglinjer och bred, vit sidostrimma, lever i synnerhet på kålhuvuden,