högst fyra täckta batterier. Det sista L. i Sverige byggdes 1856. Linjetrupper, i vissa länders arméer de yngre årsklasserna inom ett uppbåd i motsats till lantvärn och reserv. Linklater [link'lejter], Eric, f. 1899, engelsk författare, som utgivit underhållande och lätt satiriska romaner. (Juan i Amerika, 1931; Soldat Angelo, 1946). Linköping, stad vid Stångån, nära dess utlopp i Roxen, mell. Östergötland. 60 989 inv. 1956. Residensstad för Östergötlands län, biskopssäte för Linköpings stift. Betydande stiftsbibliotek. Järnvägsknut. Svenska järnvägsverkstäderna. Snickeri- och möbelfabriker. Råsockerbruk. Sömnadsfabri-ker. Märklig domkyrka, påbörjad på 1200-t. Linköpings blodbad. På hertig Karls (Karl IX) befallning avrättades i Linköping år 1600 fem svenska stormän, vilka deltagit i det föregående inbördeskriget på konung Sigismunds sida. Denna händelse har blivit kallad L. Linköpings stift omfattar Östergötland och nö. delen av Småland. 18 774 km². 492 779 inv. 1955. Linnankoski, Johannes, se Peltonen. Linné, Carl von, 1707—1778, före adlandet 1757 Linnaeus. L. räknas som den botaniska vetenskapens nydanare och har ofta kallats ”Blomsterkonungen”. Han bedrev medicinska och naturhistoriska studier i Uppsala och företog därunder forskningsresor bl.a. till Lappland, innan han 1735 reste till Holland, där han, upptagen av livlig vetenskaplig verksamhet, understödd av mecenater och vetenskapsmän, utgav sitt standardverk Systema naturae, ett verk, som i ett slag gjorde hans namn berömt, och vilket innehöll en klassifikation av naturens ”tre riken” (växter, djur och mineralier). I ett senare arbete uppställdes sexualsystemet, en nyckel för examinering och klassificering av växter, som ännu i viss utsträckning används inom elementär botanisk undervisning. Efter tre år återvände L. till Sverige och blev läkare i Stockholm. Deltog där i stiftandet av Vetenskapsakademien (1739) och blev dess förste preses. 1741 blev L. professor i medicin och botanik i Uppsala, där han sedan verkade till sin död. Under 1740-t. företog han flera viktiga forskningsresor till s. och mell. Sverige, vilka han sedan skildrade i livfulla reseskildringar, rika på skarpsynta iakttagelser av skilda slag. 1758 inköpte L. Hammarby, en gård belägen i Danmarks socken utanför Uppsala. Där tillbragte han sina ferier och dit överförde han också 1766 sina dyrbara samlingar, vilka efter Linnés död såldes till England. Samlingarna förvaras i England i ett museum, tillhörande Linnean Society, ett sällskap, som stiftades 1788 för främjande av naturhistoriska studier och vårdande av Linnés efterlämnade herbarium, bibliotek och korrespondens. Linne'a (Linnae'a borea'lis) tillhör kaprifol-familjen och är en risartad ört, uppkallad efter Linné. L. har krypande stam och små, klocklika, doftande blommor med vit till rödflammig krona. L. förekommer allmänt i granskog i hela vårt land. Linnean Society of London [lini'ön sösaj'iti åv lann'dön], ”Linnésällskapet i London”, grundades 1788 för främjande av botanisk och zoologisk forskning. Äger Linnés efterlämnade herbarium, bibliotek, korrespondens m.m. Fotografiska bilder av samlingarna skänktes år 1942 till Uppsala universitet. Linnér, S., f. 1877, landshövding i Jämtlands län 1923, i Uppsala län 1931—43, konsultativt statsråd 1914—17, medlem av andra kammaren 1933—36 och av första kammaren 1939—46 (högerman). Linnés Hammarby, se Hammarby och Linné. Linnqvist, Hilding, f. 1891, målare. L. skapade i sin ungdom ett litterärt inspirerat, naivt måleri med utsökta måleriska kvaliteter. Han har utfört ett flertal dekorativa arbeten, bl.a. i Östersunds kyrka. L. var prof. vid Konsthögskolan 1939—41. Lino'leum används till golvbeläggning (linoleummattor). På juteväv fastpressas ett lager av en massa, bestående av linoxyn (oxiderad linolja), harts, korkpulver och färgämnen. Linoleummattorna tillverkas enfärgade el. mönstrade genom tryckning med oljefärg. De s.k. genomtryckta mattorna (inlaid) erhålls, om massan såsom mosaik pressas på juteväven. Lino'leum AB Forshaga, Göteborg, grundades 1896 för tillverkning av linoleummattor. Sedan 1928 tillhör L. en grupp schweiziska och holländska företag. Aktiekapital 4 milj. kr 1956. Linolja erhålls av linfrö genom pressning el. extraktion och används i målarfärg, tryckfärg, fernissor, linoleummattor m.m. Linong', tunt bomullstyg, något glesare än batist. Linotype [lajnota'jp], sättmaskin*.

Linser, a bikonvex, b plankonvex, c konkavkonvex (a—c
samlingslinser), d bikonkav, e plankonkav, f
konvexkonkav (d—f spridningslinser).</img>

Lins. — 1. Fys. I praktiken används
huvudsakligen s.k. sfäriska linser, dvs genomskinliga kroppar,
vanligen bestående av glas, som begränsas av två
sfäriska (klot-) ytor el. av en sfärisk och en plan
yta. Man skiljer bland dessa mellan konvexa linser,
som är tjockast på mitten, och konkava linser, som
är tunnast på mitten. Konvexa L. bryter
ljusstrålarna tillsammans och kallas därför samlingslinser,
medan de konkava L. sprider ljusstrålarna och
därför kallas spridningslinser. Även bland de konvexa
L. för sig och de konkava för sig urskiljer man,
som framgår av ovanstående figur, flera typer.

Med en L:s huvudaxel förstår man en rät linje,
som förenar de båda sfäriska ytornas
medelpunkter, el., om den ena begränsningsytan är plan, en
rät linje genom den sfäriska begränsningsytans
medelpunkt vinkelrät mot den plana
begränsningsytan. I linser, vars tjocklek är så liten, att ingen
hänsyn behöver tas till densamma, finns alltid en
sådan punkt, den s.k. optiska medelpunkten, att
strålar, som går genom densamma, passerar linsen
utan att brytas. Brännpunkten för en konvex L. är
den punkt på huvudaxeln, till vilken med
huvudaxeln parallellt infallande strålar sammanbryts. För
en konkav L. är brännpunkten den punkt på
huvudaxeln, från vilken parallellt med huvudaxeln
infallande strålar syns komma, sedan de passerat
linsen. För varje lins är brännpunkterna två till
antalet, belägna på ömse sidor om L. och lika långt
från denna. Avståndet från en brännpunkt till L.
kallas L:s brännvidd.

Då vitt ljus ej är enkelt utan sammansatt av
olika ljussorter med olika brytbarhet, kommer de
från en punkt utgående vita ljusstrålarna ej efter
brytningen att sammanträffa i en punkt utan i olika
punkter, en för var och en av de olika färgsorterna.
Bilden blir på grund härav otydlig, vilket sägs
bero på den s.k. kromatiska avvikningen. Genom
kombination av L. av olika glassorter kan den
kromatiska avvikningen till viss grad upphävas.
En dylik sammansatt L. kallas för akromatisk,