Lud tare, framför allt känd för sina biografier och tidsskildringar. Ludvig, franska konungar. — 1. L. VII, den unge el. den fromme, 1120—80, konung 1137, föranstaltade det andra korståget (1147—49) och invecklades senare i stridigheter med Henrik II av England. — 2. L. IX, den helige, 1215—70, besteg tronen 1226, till 1234 under sin moders förmynderskap. L. stärkte betydligt konungamakten. Efter ett framgångsrikt krig med Henrik III av England erkändes Frankrikes överhöghet över Normandie, Anjou, Poitou m.fl. länder. 1248 företog L. ett korståg till Egypten och 1270 ett till Tunis, där han dog. 1297 förklarades han för helgon. — 3. L. XI, ”den europeiska diplomatins fader”, 1423—83, tillträdde regeringen 1461 och arbetade genast med kraft på att minska vasallernas makt. Detta föranledde stormännen att 1465 ingå en liga mot L. (ligan för ”det allmänna bästa”). Själen i förbundet var Karl den djärve av Burgund. L. lyckades genom att skickligt använda sig av list och intriger slutligen segra. L. utvidgade sitt välde med en mängd provinser (Burgund, Artois, Flandern, Provence m.fl.). Den inre styrelsen ordnades kraftfullt av L., som alltmer samlade makten i sin hand. — 4. L. XIII, 1601— 43, konung 1610. Regeringen fördes i början av L:s moder, Maria av Medici. Från 1624 leddes styrelsen av kardinal Richelieu, L:s allsmäktige minister, vilken lade grunden till enväldet och stormaktsställ-ningen, som fullt utvecklades under L. XIV. — 5. L. XIV, 1638—1715, efterträdde fadern, Ludvig XIII, redan vid 5 års ålder. Styrelsen fördes till 1661 av L:s moder och Mazarin. L:s egen regering betecknar en av de största glansperioderna i Frankrikes historia. Konungen, som själv besatt en enastående arbetsförmåga, förstod även att omge sig med dugliga ministrar och härförare. En mängd reformer genomfördes, och den franska hären blev den främsta i Europa. Samtidigt visade L. stort intresse för vetenskap, konst och litteratur, och ”kung Sols” hov i Versailles var världens mest lysande. Emellertid började L. lättsinnigt flera erövringskrig, vilka medförde en del landvinningar men slutligen orsakade Frankrikes ruin, främst på grund av Vilhelm III:s av England kraftfulla uppträdande mot L. Genom L:s okloka upphävande av Nantesiska ediktet 1685 förlorade Frankrike flera hundra tusen av sina bästa invånare (hugenotter*), vilka utvandrade. Slutligen invecklades L. i det spanska tronföljdskriget. Trots fransmännens ideliga nederlag erkändes dock L:s sonson, Filip, som Spaniens konung vid freden i Utrecht 1713. — 6. L. XV, 1710—74, den förres sonsons son, besteg tronen vid fem års ålder under förmynderskap av hertig Filip av Orleans. 1726—43 fördes styrelsen av L:s utmärkte förste minister, kardinal Fleury. Senare behärskades L. fullständigt av sina älskarinnor, vilka hade ett fördärvligt inflytande på Frankrikes yttre och inre politik samt bidrog till att göra konungen allmänt avskydd. Efter att ha deltagit i österrikiska tronföljdskriget (1740—48) invecklades L. i Sjuåriga kriget (1756—63) och måste i freden avstå sina besittningar i Nordamerika och Ostin-dien. — 7. L. XVI, 1754—93, den förres sonson, konung 1774. L., som var av en redbar men synnerligen svag och obeslutsam natur, förmådde ej alls avveckla det stigande missnöjet hos folket, utan lät sig ledas av drottningen (se Marie Antoinette) och hovet, vars tid upptogs av ett slösande nöjesliv. 1789 tvangs L. att sammankalla riksständerna, varefter den franska revolutionen utbröt. Efter att s.å. jämte sin familj, med våld ha förts från Versailles till Paris av folket gjorde L. ett misslyckat flyktförsök 1791. Sedan Tuilerierna stormats 1792, hölls konungen fången i Tempeltornet och avsattes s.å. F.å. dömdes han till döden och avrättades. — 748 8. L. XVII, 1785—95?, den förres son, hölls fängslad i Tempeltornet från 1792 och betraktades efter faderns avrättning av de franska ro jalisterna som konung. 1795 dog L. i fängelset. Då emellertid gossens lik ej identifierades av någon tillförlitlig person framkastades senare förmodanden, att L. skulle ha bortförts ur fängelset, där man i stället insatt en jämnårig. Detta föranledde senare flera bedragare att påstå sig vara L. — 9. L. XVIII, 1755—1824, broder till L. XVI, flydde undan revolutionen och satte sig i spetsen för emigrantpartiet. Efter L. XVII:s död antog L. konungatiteln, vistades därefter i olika länder i Europa och förklarades av franska senaten för konung efter Napoleons fall 1814. Under ”de hundra dagarna” flydde han från Frankrike men återvände efter slaget vid Waterloo 1815. Hädanefter lät L. sig ledas av sin broder, greven av Artois (Karl X), vilken stod i spetsen för det reaktionära partiet. — 10. L. Filip, 1773—1850, valdes 1830 efter julirevolutionen till konung av Frankrike. L. stödde sig på den högre bourgeoisin och kallades ”borgarkonungen”. Genom hans försök att regera enväldigt och hans motstånd mot rösträttens utsträckning blev emellertid missnöjet med hans regim allt starkare. Det utmynnade slutligen i februarirevolutionen 1848 som medförde L:s abdikation. L. flydde därefter till England. Ludvig, bayerska konungar. — 1. L. I, 1786— 1868, konung 1825, varmt intresserad av konst och vetenskap. Avgick 1848. Känd för sitt förhållande med den spanska dansösen Lola Montez. — 2. L. II, 1845—1886, sonson till L. I, konung 1864. L. var konstintresserad men blev så småningom sinnessjuk och begick självmord. Ludvig XIII:s stil, fransk arkitekturstil från förra hälften av 1600-t. I L. ingår motiv från italiensk renässans samt från nederländsk stil. Exempel på L. är Luxembourgpalatset i Paris. Ludvig XIV:s stil, fransk byggnads-, dekorations-och trädgårdsstil från senare hälften av 1600-t. och början av 1700-t. Den är en pompös, stundom något tung praktstil. Det ståtligaste provet på denna stils palatstyp är Ludvig XIV:s slott Versailles nära Paris. Även det svenska Drottningholm är uppfört i L. Ludvig XV:s stil, konstnärlig stilart, vilken utgick från Frankrike vid mitten av 1700-t. L., som bäst studeras i byggnads- och dekorationskonsten, utmärks av mjuk och elegant formbehandling och glada, lätta färger. Exempel på L. är Grand Trianon vid Versailles och Sans-souci i Potsdam. Jfr även Rokoko. Ludvig XVI:s stil, byggnads- och dekorationsstil, utgången från Frankrike efter mitten av 1700-t. L. kännetecknas av linjerenhet och elegans, utan överdrifter i utförandet. Möbelkonsten stod under denna period mycket högt. L. motsvaras i Sverige av den gustavianska stilen. LudwigshaTen, stad vid Rhen i Rhein-Pfalz, s. Västtyskland. 139 000 inv. 1953. Livlig industri (kemisk samt maskinindustri) och handel. Ludvika, stad nära sjön Väsman, Kopparbergs län. 11 448 inv. 1956. I L. finns Ludvika järnbruk samt anläggningar, tillhörande Allmänna svenska elektriska AB. Talrika järngruvor i trakten. Lu'es, syfilis*. Luffa, släkte av gurklika växter, familj Cucurbi-taceae. Av frukter från L. cylin'drica från tropiska Afrika och Asien erhålls Luffa-svamp el. -fiber, som används till badsvamp, hattar, skosulor etc. Luft, se Atmosfären. Luftballong. L. utgörs av ett hölje, vanligen bestående av på lämpligt sätt impregnerat siden el. bomullstyg, som fyllts med en gas, lättare än luften (vanligen vätgas el. lysgas). De fria L., som driver med vinden, är i regel nästan klotformiga, medan