Luf lium är dyrbart och endast står att erhålla i USA, har man försökt nöja sig med en mantel, fylld av heliumgas, utanför vätgasen. Numera har L. ingen aktuell betydelse. Se bildsidorna 382 och 383. Luftskydd, se Civilförsvar. Luftspeglingar, se Hägringar. Luftspärr, anordning av ballonger, fjättrade sinsemellan och vid marken, vilka avser att hindra fientliga flygmaskiner att komma fram. Användes under 2:a världskriget framför allt kring London. Lufttemperatur, den temperatur, som luften har och som för noggrann bestämning mäts med termometrar, vilka är skyddade för direkt in- eller utstrålning. I solsken visar termometern på grund av direkt instrålning ofta många grader högre än i skuggan. Genom hastigt kringsvängande av en termometer (slungtermometer) kan denna, även utsatt för solsken, anta luftens temperatur. L. har en daglig period med maximum normalt ett par timmar efter middagstid och minimum normalt vid soluppgången och en årlig period med maximum något efter midsommar (juli på norra, januari på södra halvklotet) och ett minimum något efter midvinter (januari—februari på norra, juli—augusti på södra halvklotet). För övrigt påverkas temperaturen i hög grad av övriga väderleksfaktorer, såsom lufttrycks-fördelning, vindriktning, molnighet, snö- och issmältning m.fl. De största kontrasterna (tempera-turamplituderna) förekommer i kontinenternas inre. Så kan i öknar den dagliga amplituden uppgå till 40 å 50° C, och på höga breddgrader kan högsta årsamplituden i kontinentala klimat (t.ex. norra Sibirien) uppgå till bortåt 100°. I det inre Lappland är den högsta iakttagna amplituden omkring 80°. Lufttemperaturen avtar normalt med höjden 0,5— 0,6° per 100 m till en höjd av omkring 10 000 m, varefter avtagandet blir mera långsamt (i ekvato-rialtrakterna) el. alldeles upphör (på högre breddgrader). Jfr Atmosfären. Lufttrupper, specialutbildade operationsavdelningar, vilka indelas i fallskärmstrupper och luft-landsättningstrupper. Insätts i omfattningsstrider bakom fronten med huvudsaklig uppgift att förstöra etapper, kommunikationslinjer m.m. Lufttryck. Atmosfären utövar på jordytan ett tryck (= dess tyngd), som är ungefär lika stort som det tryck ett 760 mm tjockt kvicksilverlager skulle åstadkomma. Trycket är emellertid ej jämnt fördelat. Högre partier av jordytan (högplatåer, bergtoppar) visar ett lufttryck, som i ytterliga fall kan vara blott hälften av det ovan uppgivna, som avser det ungefärliga medeltrycket vid havsytans nivå, där atmosfären gör sig gällande med hela sin tyngd (jfr Höjdmätning). Tryckfördelningen är vidare ojämn, emedan luften på grund av olika temperatur (och vattenhalt) har olika tyngd över olika områden. Om luften över ett område (t.ex. det inre av en kontinent) starkt avkyls, blir den tätare, och trycket ökas genom tillströmning i de högre luftlagren från omgivande områden, det büdas ett högtrycksområde (lufttrycksminimum). Med årstiderna undergår därför lufttrycksfördelningen i stort sett omkastningar, så att kontinenternas inre under den kalla årstiden har högt, under den varma lågt lufttryck, medan förhållandet med havsområdena ofta är i stort sett motsatt. Dessa ojämnheter i lufttrycket framkallar luftströmmar (vindar), som i stort sett är riktade från maxima och in mot minima. Jordrotationen förorsakar en avlänkning, som resulterar i att vindarna avlänkas spiralformigt, på norra halvklotet åt höger; på södra halvklotet sker avvikelserna åt vänster. (Jfr Passadvindar och Mon-suner.) Från de stora lågtrycksområdena utgår smärre minima (oväderscentra), som ofta förflyttar sig med en betydande hastighet och framkallar de mera tillfälliga väderleksväxlingarna. I våra trakter 750 kommer dessa minima vanligen från norra Atlanten och passerar över el. invid vårt land, medförande fallande barometertryck och oftast regn vid annalkandet, stigande barometertryck och uppklarnande vid avlägsnandet. Dessa oväderscentra och deras förflyttning kan utläsas på väderlekskartorna. Lufttrycket i mitten av ett sådant oväderscentrum kan gå ned till 50—70 mm under medellufttrycket vid havsytan, alltså till 720 å 700 mm. I maxima kan trycket gå upp 30—40 mm över det för trakten normala, i våra trakter vid havsytan till högst 795 mm. Lufttrycksgradient kallas lufttrycksskillnaden efter en linje, dragen vinkelrätt mot isobarerna. Ju större denna skillnad är för en viss längd av linjen, desto större sägs gradienten vara. Den är stor för starkt utpräglade lufttrycksminima och vanligen liten för maxima. Luftvapen, se Sveriges försvarsväsen. Luftvärnsartilleri, speciella artilleriförband, vilka sedan 1936 finns uppsatta som självständiga förband och enl. 1942 års försvarsbeslut i fredstid omfattar tre regementen och fyra kårer. Luga'nosjön, s. Schweiz, en av de för sin naturskönhet mest prisade alpsjöarna, 48 km2. Invid sjön staden Lugano. 17 000 inv. 1941. Mycket besökt turistort. Lugansk', se Vorosjilovgrad. Lugné-Poe [lynje'på'], A., 1869—1940, fransk skådespelare och teaterledare, en av naturalismens föregångsmän, introducerade Ibsen och Strindberg på sin teater, Théåtre de 1’CEuvre i Paris. Lugu'ber, dyster, sorglig, hemsk. Luigi, Ludvig, se Abruzzema. Luini [lo-i'ni], B., f. omkr. 1470, d. efter 1529, italiensk målare, tillhörande den lombardiska skolan. L., som var en av Lionardo da Vincis främsta lärjungar, utförde såväl fresker som tavlor. Bland L:s fresker märks Flagellatio och Tronande madonna, bland hans tavlor Kristus bland de skriftlärde samt flera altartavlor i norditalienska kyrkor. En del av hans verk har tidigare gällt för att vara av Lionardo da Vinci. Lukas, enligt traditionen en läkare, som författade Apostlagärningarna och L:s evangelium. Lukia'nos, f. omkring 125, d. efter 180 e.Kr., grekisk författare av orientalisk börd. L., som en lång tid uppehöll sig som yrkesmässig vältalare, nedlade den ironiska världsvisdom, han under långa resor som talare vunnit, i en serie kvicka, satiriska dialoger, vilkas främsta tema är orimligheten av de kvarlevande religiösa sederna, sedan den gamla tron dött ut. L. skrev en grekiska, som efterbildade den klassiska attiska prosan. Lukrati'v, vinstgivande, inbringande. Luk'sor, se Luxor. Luktorgan är hos människan slemhinnan i övre delen av näshålan, vilken innehåller talrika sinnesceller, som genom nerver står i förbindelse med hjärnan. Området är omkring 5 cm2 stort. Hos däggdjur är organet av liknande byggnad men större. Hos lägre djur finns på annat sätt byggda L. Det jacobsonska* organet anses vara en sorts luktorgan för i vatten lösta ämnen. Luktsalt, en del skarpt luktande ämnen, t.ex. hjorthornssalt, vilka förr användes som upplivande medel vid svimning. Luktviol (Vi'ola odora'ta), lågväxt, mörkgrön ört med välluktande, mörkvioletta blommor. Blommar april—maj. L. förekommer ehuru ganska sällsynt i Skåne och på Öland men uppträder flerstädes förvildad. Luktärt (La'thyrus odora'tus), från Sicilien härstammande, allmänt odlad ett-årig välluktande prydnadsväxt med blommor i vitt, gult, rött, violett el. blått.